Hej och tack för mig!

Jag skriver sällan. Inte för att jag inte har något att säga utan för att den här bloggen inte funkar längre. Eftersom människor som finns i mitt liv läser här kan jag inte skriva om det jag behöver uttrycka och då är det... inte meningslöst kanske, men det är i alla fall något annat. Det finns poänger, visst, med att vara läst av de människor jag skriver om, men nackdelarna överväger. Han som är min allra mest älskade blir ledsen och känner sig utsatt och sviken och det är det sista jag vill. Det jag skriver här är inte till honom, det jag vill säga till honom det säger jag. På andra sätt. Men han läser och det gör att jag måste tänka på vad jag skriver. Och det är ju bra på ett sätt, men som ventil och som forum för att fundera högt tillsammans med er (andra) som läser fungerar det ju inte.

Så. Jag har fattat beslutet att sluta skriva här. Kanske flyttar jag till en annan blogg, kanske slutar jag helt. Kanske övergår jag till att bara skriva i min egen dropbox. Vi får se.

Jag vill tacka alla kloka fina läsare som varit med mig. Ni har hjälpt mig massor! En del av er kommer jag att träffa i andra sammanhang, andra inte. Ta hand om er och lev livet snällt.

Måndag

Det blev en vacker eftermiddag igår, solen stack igenom och himlen färgades rosa. Red sky in the night, sailors delight som min seglarpojkvän då för längesen brukade säga. Nu är jag ingen seglare och har aldrig varit men en skymningspromenad under dramatiska himlar piggar nästan alltid upp mig. Jag är verkligen inte gjord för att bara vara inomhus! Hösten är en så fin tid och så länge det inte regnar diagonalt precis hela tiden tycker jag om att vara ute. Eller... jag kan tycka om att vara ute i regn också, bara jag är klädd för det och vet att jag inte behöver sitta på ett jobbmöte med kalla, blöta byxlår och småbarnsfrisyr.

Idag är det måndag och sjukt barn - igen, stackarn! - och jag skriver och har mig. Eller ska, i alla fall. Sedan kommer den efterlängtade mannen hit och lägger sina trygga armar om mig. Pratar med mig. Det blir bra. Det är bra att vara jag.

Pappa och jag

Regnet skvätter mot rutan, det är kompakt novembergrått ute och snart inga löv kvar på träden. Bara några gula fladdrar vilset i vinden. Jag funderar på att om jag ska trotsa vädret och ta en långpromenad ändå eller om jag ska stanna inne med barn, katt och levande ljus. Vika tvätt, läsa bok, sticka en strumpa och invänta kvällen. Men jag är en utomhusmänniska som blir ledsen av att bara vara inomhus.

Jag saknar vuxenliv när det är barnhelg. Det är fint att vara med barnen, men de är stora nu och hänger inte med mig hela tiden. Vi pratar och myser men de vill också vara på sina rum och göra egna saker, hänga med kompisar irl och på sociala medier och jag känner mig ibland lite ensam. Saknar honom som jag helst av allt vill tillbringa tid med. Eller bara ha i närheten. Jag älskar att ha honom under samma tak, nåbar. Höra ljudet av honom. Det kan gå timmar utan att vi pratar med varandra men han är ändå där.

När vi pratar om det säger han att för honom är jag med hela tiden. Jag finns i honom även om det går ganska många dagar utan att vi ses. Jag tycker att det låter fint och vilsamt och kan bli lite avundsjuk på det där. Mitt behov av kontakt ser annorlunda ut och då blir det som om bara jag saknar. Jag vill kunna kommunicera, känna att jag når fram och att det finns ett behov av mig.

Idag är jag lite sentimental eftersom det är fars dag. Jag tycker att det på många sätt är ett ganska fånigt påfund men jag saknar att inte ha någon pappa att ringa till idag. Jag undrar så hur det hade varit om han hade funnits kvar och inte varit sjuk. Min pappa så som han var innan han blev sjuk och ledsen, hurdan hade min relation med honom sett ut idag? Bara mitt äldsta barn har egna minnen av sin morfar - fina ljusa minnen - och jag är så ledsen att de andra aldrig hann lära känna honom. Han tyckte om barn och var en snäll och rolig morfar till sitt äldsta barnbarn, de hade en alldeles egen relation. Jag minns när Äldsten var bebis och ibland vaknade extremt tidigt på morgonen. Om vi var hemma hos mamma och pappa på helgen så kom min pappa, som var ännu mer morgontrött än jag, upp och tog hand om hen så att jag kunde sova en stund till. En kärlekshandling i vardagen. Jag hade så gärna velat veta vilken typ av tonårsmorfar han hade varit. Hur han hade pratat med sina barnbarn nu, idag. Min mamma når inte förbi fraser, men jag tror att han hade gjort det.

Jag tror att jag ska ta den där promenaden nu. Tjocktröja och mössa. Musik i lurarna och en stunds vila i mig själv. Pappa och jag, det var vår grej att vara ute.  

Jag vill inte vara en kuliss

Mitt liv består av olika veckor, olika helger. Så har det varit i massor av år, ända sedan jag skiljde mig från mina stora barns pappa. Men nu ser det mer annorlunda ut, de olika veckorna och de olika helgerna är väsensskilda och jag upptäcker mer och mer hur illa det passar mig. Lägg till det en älskad människa med annan rytm än jag, både över dygnet och inom kortare tidsrymder. En man som utan problem lever i kappsäck, som till och med finner poänger i det. En man som vill att det ska hända olika saker hela tiden, som är beroende av avbrott och pauser, av ombyte, för att fungera och som är absurt morgonpigg.

Var finns min plats i detta? Eller: var finns vi?

Jag vaknar upp ur en dröm, det är lite så det känns. Vardagen sliter på mig och jag känner att jag urlakas på ett sätt som gör mig skör och ledsen. Det passar inte mig att flänga runt såhär.

Mer och mer känner jag att jag har tagit på mig det klassiska kvinnoansvaret att vara anpasslig och hitta kärleksutrymme i luckorna. Jag klämmer in mig och oss i håligheterna som blir. Inte för att han kräver att det ska vara så, absolut inte, utan för att det så lätt blir så. Om vi alls ska få tid ihop är det min tid som ryker. För att jag lämnar bort den. Det är inte hållbart på något sätt, vare sig för mig som människa eller för oss som par. Det första som händer är att jag stannar hemma mer. Att sova hos honom när han vill gå och lägga sig innan jag är trött, att ligga och stirra ut i mörkret och vänta på ett sovtåg som inte kommer. Att sedan vakna ensam, äta frukost ensam, gå till bussen ensam. Jag hittar inte dagen, jag hittar inte mig själv i det. Jag och mitt blir en kuliss och det går inte. Jag vill inte vara en kuliss och han vill inte vara tillsammans med en heller.

Stora barn är roligare än små!

Bland annat jag gör en sån här lat (nej: sjuk-) dag är att jag läser ikapp på de bloggar jag följer, som jag den senaste tiden inte hunnit med. Vissa av dem (de flesta faktiskt) har jag följt i åratal, de är som gamla vänner och jag känner saknad när jag inte hinner läsa dem. När jag märker att jag missat saker.

Några av dem har små barn och dem läser jag med en märklig blandning av nostalgisk klump i halsen över att jag aldrig mer kommer att vara i den situationen och en enorm tacksamhet över mina stora fina barn. När jag läser om Joannas (och andras) förlamande trötthet i vällingträsket, om trotsålder och vaknätter, om den eviga känslan av att inte räcka till riktigt och att inte vara sig själv så blir jag alldeles matt. Jag minns den så väl, ledan och känslan av att det kommer att vara såhär livet ut.

Jag lägger inga ord i någon annans mun nu. Men jag bär på en stor, tveklös visshet: det är roligare med stora barn än små! Framför allt för att man är sig själv igen när man har stora barn. Man återvänder till den man var innan, men man är samtidigt äldre, mognare, klokare och berikad med de mest fantastiska individer som finns. Barnen och kärleken till dem, den livslånga och villkorslösa, det vill jag inte på några villkor vis vara utan. Men jag är jag igen och det är jag glad över, det tycker jag om.

Jag var inte så bra på att vara föräldraledig, jag hade tråkigt och kände mig ensam. Hittade inga att vara med och längtade tillbaka till min vuxna värld. Jag var stressad och alltid trött och jag bar på en konstant känsla av otillräcklighet, sen när de blev större, när de gick på dagis och jag skulle plugga och jobba. Jag tyckte det var trist att spela spel och bygga lego och blev galen på alla ritualer kring nattningen. Längtade efter vuxentid och förtvivlade när jag såg att min relation till deras pappa aldrig fick plats.

Jodå. Det fanns massor av fina gosiga mysiga stunder också. Såklart! Knubbiga armar om min hals, snorpussar, sagostunder, alla gånger vi bakade ihop och de slickade bunken, stranddagar på sommaren. Men allt det där finns nu med! Minus snorpussarna, att deras armar inte är knubbiga längre och att vi snarare ser på film än läser sagor. Plus massor av prat om allt mellan himmel och jord och all deras klokhet på det. De är stora och kan själva och jag älskar att vara deras mamma. Jag är mig själv nu.

Andra gången

Jag funderar vidare på temat otrohet, som i grund och botten handlar om viken syn man har på vad ett kärleksförhållande är. Jag vet att jag och min pojkvän har samma syn och det är en trygghet som är helt avgörande för mig. Det var på sätt och vis så vår relation inleddes - genom att vi började prata med varandra om vad kärlek är och vad som skiljer en kärleksrelation från alla andra relationer. Vad det är som gör den speciell och unik. Han vill inte heller dela. Han tycker att kärlek bygger parrelation.

Jag prövade nån slags polyamoröst liv med Rocky och om det nu var så att jag någonsin trodde att det skulle kunna gå så blev jag på ett smärtsamt och definitivt sätt botad från den villfarelsen. Eller rättare sagt: jag trodde (nej, egentligen inte, men ficks att tro - och jag var lättledd) att jag kunde leva polysexuellt, att det skulle fungera och att det skulle passa mig. Nu kan jag nästan skratta åt eländet och åt hur korkad jag var, hur mån om att vara tillags och hur lätt att lura med smicker. Lilla jag. Vuxen men dum som ett spån, osäker och liten.

Jag känner allt tydligare att jag upplever kärlek för andra gången i mitt liv. Andra. Kärlek.

Andra gången efter den första. Föremålet för den första var jag tillsammans med i ungefär ett och ett halvt år när jag var runt 20-21. Vi träffades när vi pluggade och trots att det mesta talade emot oss som par - klass, värderingar, intressen, vilka vi umgicks med och vad vi ville med livet - så var jag innerligt kär i honom. Jag ville honom väl och med undantag för att jag var rasande sårad och besviken på honom när han gång på gång svek mig under de månader då vårt förhållande gick sönder, så har jag aldrig slutat vilja honom väl och tänka om honom att han är en fin person som jag är stolt över att känna. Jag känner ömhet och jag hoppas att han har det bra.

Kärlek för att de andra gångerna har det inte handlat om det. Fan vet vad det har handlat om men inte det. Passion kanske, ensamhet säkert, vänskap helt klart i några fall. Förväxling av känslor till följd av att livet såg ut som det gjorde.

Andra kärleken, allt det jag känner för den finaste människan jag vet. Det är allt. Det är pirret i magen och den fysiska längtan, hans hud och doft, hans kropp mot min och armar runt mig. Det är alla samtal om högt och lågt, hänget med honom som är det bästa häng jag vet. Allt vi gör tillsammans - reser, lyssnar på musik, går på aw, promenerar i skogen och pratar, pratar, pratar. Det är innerligheten, att jag verkligen älskar hela honom och önskar honom det bästa som finns att få. Att jag inte ens kan tänka mig ett liv utan honom. Hur skulle det se ut? Men att jag samtidigt - paradoxalt nog - känner att jag skulle överleva. För att jag har alltid tänkt, ända sen jag var liten flicka, att jag vill inte dö utan att ha fått uppleva verklig kärlek. Och nu har jag det. Nu vet jag.

Allt det där är blaj förstås. Jag skulle förmodligen förtvina av sorg, sådär som man ser i dödsannonserna ibland: gamla par som dör med två veckors mellanrum. Men jag känner mig stark. Och det är värt massor.

Sjuk är det nya cerise

Det har hänt förr. Många gånger förr. Så många att jag inte ens borde bli förvånad. Efter en hektisk period med alldeles för mycket att göra (fast kul hela tiden) blir jag sjuk. Det började med huvudvärk i fredags - jag som i stort sett aldrig har huvudvärk fick en tablett av en kollega och så ordnade allt sig. Men sen kom halsont och mer huvudvärk och på den vägen är det. Tröttorkeslös av dålig nattsömn och samtidigt så irriterad! Jag vill inte vara sjuk nu när jag har tid att göra andra saker än bara stressa för att hinna allt. NU vill jag göra det jag längtat efter: springa två mil, skriva, läsa allt det där jag behöver och längtar efter. NU orkar jag inte det.

Min pojkvän har samtidigt jobb upp över taknocken just nu och om han alls kommer hit så är det enligt modellen komma sen och gå tidigt. Livet är ibland mer stå ut än njutning, helt klart och nu gnäller jag lite men jag längtar så jäkla mycket efter vanlig vardag. Morgonkaffe tillsammans, laga mat och äta ihop, helger då vi gör saker.

Jaja. Nänä.

Nu tror jag att jag ska göra en ny kopp te och krypa ner under täcket med katt och bok. Och tycka riktigt skamlöst synd om mig själv. Sen. Om en stund. Kanske jag är glad och full av energi och då kanske jag skriver en skvätt. Vem vet?

Otrohet är inte bra!

Svenska Dagbladet har en ny artikelserie och otrohet, jag vill läsa men värjer mig. Känner att jag kastas tillbaka i något som gör väldigt ont. Det är länge sen nu men det är fortfarande sårigt. Eller... det är andra saker, andra tankar som kommer upp nu än det var då.

Då var jag upptagen med att försvara mig, av att försöka hitta någon slags värdighet mitt i allt. Att försöka förstå vad det var jag var skyldig till, hur det hade kunnat gå så fel, allt. Livet var kaos och ingenting fungerade. Jag kunde inte tänka klart och var på många sätt desperat. Agerade med huvudet under armen. Jag ser det, förstår det, nu.

Allt det där (varför det hände, hur jag kunde agera så) är inte begripligt för mig nu heller, inte helt. Men med över fyra år mellan nu och då kan jag ändå se tillbaka på det med ett ganska stort lugn. Jag har förlåtit mig själv men jag kan också ta i min skuld. Eller: inte men. Jag tror faktiskt att det är så att jag kan förlåta mig själv just för att jag kan se min skuld. Jag fattar vad det var som hände. Inte bara då, den där majnatten och sommaren som följde, och hösten då allt gick sönder. Utan hela den där tiden. Allt jag utsatte mig för, satte mig i. Jag ser mig själv liksom utifrån och jag kan känna nån slags ömhet för den människa jag var. Ömklig och liten, längtande efter att bli sedd för något jag aldrig hade blivit sedd för: ytan.

Jag blir inte längre beklämd när jag tänker tillbaka på mig själv, det blev jag ett tag. Jag längtar  fortfarande efter att bli sedd och kan bli ledsen när jag inte blir det. Både min utsida och min insida behöver bekräftelse. Jag fattar varför det är så: jag har fått för lite som barn och ung och behöver fylla på. Jag tror mycket mer på mig själv nu än för tio år sedan, men det är ett självförtroende som är bräckligt. Jag är inte trygg och tuff. Men jag vet hur man gör för att verka trygg och tuff. Det är en förmåga som jag är väldigt glad att jag har skaffat mig. Men det är också en förmåga som jag ibland önskar att jag inte hade.

Men det jag är mest glad över är, faktiskt, att jag var så gammal som jag var när jag hamnade i hela den där karusellen som slutade med att jag gjorde det oförlåtliga (för jo, det tycker jag faktiskt att det är) nämligen var otrogen. Jag är tacksam att jag inte var tjugo när jag upptäckte att jag kunde visa min kropp och få massor av komplimanger. Och jag är tacksam att jag var vuxen när jag hamnade i en relation som bröt ner mig. För eftersom jag var vuxen kunde jag resa mig, hade jag vuxna vänner som kunde lyfta mig, ett jobb och en karriär som jag kunde luta mig mot. Tre underbara barn att fokusera på. Jag överlevde tack vare det.

Den brittiska sociologen och författaren Catherine Hakim påstår att det kan vara bra för en relation att den ena partnern är otrogen. Jag tror att hon har tokfel och jag vill mena att det är så typiskt för vår tid. Rädslan för beroende, att vara liten och behövande är förlamande och destruktiv. Misstolka mig inte, många av de oberoenden som finns idag ser jag positivt på: t ex att kvinnor i normalfallet inte är vare sig ekonomiskt eller samhällssocialt beroende av män är jätteviktigt, att vi kan göra abort om vi blir gravida mot vår vilja och att vi kan jobba när vi har småbarn.  Men jag tror att det ideal som jag tycker mig se omkring mig, som går ut på att vi inte ska erkänna att vi behöver ha de människor vi älskar runt oss för att må bra, det idealet är djupt skadligt för oss. Detta ska inte förväxlas med att man måste vilja ha folk runt sig jämt. Det vill jag absolut inte ha! Jag har stort behov av att vara ifred, men jag vill ha mina närmaste nära i tanken. Jag vore inte samma människa utan dem. Tryggheten i att de finns är helt central för mig. Och jag tror definitivt inte det skulle komma något gott ut av att jag skulle dela min pojkvän med någon annan.

Jag kan inte säga att jag skulle slänga ut honom med huvudet före om han skulle vara otrogen men jag skulle ha mycket svårt att någonsin lita på honom igen efter det. Och eftersom tilliten är helt central så skulle jag nog tvingas lämna honom. Jag skulle gå sönder annars, förtäras. Jag kan givetvis inte säga att jag har rätt, jag vet att alla inte fungerar som jag. Men jag tror att många gör det. Och jag tror att många skäms för att erkänna det: att vi inte vill dela med oss av den vi älskar, att vi mår fysiskt illa av blotta tanken på att han skulle vara med någon annan och att det skulle vara omöjligt att bli trygg igen efter en sådan upplevelse. Men jag menar att det inte är något att skämmas över. Och det är absolut inte liktydigt med att resa någon slags ägaranspråk. Jag äger inte min pojkvän, jag vill att han ska träffa och inspireras av andra människor. För både hans och min skull vill jag det. Men jag vill inte dela honom med någon annan när det kommer till det som är unikt, nämligen vår kärleksrelation.

Caitlin Moran - tack!

Jag tänker mycket på vad det är att vara kvinna. Minst en gång om dagen hamnar jag i en situation, läser något eller hör en vän berätta något som får mig att fundera.

Igår var det (bland annat) Caitlin Moran. Jag såg en massa gamla avsnitt av Babel på svtplay, bland annat det avsnitt där Moran var med. Jag har inte läst hennes bok och visste knappt vem hon var, men det var något hon sa om det allmängiltiga, det som alla kvinnor gör och tänker på, är i, men som vi inte pratar om. Sånt som är pinsamt. Onani, mens, aborter, tröstätande, stolpskott till pojkvänner... Jag kan lägga till sex i alla former utom heterosex med en(s) partner, misslyckanden på jobbet eller som mamma och ångest över att inte duga.

Det är prick på vad jag känner och skrev om häromdagen. Anledningen till att jag ofta kan känna mig så fel bland kvinnor. För jag vill prata om det där. Det där som vi alla har erfarenhet av. (Nej, alla har inte gjort en abort, men alla har någon gång väntat ett par oroliga dagar och sömnlösa nätter på en mens som borde ha kommit.) Jag menar inte att jag vill prata om sånt hela tiden, givetvis inte, men jag har så svårt för att det finns samtalsämnen som man inte får eller kan komma in på. I många sammanhang med tjejer är det som om det finns osynliga elstängsel runt de där frågorna - man märker inte att man har klivit över en gräns förrän det är för sent.

Med mina nära vänner finns inga sådana stängsel, av den enkla anledningen att om de finns så blir jag inte nära vän. Jag har en handfull tjejer i min närhet (även om flera bor många mil bort) som jag kan dela allt med. Verkligen allt. Men jag hamnar också, alldeles för ofta, i sammanhang där jag känner att jag inte kan koderna, inte vet hur jag borde bete mig och där jag (och det är centralt) verkar vara den enda som inte vet. Jag vet att det inte är så, det är inte bara jag som känner mig fel (för den känslan är också en sak som jag kan prata med mina nära vänner om) men när jag var yngre kunde jag ofta undra om jag hade råkat missa en kurs i kvinnlighet, någon slags hemlig studiecirkel som alla andra tjejer hade  varit med på.

Den känslan hänger i än idag. Och då är det så grymt befriande att lyssna på någon som Caitlin Moran.  

Jag är båda

Jag tror att det är såhär. Och detta kan vara det ärligaste jag skrivit på länge.

Han har en blogg. En helt annan blogg än denna, en blogg som utgår från hans jobb och livspassion: filosofi och kultur. Han skriver seriösa, kloka saker och jag är jättestolt över honom. Verkligen.

Men det är samtidigt där den börjar, min känsla av att vara utanför allt. Jag känner inte att jag kan delta på den arenan, att jag kan inspirera eller fråga något som betyder något. Så jag läser men deltar inte. Säger aldrig något. Jag tror att det gör honom fundersam, men jag vet inte. Han säger heller aldrig något.

Jag skriver om mitt liv, om honom och barnen, om vardagen och livet i stort och smått. Man kan inte och ska inte jämföra, men ibland känns det så typiskt. Jag är kvinna och jag simmar runt med  funderingar och grubbel på kärlek och barn och vardagsliv. Han är man och svävar i en annan värld, en vetenskaplig värld där jag inte når honom och där jag inte finns.

Just idag känns det så extra tydligt. Jag har just slutfört ett värdinneuppdrag som i stort gick ut på att jag skulle vara snygg och trevlig. Han har samtidigt varit borta på vetenskapliga uppdrag.

Den stora och viktiga frågan är: hur hanterar jag detta? En del av mig vill vara med, vill tävla på samma villkor. Denna jag, som jag tror att jag tycker mest om och helst vill vara, tänker att jag också kan fast lite andra saker. Denna jag struntar i att hon inte får någon uppmärksamhet utan tänker att det är skönt att inte vara yta och att hon minsann kan allt själv. Hon har dock en liten brist och det är att hon har en tendens att bli lite stängd. Hon kryper in i en bubbla och det gillar jag inte.

En annan del av mig blir ledsen och känner sig meningslös. Henne vill jag läxa upp och peppa i nån slags märklig mix. Jag blir arg och trött på henne men känner samtidigt en slags ömhet och respekt för hennes ärlighet. Hon vågar visa att hon behöver kärlek, att hon dör om hon inte blir sedd. Denna jag längtar efter allt, hela tiden och blir så lycklig att hon börjar gråta - mitt i allt så att folk ser - när han skriver i ett sms att han är stolt över att vara hennes pojkvän. Även om ingen annan läser det.

Jag är båda. Jag får oftast ihop dem till en, till en helhet av sårbar styrka, skör kaxighet och en känsla av att vara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt att det är just det som är poängen: att jag är båda.    

Liten

Efter stressen kryper rastlösheten på. Jag har varit här förr: en tid av extrem press och stress, med längtan efter lugn och ro, mynnar ut i tomhet och längtan tillbaka till det höga tempot. Jag vill ha kvar energin som stressen ger, men slippa känna mig pressad. Kunna och orka göra det jag inte hann. Men nu - lördag förmiddag efter tre veckor med lite för mycket av allt - är jag helt loj. Det enda jag tar mig för är att titta på gamla Babel på play. Väldigt givande, såklart, det är inte det. Men jag skulle vilja uträtta mer. Men både kropp och hjärna är liksom avstängda idag.

Jag känner samma längtan som vanligt när det är barnhelg. Vill ha honom här, vill ha vardag. I takt med att barnen blir mer och mer självständiga (ofta inte ens hemma en sån här dag) känns livet i varsin lägenhet alltmer meningslöst. Jag lider inte, jag älskar mitt hem och trivs med allt här. Men att ha honom här (alltså: i ett nytt gemensamt hem) skulle ju bara göra allt ännu bättre. Det finns ingen poäng med att han inte är här, tänker jag när jag längtar som mest.

Att vara ensam med barnen, hinna prata med dem utan att det finns en person till som vill ha uppmärksamhet är bra. Jo visst, såklart! Men eftersom han inte på något sätt är en person som pockar på uppmärksamhet hela tiden, som söker mitt sällskap och har svårt att underhålla sig själv, så är det ett minimalt problem.

Längtan gör inte livet dåligt, jag är lycklig och tillfreds i det stora hela. Men jag har ingen lust, i alla fall inte just idag, att låtsas att jag inte längtar. Att livet är lika bra utan som med. Det är det inte. Han är en del av mig och han fattas. Jag struntar i om det är litet och ynkligt att känna sig ensam utan sin man. Jag längtar och saknar. Jag är liten utan honom men jag skäms inte.      

Tjejer

Ibland känner jag mig så fel bland tjejer. Så... ointresserad av det traditionellt tjejiga. Så kass på att prata kläder och trädgård (har ju inte ens nån...) och allt sånt som tjejer ofta pratar om. Trivs särskilt illa när det är många tjejer i grupp, då blir jag en slags utböling.

Men tjejer är också en enormt viktig del av tillvaron. Allt det stöd och den omtanke, alla de oändliga samtalen, alla kramar. Vem vore jag utan?

Idag har en tjej gjort min dag. Igen. Jag håller på och väljer klänning för ett speciellt event och har beslutsångest. Inte minst för att sånt där ju inte riktigt är jag. Pojkflickan måste dra på sig en långklänning och det är svårt att veta vad som är fint. Pojkvännen i all ära, men det bästa han kunde klämma ur sig var "jag tror jag tycker bäst om den med ärm" och "den sitter ju bra".

Så jag messade två bilder till en vän för att hon skulle kika och komma med ett tips, en åsikt. Och det gjorde hon. Sannerligen och mer därtill. Jag måste berätta för det var så fint och så kul.

Åh, herregud vad snygg du är! Alltså, den sista är ju röda mattanvarning men jag kan tänka mig att folk kommer att glömma lyssna och bara titta då. Den första är mer bissniz sexy och old school, tror mer på den. Men shit vad fin du är i båda, lova att gå ut på lokal i dessa snart!

Tack! säger man då. Tack, tack och puss och kram på det. Tjejer, alltså.

Jag?

Älskade människan kan göra mig så ledsen
Och jag själv kan göra mig så skamsen över att vara ledsen
För jag är ju inte ledsen
Inte alls
Jag behöver bara bli sedd, känna mig horisontell

Och så är jag romantisk
Drömmer drömmar om oss som jag får ha för mig själv
Jag kan inte tvinga honom att vara vare sig romantisk eller
dela mina drömmar
Jag kan bara välja mellan att ha dem
och att inte

Jag kan ta bort dem, tänka bort
Finna styrka i annat

Men jag vet inte om jag vill
Är jag jag då?

Jag lever!

Jo men alltså jag gör det! Jag vill säga det, inte bara för att jag har varit tyst ett tag utan för att jag verkligen gör det. Liv alltså, hektiskt sådant just nu - därav tystnaden: barn högt och lågt, sjukdom, arbete upp över nocken. Men i övrigt, vilket gör att jag orkar: kärlek och fina ungar som är trygga i livet och har det bra. Numera två ex/barnpappor att prata med utan att det blir tjafs efter rad ett. Skönt och nödvändigt. Trodde ett tag inte det skulle bli så med Yngstans pappa, nånsin, men nu är vi där. Umgås gör vi inte direkt, men vi kan prata och hänga och det gör Yngstan så gott! Och jag har en fika/vinkväll bokad med hans nya kvinna. Känns finfint.

Och min kärlek han bara finns. Han bara är den bästa mannen jag träffat. Med allt som är han och det finns en del som man skulle kunna irritera sig på. Som jag kanske hade irriterat mig på om jag träffat honom för tio år sen. Men nu gör jag inte det. Nu är det han och han är olik på vissa sätt och bara sig själv. Det är så det är och så älskar jag livet och honom. Jag är mer hemma än någonsin. Levande livet.

Helg och sen måndag

Livetjobbet, jobbetlivet. Just nu idag är det typ samma sak. Inte mycket mer hinns på hela denna vecka än jobbajobba.

Sova med ryggen mot hans mage ska jag och krama hans hand frukostkaffet.

Sån tur att helgen tankade mig full med kärlekslung, värme inifrån och ut och ett vackert vi.

Oss. Tankade helgen full.

Skalet och bristen

När längtan blir för stor, bristen på vardagstid och -närhet alltför påtaglig. När bristkänslan tar över hela kroppen. Och blir till kramp och omöjlighet. Till litenhet och tankar om att det bara är jag-

Fredagskväll med aw på lokal som jag älskar. Följt av hemmamys som jag också älskar. Soffhörna och teve och prataprata som man kan fortsätta göra när man ser på Dobidoo och Skavlan. Vi pratar konstant, om allt, kastar oss mellan olika ämnen och är lika ivriga båda två. Med honom kan jag vara engagerad utan att bli kallad arg, jag kan prata i mun på honom utan att han surar. Det är befriande.

Men så blir nåt fel. Jag vet inte vad det är som händer, vad det är för gräns som byggs upp (är det jag som bygger upp den?) som gör att närhet och nakenhet känns... nej inte jobbigt men stelt, ovant. Som att all tid utan gör att det blir krampartat. Nu äntligen och så blir det inte fint alls utan nåt annat. Och jag blir ledsen och stänger in mig i mitt skal. Innanför finns all längtan kvar, orörd och osmekt.

När kvällen blir natt somnar vi ifrån allt och på morgonen är det frukostprataläsatidningen och planeradagen. Och jag avslutar kramen innan han hinner göra det fast jag vill stå kvar i en evighet i hans tröjdoft.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all längtan.

Tvätten och resan

Jag tycker om att tvätta. Och stryka. Vika och stoppa in i skåp kan duga det med. Vad beror denna vardagspassion på, kan man undra. Det gör jag inte. Jag bryr mig inte om varifrån den kommer, jag tar bara vara på den. Tvättstugan är ett bra ställe, det har jag alltid tyckt och att ta upp den rena doftande tvätten är lite vardagslyx. Stryka är vilsamt och därtill värmande för en som ofta fryser.

Idag är jag glad åt en fin arbetsvecka och bra möten. Och åt att det snart är helg. Fredagsvin med min älskling följt av hemlig resa. Det blir fint som snus och gissa om jag längtar.  

Kärlek

Vad jag älskar
att maka mig nära honom när vi ska sova
Den där sista lilla rörelsen innan stillheten tar vid
Hans arm runt mig
drar mig intill sig
Jag blir en sked i hans lite större sked
Nära

Kärleken som svämmar över
Längtanslusten som skjuts på
Varma kroppen som ligger stilla
Att längta

Skalet och den jag blir

Att älska så att hjärtat vill brista. Att vilja honom mer än allt. Att känna sig älskad och omtyckt samtidigt. (För nej, det är faktiskt ingen självklarhet.) Att i allt det där vilja vara det bästa. Att samtidigt, mitt i allt det självklara och lätta, ända tänka - med en liten oro i hjärteroten - att tänk om han- tröttnar? slutar älska? 

För att det skulle ju inte gå! Livet skulle ju inte gå då. 

Det skapar en pytteliten desperation som jag faktiskt tror är bra. Men som samtidigt skrämmer. Det handlar inte om att tro något, det är en mycket mer primitiv rädsla. 

Ingen annan kärlek än den till barnen är villkorslös. I alla andra relationer kan kärleken leva och dö. Dödas. Livet har lärt mig att det är så, för alla. 

Ledsenheten som ibland bor i mig, jag vet inte med exakthet varifrån den kommer. Trasigheten som läker, jo men visst gör det ju det. Men inte så snabbt som jag skulle vilja. Det där skalet, spelet som jag måste ta till ibland för att skydda mig från törnar jag inte tål hjälper också till att göra mig stark på sikt. Att spela en kaxighet och ett självförtroende som jag inte känner skapar minnen som till slut blir mina på riktigt. Jag blir till den jag spelar. Vad är verkligt då?  

Och tvärtom: att sjunka ner i gråt och få det. Slippa alla skal i världen ett tag. Skapar minnen av att vara en ledsen person. Gör mig till den. Upprepas det, vad händer då? Vad blir jag? Vem? 

Det handlar inte om att skärpa sig utan om att förstå att jag och han tillsammans skapar vi. Jag är en aktör i det som är vårt. Han är en annan aktör. Det är vi och vi väljer varandra på nytt varje dag.  

Gamla ord och nya

Ibland, t ex när jag behöver en paus på jobbet, roar jag mig med att läsa de gamla inlägg som någon läsare har hittat till de senaste dagarna. Idag var det ett lycklig inlägg från sommaren 2009, året innan min förra relation definitivt gick sönder. Det där mellanåret som jag inte minns så mycket av. Året efter hösten då det var slut, året då vi hade flyttat isär men sedan blivit ihop igen. Året då jag fortfarande försökte eller trodde att jag-

Jag var glad den där dagen och i ett svar till en (ifrågasättande) kommentar skrev jag en sak som är vacker på riktigt, som förklara varför jag kände glädje och hopp. Såhär:

Att bli sådär gränslöst, bottenlöst ledsen och visa det. Skita i att försöka spela tapper och tålig utan bara släppa ut det. Och så upptäcka att man landar i en famn. Det kan bygga grund för nåt fint.
 

Ja, det kan det defintivt. Nu gjorde det inte det, för det som skulle ha kunnat bli fint var sönder på ett sätt som inte gick att laga. Mina tankar går till en person som jag egentligen inte alls känner men som jag vet mycket om. En tjej som blivit så brutalt trampad på att man inte fattar att hon överlevt. Men det har hon, för hon har några att hudlöst landa hos.

Jag har det också. Flera. Men den viktigaste famnen kräver ett skal. Det gör ont.  

Efter helg

Måndag morgon. Eller ja... förmiddag då. Jag var faktiskt uppe tidigt, som alltid nuförtiden. Sover inte ut någonsin och särskilt inte den här helgen som innehållit en massa saker och människor och framför allt fyra sena kvällar på raken. Av lite olika skäl. Jag är alltså lite helgbaksmälletrött idag. Seg och samtidigt mån om att komma loss och vara kretativ och skärpt. Inser att jag måste avstyra ett par möten eftersom tiden inte räcker till sånt som inte är måsten. Detta då? Jo men det är ett måste. Och det går dessutom snabbt. Allt rakt ut, otuggat.

Jag är uppe i varv och ledsen och glad på samma gång. Människor runt om mig är så fina och så längtade efter. Jag är där jag vill vara och ändå längtar jag ständigt. Fin längtan, visst. Inte sårig och trasig som förr - när jag längtade mig skör och vilsen efter människor som inte ville eller funkade. När jag ville ha nåt som jag inte kunde sätta vare sig finger eller ord på. Nu vet jag vad jag vill ha och vilka- och hur. Men får det ändå inte. Det är såklart ett lyft från hur det var innan men det är också en slags... otålighet. Jag vill ha lugnet och det snabba samtidigt. Jag vill göra ingenting och allt. Nu.

Liv, börja.

Att ha henne här

Åh tacksamhet! Solen strilar mellan höstfärgade löv in genom mitt köksfönster. Det är tidig söndag morgon och jag har haft några alldeles fantastiska dagar fyllda med bokmässa och prat. Under sena kvällar vid köksbordet, under långa promenader - en ström av tankar och ord som inte tar slut utan bara pausar. Vi har pratat om förut och idag, om oss och om andra. Ännu lite fler saker har klarnat och ännu lite mer har jag landat i mitt nu. Jag berättade för henne om hur jag utmanar mig själv: hur jag tvingar mig att tänka efter och skärskåda livet. Rädd för att återigen hamna i något som bryter ner mig, rädd för att återigen inte fatta det förrän det är allt för sent. Rädd för att allt bara ska handla om motsatsen: att han är en helt annan och att det är där allt finns. Med honom på avstånd och henne här i mitt kök har jag kunnat se på mitt nu med en skapare blick. Någon som känner mig utan och innan, som kände mig långt innan jag träffade honom och som fanns bredvid under de jobbiga åren. Som också har träffat honom, oss tillsammans. Det kändes värdefullt och viktigt.

Jag fick en massa inputs som jag inte ens riktigt förstår värdet av ännu. Bara att-

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vika min tvätt innan jag tar mig ut i skogen och känner på höstluften. Livet är makalöst.    

Flygg

Igår fick jag ett mms: Ett foto av en hand som håller en nyckel. Äldstens hand och dito lägenhetsnyckel! Nu flyttar hen! På riktigt. Det känns bra och vemodigt på samma gång. Min förstfödda, fina stora lilla människan är vuxen nu och ska börja bygga sitt eget liv, på allvar. Vi kommer att få en annan relation. Det är slut på "gå och borsta tänderna nu och sänk musiken så att jag kan sova" och frågor om när hen kommer hem och om hen ska äta med oss eller inte. Nu blir livet ett annat. Det kommer att bli bra!
 

Intillheten

Fredagsvemod. Första tiden med honom kände jag det varje varannan-fredag, dvs den fredag då vi inte skulle träffas under helgen eftersom vi hade barnen båda två. Livet är fortfarande ordnat så och det har blivit en lunk. Inte kul precis men ok. Förutom att det är nödvändigt om vi ska få de andra helgerna till bara oss, så har det poänger. Att vara ensam med barnen de lediga dagar de är här är skönt, när de kommer till mig på fredagskvällen är det bara vi och jag njuter av den tiden. Lite extra god mat och soffmys med chips, ett glas vin till mig och tid att kramas och prata om veckan. Det är inte någon tillkämpad glädje alls utan alldeles så det är: Jag tycker om alla fredagar nu.

Men idag är det bara torsdag och efter en vecka som, både hittills och fortsatt, är ganska bokad och hektisk så skiljdes vi åt för helgen redan i morse. Och det kändes inte alls bra. Anledningen är rolig: jag får nämligen fint besök idag. Genus kommer och hälsar på och vi ska gå på Bokmässan tillsammans. Jag ser fram emot det väldigt mycket och känner mig varm och glad. Men samtidigt sitter det en liten längtanstagg i hjärtat. En liten tagg som handlar om för lite vardag, alltid. För lite vardaglig intillhet. Jag har vant mig vid livet som det är, dagar isär, väskbärandet, planerandet, o-vardagen. Lunken funkar och även om jag hellre skulle ha det annorlunda så kan detta också vara bra. Oftast känns det så. Men inte idag, inte just nu.

Kanske är det bara pms. Och säkert försvinner den blåa känslan ikväll när Genus kommer. Hur som helst är det ingen mening med att längta efter det omöjliga. Jag var bara tvungen att få det ur mig.

Privilegium

Det som hamnar här är mörkare, mer blått, än den fulla bilden av mig. Tror jag i alla fall. För jag drar mig ofta för att skriva de glada sakerna, tänker att ingen vill läsa bloggtext efter bloggtext fylld av min vardagslycka. Fast jag kan ju ha tokfel! Det kanske ni visst vill!

I alla fall: jag har det så bra! Det finns saker som kunde varit bättre, men då hade jag varit en annan och mitt liv ett annat liv. Nu är det såhär, t ex med mamma min. Och det har gjort mig till den jag är, den som tänker det jag tänker och är så glad över sitt liv. Den mörka reliefen, utan den vore jag kanske inte lika lycklig idag? Hur kan man veta?

Jag vaknade tidigt i morse och trodde att jag hade försovit mig. Det hade jag inte: min älskling som skulle upp en timme innan mig låg fortfarande kvar och snusade mot min rygg. Den kärlek som rusade runt i mig under ett par halvvakna minuter, mellan två olika drömmar, den går inte att beskriva. Självklarheten i att sova nära honom, hans dofter, rörelser och små ljud. Aldrig att jag känner mig störd! Jag har aldrig sovit så fridfullt och gott bredvid någon. Även om jag vaknar så gör det mig inget, för det är som om kärleken gör mig pigg. Och även om jag inte är pigg jämt så är jag glad ändå. Grundglad i hela kroppen. Tillfreds. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt så förut.

En vän sa till mig en gång när jag var ledsen (tror det var förra sommaren) och inte fattade varför - jag var ju så kär och glad - att det inte var så konstigt. Att jag var tvungen att förstå att jag hade varit väldigt trasig och att det skulle ta tid att läka. Jag förstod inte det riktigt då, men nu gör jag det. För nu känner jag mig hel. Inte bara med potential att bli hel utan faktiskt hel.

Jag är mer beroende, känslomässigt, av honom än jag varit av någon annan tidigare. Mer öppen - öppnad - och mottaglig. Men samtidigt mer självständig och mig själv nog. Det är en lite underlig känsla men logisk. Kärleken till och från honom gör mig stark. Vårt vi gör mig till en trygg person. Det är helt nytt för mig, att man kan känna så. Det har med massor av saker att göra, men en viktig del är jag är vuxen på riktigt nu. Förbi tonår och ängslig ung tid. Förbi småbarnsår och osäker karriär. Nu har jag landat. I hans famn och i mitt eget liv.  

Nya böcker till mitt hem

Helg utan barn. Några få dagar i månaden är det bara vi och det är viktiga dagar. Våra dagar. Men det betyder inte att de måste vara så himla speciella jämt, att de alltid måste fyllas till brädden med sådant som man inte kan göra vilken dag som helst när barnen också är hemma. Jag känner mer och mer att det jag verkligen saknar och behöver är vardagsliv med honom. Vanligheter som att äta frukost, sitta och läsa tidningen hemma i köket och gå på stan tillsammans - sånt gör vi. Men vi gör inte det där som folk som bor ihop gör: städar, tvättar, röjer på vinden, åker till Ikea och handlar gemensamma saker. Jag längtar efter att det men vet också att det är meningslöst att tänka på det.

Så jag pysslar här hemma ensam istället. Stryker förra veckans tvätt och funderar på att rensa i bokhyllan, ge bort lite dubletter och hopplösa gåvoböcker som jag aldrig kommer att läsa. Skapa plats för vad som kanske kommer med hem från Bokmässan. Nya böcker - vad skulle livet vara utan?

En mindre jävlig barndom

Jag återkommer till Jeanette Winterson, igen. Hennes uppgörelse med sin mamma, hennes sätt att överleva - leva! - trots en barndom som måste beskrivas som ett rent helvete, sätter igång en massa tankar kring min egen barndom och min relation till min mamma. Jag menar inte att min barndom på minsta vis kan liknas vid hennes, men jag var inte heller lycklig, jag kände mig inte heller älskad och sedd och jag ville också komma bort från mitt hem och min familj fortast möjligt. Fortfarande, snart trettio år efter att jag flyttade hemifrån, våndas jag varenda gång jag ska hälsa på min mamma.

Jag har aldrig gjort upp med min mamma (och pappa). Jeanette Winterson och många andra med sårig barndom har klippt banden, lämnat i vredesmod för att rädda sig och ingen klandrar dem. Tvärtom. Det är sunt och klokt att göra så. När man inte har haft det jävligt på det sättet utan bara hade en taskig barndom light finns inte det alternativet. Om jag skulle klippa banden med min familj skulle jag bli den onda och dåliga. Om jag skulle försöka göra upp skulle jag bli den som som gnäller och ältar. Det placerar mig ett slags limbo - jag kan inte ha en bra relation med min mamma eftersom jag bär på en massa sorg och onda minnen men jag måste ändå ha en relation och träffa henne då och då, för att upprätthålla bilden av normal familj.

Jag önskar mig såklart inte en sämre barndom än den jag hade, jag romantiserar inte eländet. Men den som har utsatts för sådana saker som t ex Jeanette Winterson (hon bestraffades genom att bli inlåst i kolkällaren, hennes mamma brände hennes böcker och kallade henne för djävulens avkomma) får lov att göra upp, vara arg och utagerande, bryta sig loss. Den som "bara" utsattes för en mamma som höll för både ögon och öron när hennes ena barn begick övergrepp på det andra, som aldrig öppnade munnen för att försvara, som aldrig kramades eller sa något berömmande, kan inte göra något. Den mamma som inte varit explicit elak kan inte ställas till svars. Den som bara glidit undan kommer man aldrig åt.

I hela mitt liv har jag förstått och tagit hänsyn. Inte bråkat och sagt ifrån, inte gjort upp. Undvikit istället för att konfrontera. Jag håller på att bli bättre på att göra upp. Och på att släppa saker. Välja mellan att antingen släppa eller se till att reda ut, så att saker inte blir liggande i bakhuvudet, outredda och energikrävande. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara lätt?

Varannan vecka-familjerna

Det är fredag. Arbetsveckans sista dag. Ikväll ska jag på fest. Och jag vill inte. Det är en annorlunda vill-inte-känsla än den jag kan känna mer frekvent, den som beror på att jag ogillar fester som kombinerar momenten jag känner bara några få av gästerna och det kommer att krävas minglande. Jag tycker generellt mer om middagar och fester där jag känner många. Tror inte att jag är unik där.

Men inför den här festen känner jag ingen motvilja. Det har inte med festen som sådan att göra, eller med de andra som ska dit. Det är helt och hållet mig själv det handlar om. Jag är mer sugen på vin och mys i soffan med min älskling. Kanske kan det bero på att det är en hel månad sedan vi senast hade en enda stund för oss själva utan att någons barn var med. Möjligheten att byta helg och hjälpa varandra med barnen när t ex jobbet kör ihop sig är en central del av mitt varannan-vecka-föräldraskap. Utan det vore det tufft och det är en självklarhet att barnen aldrig får komma i kläm för att vi mammor och pappor valt att inte leva tillsammans. Men. Det blir ett problem när det är många barn inblandade - hel- och halv- och bonussyskon. Det kräver att man använder sin expartner med viss urskiljning. Frågar i god tid och är beredd på att det kan bli nej. Den som är barnlös har ju i grunden rätten på sin sida. Inte rätten att slippa ha sina barn utan rätten att få några dagar att ägna sig åt sin kärleksrelation, helt och hållet. För att alla mår bra av det.

Mina barns pappor brukar kunna hantera detta bra. Och jag med, tror jag. Men nu kör det ihop sig lite och blir lite för mycket av förgivettaganden för att jag ska känna att det är ok. Lite för mycket "Jag ska åka till Norge helgen vecka 44 så då behöver Y vara hos dig".

Våga vara älskad

Den starka som är jag. Som också är jag. Oftast, de flesta dagar är jag stark och glad, trygg i mig själv och o-upptagen av grubbel och tvivel. Mina vänner säger att jag är så bra på att skapa lugn och på att lyssna. Runt mig finns harmoni. Jag känner oftast igen mig i den bilden. Jag är inte sävlig som person, men jag brusar heller inte upp (i alla fall hemskt sällan). Mitt tempo är varken snabbt eller långsamt, man kan inte artbestämma mig så - jag är både och.

Det finns sidor hos mig själv som jag tycker väldigt mycket om. De flesta dagar trivs jag med att vara jag. Så har det inte alltid varit. Tvärtom: förut, när jag var yngre, vad trivseldagarna undantag. Nu är jag på en plats och i ett liv som jag tycker om. Allt-allt är inte toppen och inte precis varje dag är lycklig och rolig, men på det hela taget är jag en lycklig och nöjd människa.

Jag vill göra det klart, inte minst för mig själv. Sätta på pränt och påminna. Så är det ju faktiskt! Glöm inte det.  

När jag läste Jeanette Wintersons senaste bok stor igenkänningen och insikterna på kö. Jag läste den sakta och eftertänksamt, sparade och vårdade min läsning. En av alla tankar som jag tog till mig - som Winterson lärde sig av sin flickvän Susie Orbach - var att det är inte oförmågan att älska som är hennes problem, utan omförmågan att bli älskad. Den distinktionen gick rakt in i mig. Så är det för mig också. Älska kan jag, vad än en bitter och besviken exman försökte få  mig att tro, när jag ju faktiskt bara slutade älska honom. Men att bli älskad har det varit svårare med. Att våga lita och sjunka ner i det omslutande som en annan människas kärlek är. Jag är på väg. Den söndertrampade förmågan att lita, att verkligen tro på att någon kan kärlek för mig, just precis sådan som jag är. Tack vare honom.

En liten fejk

Att våga lita, våga falla. Att våga vara beroende. Inse att beroendet inte är farligt och inte gör mig till en svag och ömklig människa. Att det inte är farligt, på något sätt, utan nödvändigt och vackert. Att han inte kommer att göra mig illa om jag vågar. Det är inte lätt. För en som blivit trampad på i tilliten är det svårt. Extra svårt är det när han är krävande, när han inte är alldeles ovillkorlig. Oavsett att jag både inser att man inte kan vara det - ovillkorlig i kärlek - och att jag tycker att det är bra med ett visst mått av kravställande sparkar därbak, så gör det alltihop ännu en liten smula svårare.

Min trygghet blandas upp med en dos rädsla och även om den är aldrig så liten så finns den där. Skärp-dig-känslan. Han-kan-faktiskt-tröttna-litenheten. Som är bra och skrämmande på samma gång.

Han säger att han är en "stannare" - en sån som inte lämnar i första taget (eller andra eller tredje) utan är lojal och där. Och hans hela liv bevisar att det är så. Han är en lojal pojkvän, kompis, pappa, bror, son. Han är anpassningsbar och hittar sin plats även i det som inte ser ut att passa honom alls. Jag vet det och litar på det. Tryggas av det.

Och samtidigt. Hans handfallenhet inför min ledsenhet och hans kyliga sätt att bemöta mitt vacklande självförtroende med att det är osexigt att inte tro på sig själv lämnar mig ensam. Lämnar mig med en mask att sätta på, ett spel att spela. De gånger litenheten kommer ikapp mig är det bara att bita ihop och hitta andra sätt att känna sig stark. Fake it 'til you make it säger somliga. Och jodå, det kan jag. Och gör jag. Men jag vill inte vara en fejk inför honom.

Jeanette Winterson och lättnaden

Jag har just läst Jeanette Wintersons Why be happy when you could be normal och jag är tagen. På det där genomgripande sättet. Jag ser saker och förstår världen på nya sätt och det gör att jag känner mig både stor och liten på samma gång. Stark och svag, modig och livrädd.

Det är en gripande bok om en trasig barndom men det är fram för allt en bok om att överleva, om att ta sig ut. Om lättnaden - den enorma, elektriska känslan av frihet när något trasigt tar slut. Nystartseuforin. Jag har känt den, flera gånger om och är vän med den. Första gången det hände var när jag flyttade hemifrån. Obeorendelyckan som jag tror att bara den kan känna som varit en beroende part i något destruktivt. Längtan bort och inte till. Drivet att befria sig, skaka av sig och den nakna glädjen när man kan det. När det äntligen går, när man äntligen vågar. Kasta sig ut, i ett annat liv, nytt och varmt. Luft som går att andas.

För första gången på länge har jag läst en skönlitterär bok med pennan i handen. Strukit under och antecknat i kanten. Vikt hörn. Använt. Jag kommer att återkomma till den. Det vet jag bestämt.

Lyckohöst

Jag har häcken full och inte tid att grubbla. Så bra det är. Jo, på sant. Det är bra för mig med högt tempo. Jag mår bra då. När jag märker att jag orkar och är lycklig i det. För att jag har det så himla bra! Jag har energi och ork, för jag har kärlek i mitt liv och en frisk och vältränad kropp.

Lyckotid är det nu, dessutom. Den tidiga hösten som nog är min bästa. Har alltid varit.

Så... filurande om min självkänsla får vänta. Vill bara säga helt kort att jodå: jag vet rätt väl vem jag är. Och jag tycker om henne. Men jag har sår kvar från ett fjorton år långt destruktivt förhållande. Det tar lite tid att läka dem.  

Meducin

Jag har hittat en ny medicin. Nån örtbaserad historia, som man ska droppa i vatten och dricka morgonmiddagkväll. Helst. Jag har hoppat mittpådagen-dosen (dvs glömt, oftast) och nöjd mig med två gånger om dagen av detta inte helt goda. Och det har hjälpt! Massor har det hjälpt! Så till den milda grad att jag nästan glömt att jag är sjuk. Igår var jag stressad och glömde ta medicinen på kvällen samt glömde även ta med den hem till min älskade = ingen dos nu på morgonen heller. Och nu... vet jag inte hundra att det beror på det förstås, men jag har ont i magen och mår illa. Skit. Men bra också. För jag kan gå ut på lunchen och köpa en flaska till, som jag kan ha hemma hos honom. Skit nu blir bra sen. Det kan jag leva med!

Osexigt

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Det handlar om en återkommande känsla jag har av att inte kunna vara den jag som jag tycker mest om. Det är något som har följt mig genom livet, i form av en slags osäkerhet. Var finns det plats för mig? Eller snarare: vilken mig finns det plats för? Hur ska jag vara för att passa in här? Vilken roll är ledig?

I enskilda situationer har jag lärt mig att se på det där som en styrka, att vända det till något bra. En slags flexibilitet eller prestigelöshet som gör att samarbeten t ex flyter på lättare. Jag måste inte alltid vara den som gör det ena eller andra, vara den som styr eller den som följer. Jag kan prata och jag kan vara tyst. Att ha barn, att göra nån slags karriär, att åldras helt enkelt - har lärt mig det.

Men när det gäller relationer har jag svårare att skaffa mig en plats utan att först snegla på vad som är ledigt. Hurdan jag ska vara för att på bästa sätt passa in, för att bli mest omtyckt. För att inte konkurrera.  Det gör att jag hamnar i lägen där jag inte känner igen mig själv eller där jag i alla fall inte tycker om mig själv. Det är inte jag att göra så eller falla undan på det sättet, och ändå ser jag det ske.

I kärleken är jag säker och trygg, osäkerheten handlar inte om det. Men i andra lägen kan jag känna mig liten. När vi pratar och jag upplever att det jag säger inte har något värde. Att jag inte bidrar med något klokt. För det behöver man väl inte säga och visa... Eller?

Han säger att jag behöver skakas om och det stämmer kanske. Jag behöver säga åt mig själv att jag kan och får ta den plats jag vill ha. Ingen kommer att hindra mig, tvärtom. Det är osexigt med dåligt självförtroende, sa han till mig häromdagen. Jo, det tycker jag också. Ändå är det svårt för mig att slåss ur det underläge som en sådan replik skapar. Att känna sig obekräftad och fundera över sitt värde och ovanpå det få veta att man är osexig i sin undran- Nej, det fungerar inte riktigt som positiv förstärkning. Men jag får hitta sätt att betrakta det så.

... och sluta filura, dricka upp det kallnade kaffet och ta mig en röjstund på vinden istället. Äldstabarnet ska ha med sig lite saker när hen flyttar och de står inte direkt ytterst. Också en söndag.  

Veckoända

Jag längtar efter helg så att jag håller på att gå i bitar nu. Veckan har varit slitsa: De två senaste veckorna, till och med. Långa fullmatade dagar, möten högt och lågt och en helg utan min älskling gör att jag nu när det är fredag eftermiddag knappt står ut med att vara på jobbet. Snart snart får jag ta bussen hem, bara ett möte kvar! (Vem fan lägger ett möte fredag eftermiddag? Jaså, det var jag själv som bokade det? Ok...)

Helg nu är så väsensskilt från helg då. I princip inget är likt. Harmoni och tid både tillsammans och för sig själv. Lugn och glädje. Mat och vin, prat och kärlek. Allt inbäddad i värmen från hans tillåtande kärlek. Jag har det så himla bra!

Mitt i livet

Läser Livet just nu om att träffas när man är lite äldre. Hur annorlunda det är, hur mycket bättre. Jag kan bara hålla med!

Jag är mer klar med mig själv, modigare och lugnare, än när jag var 20 eller 30. Roligare att vara med, eftersom jag vet mer vad jag vill och kan kompromissa på ett annat sätt.

Ibland kan jag bli ledsen över att jag inte träffade min älskling förrän så här sent i livet, för att vi inte kommer att få lika många år tillsammans som de som träffas när de är yngre. Men jag vet ju också att vi inte hade varit vi, de vi är nu, om vi hade träffats för tio eller femton år sen. Det vackra vi har nu, den stora varma kärleken vi ger varandra, tryggheten och friheten, hade vi kanske inte klarat av att ge. För att vi inte var redo. Kanske hade vi gjort varandra illa utan att förstå det eller kunna agera annorlunda. Kanske hade det inte alls fungerat med barnen, som då hade varit små. Fler år - jo det hade vi kanske fått. Men vad hade de innehållit? Om det vet vi ingenting.

Så jag landar alltid i att jag är glad att det är just såhär det är! Att jag just för två år sedan träffade mannen i mitt liv, den bästa och vackraste, inifrån och ut. Han som gör mig till den lyckligaste och mest harmoniska jag någonsin varit. Och att jag fick vänta med att träffa honom tills jag var redo att ta emot honom.

Om söta ord

Ibland känner jag mig som en besökare på AA (inga liknelser i övrigt, och absolut inte ett sätt att förringa det som AA står för och ger). Hej! Jag heter Fortfarande lycklig. (Hej, Fortfarande lycklig!) Jag är en sötordsjunkie. Jag är beroende av och svag för att folk säger söta saker till mig.

Är det en svaghet? Är det märkligt eller skadligt? Bör jag jobba med det?

Nej. Tror jag är svaret på samtliga frågor.

Så... vilket är problemet då? Inte att jag blir glad av. Utan kanske att jag blir ledsen utan.

Par i terapi

På SVT1 just nu: ett program om par som går i terapi. Ljudet är inte på, och ingen tittar egentligen, men bilden drar till sig min uppmärksamhet. Medelålders människor med problem i relationen pratar med varandra och en terapeut och det är nog bra. Att de pratar och att de finns någon som lyssnar och styr upp. Jag och min exman gick i terapi i flera omgångar och även om det inte räddade vårt äktenskap (som var utom räddning, tror jag) så var det positivt för oss som individer.

Men att göra det i tv? Nä, det går fan en gräns! Hur tänker man? Jag blir illa till mods av att se det fast jag inte ens hör vad de säger. Bara tanken på att det är deras mest privata vi får ta del av får det att krypa i mig. Jag vill inte veta!

Vad är poängen med att fläka ut autentiska par? Vad är det för del på fiktion? Måste det vara på riktigt för att vi ska kunna engagera oss?

Mindfulnes kanske?

Tänk om jag skulle ta och sluta längta. Helt. Gå all in på nöjdhet i nuet. Mindfulnes kallar somliga det och jag tror att jag är hyggligt bra på det ibland. Vissa dagar. Andra går det käpprätt åt skogen med sånt där som att vara förnöjd och landad här och nu.

Men det där med boende. Det är inte som jag vill ha det, det är det ju inte. Men det är bra - också. Det finns det som är bra med att bo ensam med barnen och tänk om jag skulle försöka fokusera mer på det. Tänka att jag ska ha det såhär alltid och att det enda som kommer att hända är att det kommer att bo färre och färre människor här med mig. Att det till slut bara kommer att vara katten och jag. Och känna att det är bra.

Att det är jag som tar besluten och sätter ribban. Jo, barnen bestämmer över sina rum och städar betydligt mer sällan och noggrant än jag (t ex) men det är ändå mitt detta. Mitt och ingen annans. Jag hade fram tills att jag flyttade hit aldrig bott som enda vuxen någonstans. Ensam har jag aldrig bott, men ensam vuxen är jag här. Och som sagt: det finns poänger med det.

Nä, jag vill det inte men det är så det är och kommer att vara under så lång tid som jag kan överblicka. Lika bra att gilla läget.      

Lilla stora barn!

Nu är det klart och nu finns ett datum. Mitt äldsta barn ska flytta hemifrån om ett par veckor. Det är många känslor som slåss om utrymmet i mig inför detta. Den som ställer sig längst fram är nog stolthet. Jag är så stolt över att ha ett vuxet barn som nu tar klivet in i en egen tillvaro. Vi pratade flytt, möbler och prylar igår - vad finns och vad behövs? - och det är så tydligt nu att jag har att göra med en vuxen person som tar eget ansvar. Gudarna ska veta att hen inte alltid gör det, detta är inget oreserverat mammaskryt. Alldeles nyss klantade hen till sitt liv rätt rejält och ångrade sig bittert. Men i det här är hen stor och klok. Och det blir plötsligt så påtagligt: den stora fina vuxna människa som sitter bredvid mig i soffan med sina fötter i mitt knä var för inte så himla länge sen en liten rund lintott som klängde runt på mig och ville att jag skulle läsa Rävjakten en gång till.  

Vemodet kryper sig på. Tomheten som kommer att bli. Hens glada röst och skratt och stora varma kramar, de evighetslånga ockupationerna av badrummet, träningsprylarna som fyller hallen... det kommer att bli annorlunda här hemma. Lite färre människor.

Och så den lilla känslan av annalkande frihet. Som är år bort, såklart, men som kommer sen. Livet utan barn hemma. Och kanske lite närmare, om än avlägsen även den: dagen då jag och min älskade flyttar ihop. Jag tror fortfarande på att en sådan dag finns i en framtid. Livet i ett hem, som jag försöker låta bli att längta efter för att jag inte orkar med min vardag annars.

(Och det där. Det som är ömtåligt att prata om, det fick jag vrida på lite med Grannen. Bra.)

Min kära granne

Jag är en tacksam människa. Det finns mycket att känna glädje över: en älskad familj förstås mest av allt. En man och tre barn som det inte skulle gå att leva utan. Och så en handfull oumbärliga vänner. Kvinnor som förstår vad livet handlar om och som är tufftrygga på precis det sätt som jag tycker om. Damer med skinn på näsan och värme i hjärtat. Klokskap i långa rader.

Grannen är en sån kvinna. Henne är jag så grymt glad att jag har hittat tillbaka till. Eller vad man ska säga. Vi var "bara" grannar en gång i tiden - nu är hon en av mina bästa vänner. En av de innerligaste. Med henne kan jag vrida och vända och inse. Hon utmanar mig och förstår mig i lagoma doser. Att vara med henne är vilsamt och värmande, men också lärorikt.

Hon har barn i samma åldrar som mina och med henne kan jag bolla funderingar om mina och hans barn, om boende och liv. Om att vara lik och olik och älska så hjärtat kan brista men ändå känna sig olycklig ibland. För att livet-

En ring

Jag drömmer. Oftast säger jag åt mig själv att låta bli. Men så gör jag det ändå, plötsligt. För att längtan bor i magen och för att jag inte kan hejda den efter två glas vin på fredagskvällen.

Den finaste sidan att drömma på, kan jag också meddela, tillhör en människa som kan något som jag skulle vilja kunna: skapa vackra saker med händerna. Klara Eriksson, metallkonstnär.  Jag imponeras stort och känner en vag saknad. Nöjd med mitt liv som jag är så hade det där ändå varit ett fullgott annat sätt att leva. Och verka.

Den här t ex. Skulle vara vacker på mig.  

 

Den introverta är inte trög!

Jag har tänkt en hel del mer på det där med att vara introvert de senaste dagarna. Det är ju så vi introverta fungerar - vi tänker gärna länge och mycket på en sak, fokuserat. Vänder och vrider.

En sak som jag märker när jag pratar med andra om detta är den tydliga koppling som många gör: mellan att vara introvert och att vara trög, långsam i tanken. Och omvänt: att den som är utåtriktad och snabbt kastar sig från det ena till det andra också tänker mer, snabbare, bättre. Jag blir förstås måttlöst provocerad av detta! Jag är en övervägande introvert person (visar de tester jag gjort) men är inte det minsta trög eller loj! Jag har bara svårt att hantera för mycket yttre stimuli på en gång eller under för lång tid utan att få möjlighet att landa och smälta. Min hjärna arbetar konstant med allt den får in och det gör att det blir information overload. Jag har behov av att få tänka klart på en sak, jag tröttnar inte lika snabbt som jag märker att extroverta ofta gör. De behöver ett konstant flöde av nya intryck för att gå igång, medan det för mig är störande och hämmar mig.

En annan sak som jag tror hänger samman med detta är att ett av de bästa sätten jag kan ladda batterierna på är att utföra kroppsarbete av något slag. Gärna monotont. En ge mig ut på en lång löprunda, spackla en vägg eller diska en jättedisk försättter mig i ett slags mediatativt tillstånd som är den absolut bästa grogrunden för kreativitet och pigga tankar. Jag tänker så bra när jag diskar sa en svärmor från för länge sen. Jag med! Och efteråt har jag lust och energi till massor av saker och kan få ur mig massor av text eller läsa något snabbt och med stor behållning. Efter en dag full av möten däremot, vill jag bara sitta och sova på bussen hem, helst med nån välbekant musik i lurarna.

Jag har en ganska lång bussresa till mitt jobb och den tiden är värd guld. Både på väg dit och hem. Tid för att förskjunka i mig själv och hinna tänka klart. Jobba i lugn och ro. Vara i min egen bubbla. Om någon kliver innanför den där gränsen - det finns dagar när jag inte vill eller orkar prata med någon - blir jag jättetrött. Jag är för snäll och väluppfostrad för att säga till, så jag pratar, men jag märker hur det sliter på mig. Den paus som busseresan ger, mellan jobbets alla möten och krav och barn och matlagning därhemma, den är livsviktig för mig. Får jag inte min lugna stund då, så kan jag säkert uppfattas som trög - men det är ren utmattning.

Åsikter

Jag lägger band på mig själv och vad jag tycker. För ofta och för mycket. Men ibland rinner det över och jag kan inte hålla det inom mig. Det är sällan ett problem utan tvärtom bra - att jag äntligen får nåt sagt av allt jag tänker. Men ibland blir det fel och jag skäms. För det kommer ut fel. Jag står för åsikten men den kanske inte måste sägas så (och ibland kanske inte alls).

Det är svårt. Vad har jag med att göra och inte? När får jag lov att inte bara ha en åsikt utan också släppa ut den genom munnen?

I den nya familjen är det lite krångligt. Hur gör han och hur gör jag? Saker jag tycker är tokiga... Vi behöver nog prata om det på en metanivå.

Att vara introvert

Svenska Dagbladet har en högintressant artikelserie den här veckan (länkar till den första av tre artiklar, från i måndags). Det handlar om introvert (kontra extrovert) personlighet och hur man fungerar i samspel med andra människor när man är det ena eller det andra. Och om att vårt västerländska samhälle - så som det ser ut nu i alla fall - premierar och är anpassat till extroverta människor.

Skillnaden mellan att vara introvert och extrovert handlar såvitt jag förstår först och främst om hur ens hjärna reagerar på (och i vilken mån den behöver) stimulans utifrån. Där den extroverte både kan hantera yttre stimulans och behöver det för att må bra, för att känna sig levande och kreativ, så har den introverte svårt att klara av en för stor mängd yttre intryck under för lång tid. Hen behöver tystnad och lugn runt om sig. Man kan säga att den extrovertes bränsle är stimulans utifrån medan den introvertes energi till övervägande del kommer inifrån hen själv. Den extroverte laddar sina batterier genom att vara med andra, den introverte gör det genom att dra sig tillbaka till lugn och ensamhet.

Artikelförfattarna är noga med att inte göra några värderingar: det handlar inte om att säga att det ena eller andra är bättre. Däremot är det uppenbart att den som är övervägande extrovert har lättare att klara sig i samhället och framstår som mer socialt kompetent - kanske rentav som mer kompetent över huvud taget. Alla "vill" vara extroverta eftersom det är det som anses värdefullt och rätt: att kunna - och tycka om att - mingla, nätverka, prata med alla om högt och lågt, snabbt kasta sig mellan människor och samtalsämnen. Medan den introverte framstår/framställs som blyg och lite trög, trött.

Den amerikanska författaren Susan Cain (som man kan lyssna till här) har skrivit en bok om att vara introvert i en extrovert värld. Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking. En beställning gick just iväg och även om jag kan vara lite skeptisk till den typen av böcker så tror jag att den kommer att ge mig något värdefullt.

Cain påpekar att introvert inte är detsamma som blyg. Blygsel har att göra med rädsla för att bli socialt dömd, för att anses fel. Det är inte samma sak. Förväxlingen mellan de två begreppen är lätt att förstå, särskilt i ett samhälle där introversion socialt bedöms som just fel! Den introverte lär sig redan från det att hen är liten att i sociala sammanhang - skolan, fester etc - är hen fel.

Jag kände igen mig i precis allt som Susan Cain berättade om i sitt föredrag och känner att jag förstår mig själv ännu lite mer och bättre. Det som rör sig i mitt huvud just nu är hur olika dimensioner i en personlighet - min t ex - krockar. Asperger och introvert. Hur ser den kartan ut?

Stor!

Det är knappt att jag vågar säga det högt. Kanske tror jag inte på det förrän det verkligen händer, en helg om ca en månad. Men det ser ut som att mitt äldsta barn ska flytta hemifrån nu, till en central andrahandslägenhet tillsammans med en kompis. Jag håller de båda tummar jag har, hårt och bestämt, för att allt går vägen. Missförstå mig inte nu: mitt barn är en fin person och det är inte plågsamt i sig att hen bor hemma, men det är osunt eftersom hen är gammal nog att ha ett eget boende och ett mer självständigt liv. Man ska inte bo med mamma (eller pappa) när man är vuxen.

Igår pratade vi lite om möbler, vad hen behöver få med sig hemifrån och hur det ser ut dit hen ska flytta. Grejer ska letas fram på vinden och lådor ska packas.

Jag känner ett litet sting av separationsångest, men det är litet. Jag är ingen kycklingmamma, har aldrig varit, och jag vet att hen kommer att klara sig fint. Det är dags nu. Hen är redo. Jag är redo. Nu börjar en ny tid.      

Agera!

Tänk om någon hade sagt till mig när jag var barn eller tonåring (eller 30 för den delen) att livet inte bara är vad andra gör (i mötet med mig) utan också vad jag gör (i mötet med andra). Att jag är en som kan agera och inte bara reagera. Och inte bara kan - ska.

Så fint det hade varit.

Om kärleken och den helande tiden

Du kan inte älska, jag tycker synd om dig! 

Så sa min exman till mig någon gång där på slutet, när allt var riktigt trasigt och det mesta vi gjorde mot varandra gjordes i syfte att såra. Nej, det var vi förstås inte medvetna om då, men såhär i efterhand kan jag se att det var så.

Han hade rätt. I alla fall i den meningen att jag inte kunde älska honom. Jag tror att det ligger en del sanning i den gamla klichén att man inte kan älska någon annan om man inte tycker om sig själv och under den tiden tyckte jag verkligen inte om mig själv. Jag var en spillra av självförakt som kämpade för att upprätthålla någon slags värdighet och integritet. Han hade på något sätt kommit till insikt om vad han hade gjort mot mig och försökte desperat få mig att förstå detta. Allt skulle kunna bli bra om jag bara kunde se att han var förändrad och att allt det onda var över. Jag kunde inte det. Jag ville bara bort, jag ville rädda mig själv från allt som hade med honom att göra. Jag avskydde honom och jag avskydde mig själv. Hans bild av mig satt fast på min inre näthinna och jag kämpade förtvivlat för att bli av med den.

Allt är så klart och tydligt nu. Vad som gick fel, redan från början och hur det fortsatte. Allt i stort sett. Jag förstår den unga jag som träffade honom, då för en herrans massa år sen. Vad det var jag föll för och hoppades på. Jag förstår vad som hände sen, hur jag bröts ner och byggdes upp samtidigt. Hur han var med om att skapa den person som sedan sårade honom så grundläggande att han knappt kunde resa sig igen. Och hur jag var med om skapa honom till den lilla person han blev, som var tvungen att hävda sig genom att kliva över precis varenda en av mina gränser.

Då. Nu.

Mitt liv nu är rent, är som en nystädad sommarstuga: enkelt och med dörren öppen ut mot en sommaräng. Fullt av löften men inga måsten. Värme och svalka på samma gång. En trygghet som gör mig modig. Jag är så otroligt tacksam för att jag orkade resa mig ur skiten och börja om. Och jag är tacksam för att han också kunde skaka av sig oss och börja om, så att han kan ge vår dotter ett så fint andra hem. Och för att vi faktiskt, lite trevande, kan börja umgås igen. Det skapar en varm ram runt hennes tillvaro.

Japp, Hanna Hellquist! Så är vi många som känner

När jag läser vad Hanna Hellquist skriver om vikt och kropp i DN häromdagen känner jag igen mig i nästan allt. Även om våra upplevelser inte är identiska - snarare lite tvärtom: hon var smal förut och är det inte nu - så är känslorna desamma. Skammen, ångesten, ledsenheten och ilskan.

Den runda kroppen var mitt självklara hem fram tills att jag var nästan vuxen. Av obetänksamma släktingar fick jag höra att jag var "lika bred över rumpan som sin mor" och även om de inte menade nåt illa så sved det. Jag var mobbad i skolan och hade till och från inte en enda vän att luta mig mot. Men desto fler var beredda att sätta krokben för mig i korridoren, fylla mina stövlar med snö eller skratta när jag - sist av alla - flåsade in på idrottsplatsen efter den obligatoriska joggingrunda i skogen som inledde varje gympalektion under hela sommarhalvåret. Pappa pikade mig för min vikt och sa att jag var en liten rulta. Kanhända fattade han inte hur illa det tog. Mamma bantade ständigt: den ena tokiga dieten avlöste den andra men ledde aldrig till några bestående resultat. Det jag mest av allt fick med mig från henne var ett grundmurat dåligt självförtroende: hon hatade sitt eget utseende och eftersom jag liknade henne så hatade hon även mitt. Hon lärde även mig att hata hur jag såg ut.

Och det gjorde jag. Jag var full av självförakt och gjorde mitt bästa för att gömma mig. Aldrig någonsin föll det mig in att jag kunde göra något för att påverka hur jag såg ut. Ännu mindre tänkte jag på att de som hade åsikter om mig kanske hade fel. Eller funderade över med vilken rätt de uttalade sig om mig på det sättet.

När jag blev vuxen förstod jag att jag ägde min egen kropp och att den gick att förändra. Jag blev smalare, började träna och äta nyttigare. Tänka och planera. Och när jag märkte att det gav resultat - både i spegeln och i folks ögon - blev det som ett rus. Mitt behov av att få höra att jag var fin och dg var enormt, omöjligt att mätta och jag sög åt mig och ville ha mer. Fick mer. Ätstörningen kom som ett brev på posten.

Parallellt med det där föraktade jag mig själv för att jag fokuserade så på mitt utseende. Helst av allt ville jag vara en sån där cool tjej som är skitsnygg och smal alldeles av sig själv, som tills synes inte bryr sig om hur hon ser ut Precis den typen som Hanna Hellquist skriver om, den enda möjliga och accepterade typen: den smala som inte nojar:

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning. 

Ännu idag, en god bit över 40, känner jag samma sak: jag vill vara smal och snygg men jag vill inte bry mig. Jag skäms över att jag oroar mig så mycket för min vikt. Jag har slutat väga mig och det är en seger, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag väger eftersom jag har skapat andra sätt att hålla reda på mig själv. Aldrig att jag skulle låta vikten skena iväg! Jag springer fyra mil i veckan och tar alltid trapporna på jobbet, äter inget socker och sparsamt med andra onyttigheter. Jag är snäll mot min kropp. Ändå är jag livrädd för att bli tjock (igen). Det är som om jag tror att det är min kropps normaltillstånd att vara rund, att allt jag gör bara handlar om att hindra och bromsa det oundvikliga. Jag har otrolig svårt att se mig själv som smal. Om jag ska peka ut en kvinna på stan som jag tycker liknar mig väljer jag konsekvent ut en som väger 10-15 kg mer än jag. Min pojkvän skakar på huvudet åt mig, men förstår samtidigt att det är så min självbild ser ut.

Petra Månström som bloggar om löpning i SvD skrev om den här oron över vikten som många (kvinnor) känner och som ofta bottnar i ätstörningar. Många kommenterade och höll med: jo klart man är orolig över att en tids frånvaro pga en skada t ex, ska leda till att man lägger på sig. Man kan tycka att det är patetiskt men om man ser till hur idealet ser ut är det följdenligt. Det är fortfarande fulare att vara tjock än att vara orolig över vikten.    

Update:
Även kloka bloggvännen Suziluz tänker på samma saker. Det är en rörelse.

Råkade? Nä den tror vi inte på

I de senaste dagarnas twitterflöde diskuteras en friande dom i ett våldtäktsmål: Hovrätten slår fast att en man inte kan anses ha våldtagit sin flickvän trots att han försökt genomföra ett analt samlag med henne medan hon sov. Till hans försvar, menar hovrätten, talar att han ofta väcker sin flickvän för att ha sex och att hon brukar vara med på noterna samt att det inte var meningen att han skulle ha analt samlag med henne (hon har motsatt sig den typen ev penetration) utan det bara råkade bli så.

Jag blir så arg att jag nästan får andnöd! Hur fan kan man resonera på det sättet? Båda argumenten är så dumma så klockan stannar.

Men förutom att bli arg så blir jag också ledsen. Eller sorgsen. Bilder från livet före detta sveper förbi. Livet då jag kunde vakna av att någon försökte ha sex med mig eller av att samma någon försökte pressa in sitt kön i min mun. Den kväljningskänslan... Och det ständiga tjatet, orden som uttalades snart sagt varje dag. Bilden av mig i hans ögon, en jag som aldrig dög. Jag minns en rad i en blogg från Radikala mamman: Här ligger jag och duger. Skrivet efter sex. Och att jag aldrig kände så. Jag dög aldrig.

Men sorgsenheten går snabbt över. För livet är så fint nu! Nu kan jag också ligga och duga och känna att jag är älskad på alla sätt, för att jag är jag. Det är stort. Och det kan vara bra att bli lite extra påmind om det ibland.

Skammen såhär efteråt

Jag tänker om livet att jag inte vill ångra saker. För mig fungerar det som en slags kompass eller mätare:  det jag gör eller tänker göra nu - är det nåt jag verkligen vill? Är det jag? Kommer jag att kunna stå för detta sen också? Om en timme när jag är glad igen, i morgon när jag är nykter igen eller om ett år när jag kan se på mig själv med lite mer perspektiv. Till stor del handlar det om att ha integritet och vara sann mot sig själv. Inte ryckas med av vad andra gör och vill och tycker utan att fundera över vad jag vill. Också.

Jag har i hela mitt liv haft en tendens till att haka på för snabbt, utan att tänka. Mån om att få vara med. Jag kan se att det är en effekt av att ha varit mobbad som barn. Om någon har velat vara med mig så har  jag varit med, även om det inneburit att jag fått anpassa mig mer än vad jag egentligen velat, tvingats använda skohorn för att få in min egen personlighet och hålla tyst om mina åsikter och tankar. Och det är ju rätt självklart att det inte är positivt för självkänslan.

Med åren har jag blivit tryggare och bättre på att fundera på vad jag själv vill, sätta ner foten mot det som känts fel och se till mig själv - också. Säga nej till det som inte är jag. Men ibland har jag ändå, det ser jag i efterhand, misslyckats med min föresats och gjort saker jag ångrar. Jag kan acceptera att det är så för det vore orimligt att kräva av sig själv att man ska kunna genomskåda varenda person, situation, relation direkt och veta vad man ska gå in i och inte. Det går inte.

Men ibland bränner skammen över att ha missbedömt ändå till. Som när jag häromdagen fick veta att en kille jag dejtade för några år sedan och som är jämngammal med mig, är ihop med en tjej som inte ser ut att vara en dag över 20 och som - likt en del tjejer i den åldern - gödslar de sociala medierna med lättklädda/porriga bilder av sig själv. Jag skäms tredubbelt. Jag skäms för att jag inte för mitt liv kan förstå vad jag såg hos honom (en skam som gränsar till äckel), jag skäms för att jag tänker att det han gör nu på nåt sätt smetar på mig och jag skäms för att jag känner att jag dömer honom (och henne!) utan att egentligen veta hur deras relation ser ut. Jag som är så stolt över att inte vara fördomsfull är tydligen proppfull med fördomar om medelålders män som raggar på unga tjejer. Visar det sig. Jag rodnar långt ner på halsen.

Varför var jag med honom? Vad stod han för? Vad intalade jag mig? Jag tvingar mig tillbaka till den tiden och vet med säkerhet: jag kände ingenting utom en slags trotsighet och längtan bort från allt som var trasigt. Han var bra att prata med, visst. Men där var det stopp. Och det visste jag redan då. Det fanns inget utanför det.

Jag kan förlåta mig själv för det, absolut. Har egentligen gjort det för länge sen. Men det är nyttigt att tvinga sig tillbaka, aldrig glömma hur lätt det är att lura sig själv. Jag tror att det kan hjälpa mig att se klarare på det som är nu. Att inte upprepa liknande misstag.

Våra barn och vårt gemensamma liv

Vad innebär det att vara ett vi, att ha en kärleksrelation? Att två - eller fler personer - älskar varandra och väljer att leva intill varandra tänker jag mig som någon slags minsta gemensamma nämnare för alla kärleksrelationer. Att man attraheras av och vill ha varandra på alla plan, både mentalt och fysiskt. Och att det är ömsesidigt.

Sen kan man bygga på med olika grader av gemensamhet, och det handlar både om sådant konkret som att välja att bo ihop eller inte och om det mer abstrakta: hur mycket ska man dela av tankar, beslut osv. Hur inblandade i varandras liv ska man vara? Oavsett var man vill sätta gränsen för hur mycket man delar så tror jag att samsyn och ömsesidighet är nödvändigt. Att jag får bestämma hur mycket jag vill att han ska vara delaktig i mitt men också att jag får ha en åsikt om hur välkommen in i hans liv som jag behöver känna mig för att må bra.

Vi pratade igår kväll, min älskling och jag. För varje allvarligt prat blir jag bara tryggare och säkrare. På oss och på att vi kan lösa allt som kommer i vår väg. Att vi i grund och botten tänker likt och vill detsamma. I det kan jag vila och vara modig.

Han invaderar inte mig, men han vill vara en del av det som är jag och mitt. Och just därför vill jag att han ska vara det. Och jag vill vara en del av hans, bli sedd och lyssnad på och jag tror att han vill släppa  in mig.

Jag pratade en lång stund med Äpplet igår, om mig den här gången. Hon sa nåt så klokt: att det mesta går att hantera om man bara känner att man är sedd i sin reaktion. Om man känner att man fullt ut har rätt till sina känslor och att den andre kan se att och erkänna att man blev ledsen eller upprörd. Ja, så är det. Att mötas av tom icke-förståelse är det värsta. Att det jag tänker och känner inte räknas eller "finns", att det inte är ett sätt som man "kan" reagera på.

Vi ska prata mer, han och jag, och det känns tryggt. Jag tänker saker om hans sätt att vara pappa, i vid mening, och han tänker saker om mig som mamma. Jag vill veta och jag vill att han ska veta. Om vi ska vara ett vi (och det ska vi ju!) så tror jag på att samtala om barnen och föräldraskapet som något gemensamt. För även om alla våra barn utom ett är vuxna så försvinner de ju inte ur våra liv. De kommer att vara med oss alltid, som vuxna med egna liv, bostäder, partners och kanske barn så småningom. Om tio år behöver vi kanske förhålla oss till barnbarns-frågor: kan vi vara barnvakt? hur ofta då? på vilka premisser? Till exempel. För att kunna ta i den typen av frågor då måste man grunda nu. Våra barn är gemensamma eftersom vi är ett par.

Att sluta längta

Måndagsmorgon. Sömnig men ändå alert, hur nu det hänger ihop. Men det var jag i alla fall. Sugen på arbete och med bra koll på vad som ska göras nu när sommarens ringrost har slipats av lite.

Träffar älsklingen på bussen. Vi kommer in på barnen och jag berättar att kanske, kanske ska Äldsten flytta hemifrån nu snart. Jag vågar knappt säga det högt, eftersom det inte är klart och jag tror inte på det förrän det är ett faktum. Så jag säger ingen mer om det nu. 

Hans äldsta barn ska börja plugga nu i höst och planen har varit att hen ska flytta hemifrån och dela bostad med en kompis. Nu verkar det dock inte bli så. Hen är orolig över ekonomin och vill inte ta studielån utan bara bidraget och jobba lite upptill. Och bo kvar hemma. Ok, säger min pojkvän. Då ska hen det, för jag vill stötta mitt barn så att hen vågar börja plugga.

Mina åsikter om detta sitter på ett ris i skogen och det ska de göra. Jag har ingen rätt eller vilja att ha en åsikt om det. Eller jo: jag har rätt att ha en åsikt men inte att framföra den.

Vad jag däremot har rätt till är min egen reaktion inför det som nu gäller. Och mitt sätt att hantera. För det som gäller är: vi kan inte flytta ihop på minst tre år. Kanske fler om hans andra barn också önskar bo hemma under studietiden. Mitt sätt att hantera detta är: stäng av all längtan och alla drömmar om att bo ihop. Sluta tänka på gemensamt liv alla dagar. Radera hemnet-appen.

Ja, jag är ledsen. Ja, jag längtade. Som fan. Jag ville detta så mycket!

Jag kommer igen, jodå. Och inget förändras, mer än att jag slutar längta. Realist. Fötterna på jorden. Det som är bra är att jag slipper tänka på att lämna min lägenhet, som jag älskar. Och att jag slipper fundera över hur man skruvar ner mina garderober. Varje moln...

Städar och finner ro

Jag röjer lite på vinden och i mina garderober. Packar två pappkassar fulla med kläder som jag bestämmer mig för att kasta bort. Eller inte kasta så klart, utan lämna till Myrorna. Kläder påminner om specifika saker, som t ex kjolen jag hade på mig när jag var otrogen med Rocky. Den vill jag inte ha kvar, den åker i påsen. Liksom klänningen som mitt ex köpte till mig för att han tyckte att jag skulle vara fin i den och som jag sedan själv fick betala. Och aldrig tyckte om. Fast det var inte för att jag själv fick betala den, utan för att den är sydd i nåt syntetiskt material som gör att den klättrar på benen när jag har strumpbyxor. Men så klart påminner den mig också om en sak som jag tyckte illa om: exets egenhet att komma med presenter och sedan tycka att vi ska dela på kostnaden. I påsen hamnar också ett par konstiga kjolar som jag köpte när jag hade gått upp i vikt för att jag var ledsen och tröståt, och under en vinter inte fick på mig mina jeans.

Det är så lätt att så här i efterhand koppla samman vilka kläder som tillkommit i min garderob och vilken fas i livet jag varit. Den sökande och vilsna syns, liksom den trygga och lyckliga. Den balanserade, i fas med sig själv på både in och utsida, står bredvid en rädd person som gömmer sig i stora tröjor och tokroliga kjolar.

Jeans som bara suttit bra i perioder av svält och träningsnarkomani åker också ut. Jag vill inte se dem och påminnas om att jag har haft dem på mig. Vill inte lockas av att kanske igen. Vill vila i den jag är nu, som är sundare än när jag var smalare. Jag vill tycka om mig själv så som jag är när allt i livet inte handlar om att väga så lite som möjligt. Inte gå omkring och tro att det skulle vara bättre om bara-.

Tröstpris

Jag har det så bra! Ibland tänker jag att jag har fått uppleva det finaste som finns och att jag skulle kunna leva på det resten av livet om det värsta skulle inträffa - om något skulle hända som tog min älskade ifrån mig. All den kraft, lycka och värme som han har gett mig, som vi har skapat  tillsammans, skulle räcka för alltid. Jag skulle aldrig kunna leva med någon annan, han skulle bara bli en blek kopia.

Det är förstås inte sant att jag skulle kunna vara lycklig och stark resten av livet, för alltid mättad av det jag upplevt de senaste två åren. Men det är sant att inte ens kan tänka mig, någonsin, att jag skulle vilja ha någon annan. Det går inte. Det är vi och jag kommer att vara hans för alltid oavsett vad som i övrigt händer. Vi eller jag ensam, det är alternativen.

Man kanske inte måste känna så för att ett förhållande ska fungera, jag vet inte hur det är för alla andra. Men jag vet att jag måste känna mig vald, önskad. Jag måste vara nummer ett i nuet. Vad som händer i hans liv om jag t ex skulle dö kan jag inte ha synpunkter på. Jag funderar inte ens på det. Jag hade lite svårt att landa i känslan av att vara hans nummer ett, där i början. Han hade två relationer bakom sig där han hade blivit lämnad, han pratade mycket om båda dessa ex och jag hittade inte riktigt min plats. Jag vacklade mellan att känna mig älskad och sedd (när vi sågs var jag aldrig orolig) och att hemfalla åt grubbel över vad han kände för dem. Om han älskade mig lika mycket, om han hellre skulle velat- och så vidare. Det tog ett tag för mig att lita på hans känslor (honom litade jag på från start) och jag kan fortfarande ibland undra och behöva bekräftelse.

Allt detta ställs i bjärt kontrast till vad en av mina bästa vänner - Äpplet - upplever just nu. Hon lever sedan drygt ett år med en ny man och hon har hela tiden känt att han är lite distanserad. De har kul ihop och allt är bra i vardagen men han har t ex aldrig sagt att han älskar henne. Häromdagen berättade hon för mig att han har sagt att han skulle gå tillbaka till sitt ex (hans barns mamma) om hon ville ha honom tillbaka. När Äpplet säger till honom att hon blir ledsen fattar han ingenting. Det kommer ju inte att hända! Exet vill ju inte ha honom tillbaka! Och därmed gör det inget att han fortfarande skulle vilja ha henne? Jag blev så häpen att jag höll på att sätta kaffet i halsen. Hans resonemang är fullkomligt obegripligt!

Äpplet har - åtminstone tillfälligt - slängt ut killen och funderar, grubblar högt med vänner och inväntar någon slags bevis på att han fattar att han måste visa att han menar allvar. Att hon inte kan leva som hans tröstpris. Och jag känner en enorm tacksamhet över att tryggt känna att jag inte är nummer två.  

Vackernuet

Ja men alltså
Allt det där Dramatiska
Lägg ner det!

Ja, jag
Lägger ner det

Livet är som det är
Jag är som jag är
Att vila i det
Nuet som är det vackraste nu jag haft
Även en vanlig torsdag
Skulle inte det räcka?
Klart som fan att det räcker
hur långt som helst!

Drömmarna som är vackerlängtan
inte bort från utan till
Nåt som kommer sen, som jag vill ha
också
De gör inte nuet tomt

Längtor av många slag
ryms i vackernuet    

Hud

Man ska verkligen inte. Prata om det som gör ont när man är trött. Sent på kvällen. När man dessutom inte är riktigt nykter. Det blir dramatiskt och fel. Gud så väl jag vet det. Och ändå.

Dagen efter. I värmande sol och med pigga ögon är allt på ett annat sätt och jag känner mig lika trygg som jag brukar, som jag har all anledning till.

Vi pratar och vänder och vrider. Bagage har inte bara jag, han blir defensiv och ledsen fast jag verkligen anstränger mig för att tydligt säga att det som gör ont i mig inte är hans fel. Eller ansvar. Inte på något sätt. Att jag känner mig jämförd och att alla jämförelser utfaller till min nackdel, det beror på att jag aldrig har känt mig sedd och bekräftad. Att vara den fula kompisen, den töntiga tjejen, den tjocka och trista. Den som hakar på.

Jag vet att det inte är så, att jag inte är det. Verkligen vet jag det. Men det hjälper inte alltid. Ibland gör orden så ont, så ont.

Och i det skäms jag. I känsligheten. Jag vill vara trygg och cool och lita. Jag vill inte bry mig om mitt utseende på det där ängsliga livrädda sättet.

Men en sak vill jag, måste jag. Närhet. Ödsligheten när han inte tar i mig, när hans kropp inte är tillgänglig, den gör mig skräckslagen. Jag måste få hudens värme.  

Vemod som inte blev ord

Ibland är det bra att inte skriva. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, jag är ju en skrivande människa som alltid har ett behov av att få ur mig ord, text. Men det finns faktiskt en poäng med att släppa en del känslor, inte ge dem utrymme.

Jag blir ibland vemodig och lite ledsen över att min pojkvän är oromantisk och fjär. Eller: att jag upplever att han är det. Inget är i en relation. Jag längtar efter ord och uppmärksamhet som inte kommer. Och om jag skulle skriva om det just när känslan lägger sig över mig som en kall, blöt filt skulle den finnas kvar längre, kännas mer.

Istället försöker jag tänka bort, skaka av mig. Resa mig. Se det som finns och inte det som inte finns. Sluta jämföra. Det går inte alltid, men det känns i alla fall bra efteråt. Att jag faktiskt inte hällde ur mig något ledsen. Att jag inte anklagade.

Andra sidan av det myntet är givetvis att jag kanske blundar för saker som jag inte borde blunda för. Att jag på lite sikt målar in mig själv i ett hörn, som den som inte säger ifrån, som är lika nöjd oavsett. Och det vill jag ju inte! Men jag har verkligen lärt mig en del av allt trasigt som hänt de senaste fem-sex åren: Man kan aldrig ändra på någon annan, bara på sig själv. Och man kan aldrig ta för givet att någon ska fortsätta älska en hur man än bär sig åt. Kärlek av det slaget känner människor bara för sina barn. Alla andra måste i någon mening förtjäna den kärlek andra känner för dem. Det är viktiga insikter som styr mitt liv. Som jag upprepar för mig själv.

Att inte vara ett problem som ska lösas

Att prata om det igen, lite till. Att förklara igen, på annat sätt och efter att ha förstått ännu lite mer själv. Lugnt, stillsamt. Jag älskar honom för det också: att han kan lyssna och låta mig ta saker i mitt tempo. När vi pratar igenom saker lugnt finns inget att oroa sig för. Det är vi och vi förstår varandra. Och vi är mer lika än det ibland känns. Vi behöver båda struktur i tillvaron, fast på lite olika sätt. Vi är båda rastlösa men hanterar det olika. Han är mer van vid att vara särbo än jag är och han är mer av wereever I lay my hat... Ibland blir han en för ivrig problemlösare och då gör hans fokuserade sätt att försöka komma vidare, att jag känner mig som ett problem, som någon som ska diagnosticeras. Värmen försvinner och jag blir rädd.

Vi pratade om det. Också. Att det inte går att lösa detta och att det inte ska lösas, bara hanteras. Och att det är jag och inte han som ska göra det. Att det jag vill ha av honom är någon som lyssnar och ser mig och som kan hålla om. Någon som inte gör någon stor affär av det hela. Inte förstorar upp.

Det var det mitt ex alltid gjorde: förstorade upp. Inget problem, ingen fråga var så liten att den inte kunde vara föremål för nattplenum fram tills att jag somnade rödgråten och utmattad framåt tre på natten. Ingen fråga blev någonsin klar på en natt. Konflikten som livsluft.

Så vill jag aldrig mer ha det och varje steg åt det hållet, hur litet det än är, får mig att frysa och känna mig ensam.

Mamma i slutet av sommaren

Semestern är snart slut. Uppbrutna veckor och ovardag byts mot struktur och förutsägbarhet. Diskdagar, fredagsmys och storhandling. Läggdags och morgonkaffe i ottan. Jag gillar det! Jag tycker om rutiner och kan ha lite svårt att hitta min plats när allt är för mycket upp-o-ner och nytt hela tiden. Vardagslunk passar mig, det ger mig utrymme för att lägga min energi på annat än att försöka landa hela tiden. Jag hade, tidigt i somras, en önskan om att skriva i sommar. Helst varje dag men i alla fall tillräckligt frekvent för att mitt liggande bokmanus skulle bli lite tjockare. Det har inte blivit så. Jag har inte hittat ron. Men! Jag skyller inte på någon eller något, det är bara så att det inte har funkat och jag har inte sett till att ta mig plats till det heller. Jag vet vad som skulle krävas och jag har inte varit beredd att se till att få det. Tid för mig själv men inte i total ensamhet. Det är svårt att beställa fram och det skulle ställa krav på min omgivning på ett sätt som jag inte vill. Och just där finns nog kärnan i vad som  har stört mig de senaste dagarna, känslan av rastlöshet som jag bär på bottnar där: i detta att inte kunna göra saker som jag vill och mår bra av eftersom kontexten inte ger möjlighet. Ett snävt urval av saker att göra, ro som saknas. Jag längtar efter en känsla av att allt är möjligt, att tillvaron är min. Inte efter att vara fri och ensam utan efter att vara tillsammans men hel.

Jag är inte en särskilt social människa. Ofta tycker jag att det är bättre att vara ensam eller med få människor omkring mig. Mitt behov av att föra ytliga och glättiga samtal är minimalt och jag blir ofta illa till mods på kalas och andra tillställningar då jag förväntas kallprata om jobb, om folks hästar, båtar, semester eller vad det kan vara, om filmer man sett och böcker man läst fast på fel sätt. Det vill säga: inte mitt sätt. Det ytliga sättet. Miljöer där jag känner mig som en mental krympling. När det blir för mycket sånt, såna krav, stannar min hjärna upp och jag får inte ur mig något vettigt - vare sig genom munnen eller genom fingrarna ner på tangenterna.

Om några dagar ska jag ta mina barn med mig hem till min mamma. Jag kan inte säga att jag längtar. Det vore en lögn. Jag är inte sugen alls men jag måste. Barnen har rätt till sin mormor och hon väntar på oss med alla den gästfrihet hon kan uppbåda. Vi är mer än välkomna. Jag ska försöka låta bli att ta ut känslan av tristess och uttråkning i förväg. Ta det för vad det är och sluta ta ansvar för andra än mig själv.