Jag tänker mycket på vad det är att vara kvinna. Minst en gång om dagen hamnar jag i en situation, läser något eller hör en vän berätta något som får mig att fundera.
Igår var det (bland annat) Caitlin Moran. Jag såg en massa gamla avsnitt av Babel på svtplay, bland annat det avsnitt där Moran var med. Jag har inte läst hennes bok och visste knappt vem hon var, men det var något hon sa om det allmängiltiga, det som alla kvinnor gör och tänker på, är i, men som vi inte pratar om. Sånt som är pinsamt. Onani, mens, aborter, tröstätande, stolpskott till pojkvänner... Jag kan lägga till sex i alla former utom heterosex med en(s) partner, misslyckanden på jobbet eller som mamma och ångest över att inte duga.
Det är prick på vad jag känner och skrev om häromdagen. Anledningen till att jag ofta kan känna mig så fel bland kvinnor. För jag vill prata om det där. Det där som vi alla har erfarenhet av. (Nej, alla har inte gjort en abort, men alla har någon gång väntat ett par oroliga dagar och sömnlösa nätter på en mens som borde ha kommit.) Jag menar inte att jag vill prata om sånt hela tiden, givetvis inte, men jag har så svårt för att det finns samtalsämnen som man inte får eller kan komma in på. I många sammanhang med tjejer är det som om det finns osynliga elstängsel runt de där frågorna - man märker inte att man har klivit över en gräns förrän det är för sent.
Med mina nära vänner finns inga sådana stängsel, av den enkla anledningen att om de finns så blir jag inte nära vän. Jag har en handfull tjejer i min närhet (även om flera bor många mil bort) som jag kan dela allt med. Verkligen allt. Men jag hamnar också, alldeles för ofta, i sammanhang där jag känner att jag inte kan koderna, inte vet hur jag borde bete mig och där jag (och det är centralt) verkar vara den enda som inte vet. Jag vet att det inte är så, det är inte bara jag som känner mig fel (för den känslan är också en sak som jag kan prata med mina nära vänner om) men när jag var yngre kunde jag ofta undra om jag hade råkat missa en kurs i kvinnlighet, någon slags hemlig studiecirkel som alla andra tjejer hade varit med på.
Den känslan hänger i än idag. Och då är det så grymt befriande att lyssna på någon som Caitlin Moran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar