Svårt?

Längtan efter normalt liv
är min ständiga följeslagare.
Jag vill ha lugn
kärlek
vanlighet

Gud vad jag tjatar om detta-
men jag vill det och behöver det
så förtvivlat
Och det gör mig så ledsen
att det är så svårt.

Att jag är så kass på det.
Att Mannen är så kass på det.

Vad är det, liksom,
som är så svårt?

Anonymi Tet

Ibland blir jag så trött på detta anonyma
bloggande.
Att alltid var tvungen att tänka sig för
så att jag inte outar vilken stad jag bor i
eller
nåt annat som kan göra att
jag blir identifierad
som den jag är.
Att nån ska fatta att det är ju hon
min granne
min kollega
min dotters kompis mamma
eller nåt annat fasansfullt.

Mina vänner vet ju
att det är jag.
En del av dem läser och det är lugnt.

Vad är det jag är så rädd för?
Vore det så hemskt om nån
fattade?
Jag är inte typen som är rädd för stalkers
och jag står för det jag skriver här.

Jag har inga planer på att komma ut
ur garderoben helt och liksom bara
tadaaa: Detta är jag!
komplett med namn och mobilnummer och
Eniro-länk till mitt hem.

Men jag kommer nog att vara mindre
ängslig
framöver.

Ledsen

Vad är det som gör att Mannen
alltid smälter när jag gråter?

Nåja, nästan alltid, det har gått
inflation i gråtandet
ibland och då
har han inte alltid orkat vara lika
fin.

Men nästan alltid.
Han är finfin på att trösta.
När jag är ledsen och han kramar mig och
stryker mig över håret.
Känner jag mig hemma
med honom.
Lugn och trygg.
Som om jag vill vara lite och ledsen?
Som att jag vill att han ska vara stark och glad.
Ja, det vill jag ju,
att han ska sluta vara rädd och
att han ska våga lita.
Men ledsen vill jag inte vara.
Behöva vara
för att han ska vakna.

Igen

Fredag kväll.
Den vanliga tröttheten.
Som alla fnissar åt
Somna vid nio efter ett glas vin.
Så illa är det inte
(jag är ju fortfarande vaken)

Men det var inte det jag skulle säga.
Jag vet inte vad jag skulle säga.
Mer än att jag har funderat en massa på det där
(vad var det?)
som hände
med vännerna den där sommaren.
Mannen och hon
Hans kompis och jag

Inget hände
Eller hemskt lite.

Men det fanns en massa under ytan
Det finns en massa som aldrig blev sagt.
Jag vill fråga honom, killen.
Men samtidigt inte.
Samtidigt vill jag bara inte
nåt annat än vara vän med honom
igen.

En kom-tillbaks

Efter mer än fem år
får jag plötsligt kontakt med honom
Killen som var min mans bästa vän
Killen vars fru var min vän
Inte min bästa, men min vän
Familjen som vi umgicks med
så lätt, så roligt

Killen vars fru min man gick över gränser med
Utan att jag visste
Killen som till slut gav min man
en rak höger när han (och hon?)
en kväll inte längre var diskret nog

Killen som sedan inte längre ville träffa oss
(hon ville inte heller antog vi,
men hon sa aldrig nåt)

Jag har varit ledsen för detta
Barnen har frågat och vi har inte kunnat svara
För vad säger man?

Nu är han plötsligt här igen.
I min tillvaro.

Och jag påminns om
en hand på en mage (min)
en kram under en tröja (hans)
en dans som aldrig ville ta slut

Och tänker att livet är bra underligt
ändå

Party-människor

Jag vill att folk ska känna varann.
Mina människor.
De är för mycket öar.

Jag tycker om att tänka mig en
stor fest hemma hos mig
dit alla kommer.
Alla som jag tycker om
som betyder nåt för mig.

Tjejerna från förr
Genus och Genusvännen
Smilgrop
Äpplet och några till från jobbet
Tonträffdalen
Och människorna, de fina, från den andra staden
Math, Musika, Barista, Aktivisten, Rocky.
Och Doktorn.
Och så
Mannen och hans bästis
Hans gamla vänner hemifrån som
han trampade över mot och som vi inte träffat
på massor av år. (Som jag saknar)
Syrran, brorsan

Vilket party det skulle kunna bli.
Jag tycker om att tänka på det.
Varmt och fint.

Lätt

Nån sa en gång
som svar på frågan Hur vet man att det är rätt
när man träffar en ny man eller kvinna?

Det ska finnas en attraktion och det ska
kännas lätt.

Jag tycker att det är prick på.
För allt det andra
som också behövs.
Som samma värderingar och intressen
Det ger sig mer av sig själv.
Där tvekar man sällan.

Jag tänker på min relation
mäter den mot detta.
Attraktion
Lätt.

Ja, det finns en attraktion.
Absolut.
Och ja, det är lätt ofta.
Eller det är lätt när inget är krångligt.

Sen funderar jag på hur det hade varit nu
om inte de senaste tre årens händelser hänt
men vi ändå hade genomgått utvecklingen som är
tack vare dem.

Hade det varit lättlätt då?

Lite surt

Vårt frihetsprojekt.
Igen. Varför blev det så fel?
Massor av skäl.

Ett som handlar om mig är:
Jag trodde att jag skulle få mer eget liv.
Men jag fick mindre.

Mannen "gav" mig frihet.
Men tog tillbaka eftersom friheten
bara fanns om han fick veta allt
jag gjorde.
Det var en frihet som band mig ännu
hårdare till honom.
Bara om jag delade allt med honom,
berättade om alla mina tankar
vad jag hade pratat om och med vem.
Så var det ok.

(Fast ändå inte)

Jag fick mindre utrymme för mig själv
än nånsin.
Inte bara för att allt skulle delas
med honom
utan också för att hela min tillvaro
fylldes av detta projekt
som inte var mitt.

För det var ju inte sådant
eget liv jag ville ha.

Sen.
När det faktum att varken han eller jag
kunde hantera detta
gjorde att jag
var otrogen
lämnade honom
dejtade en annan man

Då berättar han för sin familj.
Men bara det.
Bara det jag gjorde.

Nej då jag är inte bitter.
Men lite surt känns det allt.

Rädd 2

Idag när jag sa ifrån - igen - att jag
blir ledsen över allt tjafs om mina barn.
Och att nåt
gick sönder lite grann när mina barn
inte var välkomna på semester med Mannens familj
förra året. När vi firade
att hans mamma fyllde jämt.

(Svepskälen var många. Det skulle bli för trångt
i stugan. De är ju så mycket äldre. De
skulle inte få kul. Och sånt. Trams.)

När jag sa det.
Då trodde han att jag var på väg att
lämna honom igen.

Herregud.

När ska han fatta att
Jag. Är. Här.
(Frågetecken)

Det är nog inte idag ska ska ta upp det där
med vänner.

För mycket

En vän skriver till mig:
"Det är det jag har reagerat på,
att han vill så mycket med er
hela tiden."
Apropå att jag under lång tid har varit
olycklig i min relation.
Att jag inte känner att det finns ett lugn.

Hon påpekar att det nog är ovanligt
att det är mannen i en relation som vill
en massa, förändring och prat
om hur man har det
egentligen.

Jag vet inte om hon har rätt.

Men det är inte poängen.

Poängen är att jag känner att allt det där.
Att vilja en massa
i form av pratande
att ha funderingar på vart
relationen är på väg
och att lite klängigt
behöva sin partner

Att allt det där blir lite finare
bara för att han är kille.
Att han är ovanlig och att jag
pånåtsätt
ska vara så tacksam för att jag
har en man som vill prata.
Och det är jag ju.
Herregud, det är jag.

Men det blir för mycket ibland.
Det blir för mycket

Mina barn

Äldsten är hos mig nu, det är
fel vecka.
Pappavecka.
Men han var på träningsläger under
mammaveckan
och längtade hit.

Vi bestämde igår.
Han frågade och jag
sa att han är välkommen till mig
när han vill.
För det är han. Nästan.

Men att berätta det för Mannen
var inte lätt.
Jag vågade inte på hela kvällen igår utan
sa det först när vi skulle gå och lägga oss.
Rädd att han skulle bli sur och tycka att
jag prioriterar bort honom.

Och det var precis vad han blev.
Sur.
Och hela sommaren
kom upp igen. Skulle ältas
igen.
Att mina barn var hos mig för mycket.
Och att hans hela familj.
Jag, han och Yngstan
fick för lite tid bara vi.
Och att jag alltid saknar mina barn
när de är borta.

Det tog halva natten.
Att reda ut och vi gjorde det inte ens.
Redde ut alltså.
Vi somnade väl snarast av utmattning.

Jag är så dödens trött på att
inte få lov att sakna mina barn.
Att det är fult att jag prioriterar dem.

Rädsla - hur länge?

Undrar när svartsjukan
den rädda oresonliga
ska ge med sig.

När det åter ska bli möjligt för mig
att kommunicera med vem jag vill
utan oro för att det ska
göra honom
arg och
rädd
Utan att det ska få honom att
återigen tycka att det är ok
att smygläsa mina sms
och facebookmail
och
så vidare.

När. Undrar jag.
Men det går ju inte att fråga.
Själva frågan är laddad
med rädsla.

Straff?

Vi låg i sängen. Han med sin bok, jag med min.
Jag la boken på magen och lutade mig mot honom.
Ville kela lite. Sådär utan plan.
(man måste väl inte alltid ha en plan?)

Han reagerade inte. Läste bara vidare.
Jag kysste honom, pussade hans öra och
stoppade in en hand under täcket för att smeka
hans mage.
Han reagerade inte. Läste bara vidare.

Jag vände mig bort.
La undan min bok.
Dags att sova.
Inte gråta.

Men det gick förstås inte och
han märkte ju såklart och
sen låg vi vakna länge och pratade
om vad det är som händer.
Varför är det så att han blir avmätt och kall
när jag är mer trygg och sugen på mys?
För att min sexlust är så stukad och
förvirrad av allt som hänt.
Att den inte klarar krav och planering.
(Har den nånsin gjort det? Ska den det?)

Straffar han mig nu?
Nu när han märker att det är lugnt
att jag är här.
Är det min tur nu?
Att få känna hur det är att vara oönskad i sin
kärlek?

Nej, inte medvetet såklart.

Inte alla män

Jag skrev för några veckor sen
att jag var trött på män
sådär i allmänhet
Och det kan man väl säga att
jag är.

Men det finns undantag.
Min man t ex. Som jag inte alls
är trött på och som inte är alls så
som många män.
Sådär skrävlande dum.
Självupptaget tråkig.
Inbilskt fördomsfull

Det finns andra också.
En av dem träffade jag nu i helgen.
Mannens bästis om man nu
har bästisar när man
är i vår ålder.

Han är rolig och omtänksam och
allt annat än så där... dumkaxig
Han tror på sig själv vet sitt värde och vill nåt.
På ett bra sätt.

Och han är ett jävligt bra partysällskap på
en festival.

Till exempel.

Cancer och musik

Nu är det gjort.
Cellprovet som visade förändringar. Nu
har jag gjort ett nytt och dessutom ett
vävnadsprov från livmodertappen.
Aj.
Det var inte skönt.
Men inte direkt dog jag heller.
Binda i trosan eftersom jag blöder
Molande mensvärk.
Vänta en månad. Minst.
Men det bästa är att hon
lugnade mig på helt rätt sätt
med en egenritad bild och med
siffror.
Hur liten risken är.

Kanske kan mitt lugna glada också
bero på att jag varit på festival i helgen
lyssnat på så mycket musik att jag knappt
minns nu
Dansat och viftat med armarna
Gått runt i en lila regnponcho
Kramat vänner
Druckit en massa vin och äcklig
cider i ölhagen (som nån kallade det)

Jag är full av kärlek
till min man
mina barn
och mina vänner

Lugn glad måndagsro

Detta med hjärtklappning

Jag har hjärtklappning.
Inte för att jag cyklat hem från Mannen
i hällregn
Inte för att jag lyft ner
en tung låda från vinden.

Utan bara sådär.
När jag sitter vid min dator och
skriver.
När jag ligger i soffan med katten
på magen.
Så klappar hjärtat fortare än de där 52
slagen i minuten som är min
vilopuls.

Ja, jag har mätt.
För jag blev så stressad av det.

Kanske beror det på
att jag snart ska göra ett nytt cellprov
För att det första visade sådana
förändringar som inte ska finnas.

Förändring är ofta bra.
Men inte såna här.
Tydligen.

Jag är inte hypokondriskt lagd
Har aldrig varit.
Jag är en o-orolig sort när det kommer till
sjukdomar och skador.

Men detta.

Att bli vän med hans flirt

Stubborn

Det är ett ord som ofta kommer för mig när jag tänker
på killar i min omgivning.

Deras sätt att förhålla sig till sig
själva och andra - varandra.

Om några dagar ska jag, Mannen och några vänner,
bland dem Tonträffdalen,
åka iväg några dagar tillsammans.
Umgås, festa, lyssna på musik
tillsammans.
Det är hur lätt som helst
nu
att hon ska med.

När jag tänker på det
på vår resa och hur mycket jag ser fram
emot den
Bland annat tack vare henne
Och absolut inte trots
Då funderar jag på varför inte
Mannen och Barista kunde
bli vänner lika lätt.

En helt öppen fundering.
Är det.

Är det jag och hon som personer som
är förklaringen att vi
klickar i så mycket?
Är det att vi är tjejer?
Är det att Mannen banade väg?

De hade inte nåt klick (tvärtom)
De är män
Jag banade inte väg, kanske?

Undrar.

Sexlusten, varför?

Jag funderar på sex.
På varför jag så lite vill ha sex.
Varför jag känner mig så avstängd.

Jag vill inte hamna i nån slags
Det är väl inte så konstigt att-
bortförklaring.
Inte gömma mig.
För det som händer mig
som känns inuti mig
det händer och känns
och det är lika normalt som att vilja.

Det är lätt att sluta sig till att de här åren
av exponering
av tillgänglighet
av en slags... vilja att vara till lags
och leka på andras villkor
för att det kanske är kul.
(Jag ville testa för att veta
om det var nåt för mig
eller inte)

Att de har gjort mig trött och avstängd.

Jag vill inte anklaga Mannen för att
han inte orkade med
att jag var med andra.
Hans svartsjuka som blev verkligt svart.

Lika lite som han vill (eller borde)
anklaga mig för att jag inte kunde hantera
uppmärksamheten
Att vara i centrum
att mina behov var så sedda.

Och ändå var de ju inte det.

Inget av det där ville jag egentligen.
När allt kommer omkring
är jag bara en liten flicka från landet
med jobbigt bagage och
dåligt självförtroende

Mitt val

I mitt liv är det jag som fattar besluten

Vissa meningar fastnar och
blir till mantran
att upprepa tyst inne i
huvudet och
att säga högt när det behövs

Makt.
Över mitt eget liv.
Att välja själv.
Både välja bort och
välja till.

Mitt liv är mitt eget ansvar.

Jag läste meningen hos en av mina favoriter
i bloggvärlden.
Det är inte hennes egna ord
men hennes val av ord att skriva.

Titta in till henne, du kommer inte att ångra dig!

Sex? Orka!

Så känner jag ofta.

Mannen kom över igår kväll.
Mysigt och lugnt, jo faktiskt.
Vänligt och kravlöst
kändes det verkligen.

Vid läggdags var jag kramsugen
Hångelsugen.
Inte sugen på sex men
ville närhet.

Men lusten vaknade.
Jag ville
men orkade på nåt sätt inte.
Som att jag inte vill tillräckligt mycket.
Jag brinner inte i lusten.

Sen blir det ofta fint
och väldigt skönt ändå.
Och vackert i det nära och enkla.
Så även igår.

Men det är den här längtan efter det
som saknas.
Som fattas.

Män

Jag är trött på män.

Sådär i allmänhet litegrann.

De gångna... vad-är-det snart tre
åren.
Och allt som har hänt har gjort mig
mätt på killar och deras sätt att tänka och
förhålla sig.

Många gånger förut i livet har jag tyckt att
det är lite svårt att komma tjejer nära
Lära känna nya tjejer inte minst.
Killar däremot
har känts enklare.

Nu är det sannerligen tjejer jag helst
är med
lär känna
kommer nära
öppnar mig för

Jag är trött på prat om
mitt underliv
mina sexuella
drömmar
mina erfarenheter av ditten och datten
med killar.

Och jag är trött på människor som är på låtsas.
Som inte finns där jämt.
Som man inte kan lita på
svarar i telefon eller
ringer tillbaka
Som man inte kan ringa hemma för då...
Som man inte får lov att ringa själv för då...

Jag vill ha verklighet runt mig.
Här och nu i form av ögon eller i alla fall
röst.
Och inga frågor om sånt
jag inte vill prata om.

Vackra stunder. Också.

Alla vi som bloggar om (bland annat)
vårt kärleksliv.
Vi gör det på så olika sätt.

En del lyfter fram det vackra
och gömmerglömmer det fula
och skitiga
så till den milda grad
att läsarna inte tror att det finns.

Andra skriver så mycket om bråken
och tjafsen
om det fula och energiätande.
Att läsarna
antagligen
kanske
inte fattar varför
förhållandet ens existerar.

Jag tillhör den senare sorten.
Inser jag.
Jag behöver skriva av mig
formulera mig runt det
som gör ont
för att orka med det.

Jag behöver inte skriva om det vackra.
Det lätta.
Det som gör att förhållandet finns.

Men det klart att det finns många
många
stunder
som är fina och självklara och lätta.
Lätta.
Roliga.
Stunder då jag inte vill vara
någon
annan
stans.
Än nära min man.

Som i onsdags när vi delade
en flaska vin ute på lokal
Och pratade på allvar om
oss själva.
Om jobb, liv och drömmar.
Utan att lasta skuld på varann
för det som inte blivit.
Bara lyssnade på varann.

Vackert. Så.

Bråk

Det finns en sketch ur Magnus å Brasses krogshow.
(Som varandes sjuttiotalsbarn är jag
uppvuxen med dem och
för mig är det så väldigt kul
att mina barn uppskattar dem)
Om en man som jobbar som
verkmästare i magen.

Där används uttrycket bedrägligt lugn.

Detta uttryck har jag tagit till mig.
I mitt liv finns ofta just
ett bedrägligt lugn.

Som nu, den gångna veckan.
Vi har mest varit hemma, lediga.
Alla barnen har varit här.
Lata inomhusdagar i kass sommarväder
har betytt
spel
film
baka kakor
äta kakor
och sånt.

Vi har varit fina mot varann
alltihop.
Inga tjafs mellan några.
Jag har känt mig lugn och tillfreds.
Och trott att Mannen känt detsamma.

Men icke då.

Nu idag,
när han skulle åka till sig
kommer det fram att han
inte alls är nöjd.

Han har signalerat det
(tycker han)
Men jag
tycker att man kan använda munnen och
säga hur man vill ha det. Och
ta lite eget ansvar för sin tillvaro.

Bråk. Igen.