Det finns en sketch ur Magnus å Brasses krogshow.
(Som varandes sjuttiotalsbarn är jag
uppvuxen med dem och
för mig är det så väldigt kul
att mina barn uppskattar dem)
Om en man som jobbar som
verkmästare i magen.
Där används uttrycket bedrägligt lugn.
Detta uttryck har jag tagit till mig.
I mitt liv finns ofta just
ett bedrägligt lugn.
Som nu, den gångna veckan.
Vi har mest varit hemma, lediga.
Alla barnen har varit här.
Lata inomhusdagar i kass sommarväder
har betytt
spel
film
baka kakor
äta kakor
och sånt.
Vi har varit fina mot varann
alltihop.
Inga tjafs mellan några.
Jag har känt mig lugn och tillfreds.
Och trott att Mannen känt detsamma.
Men icke då.
Nu idag,
när han skulle åka till sig
kommer det fram att han
inte alls är nöjd.
Han har signalerat det
(tycker han)
Men jag
tycker att man kan använda munnen och
säga hur man vill ha det. Och
ta lite eget ansvar för sin tillvaro.
Bråk. Igen.
3 kommentarer:
Du. Jag vet att det här inte är nytt utan hur er relation funkar för det mesta, med sköna korta avbrott av underbart, men det är just det. Borde det inte vara tvärtom, att det är bra för det mesta med jobbiga korta avbrott av dåligt? Orkar ni ha det såhär, i längden, egentligen? Hela tiden längta efter glimtarna?
Det är svårt att uppleva en sak båda två men tolka den så olika. Så har det varit här med, fast jag anar nog alltid, när det kommer, när det är på väg.
Jag håller sååå med dig kring det där med att använda munnen, eller agera, för att ta sitt eget ansvar i relationen. Som jag har sagt det. Tycker du att vi borde kramas, så ge mig en kram! Tycker du att vi borde sitta närmre varandra, så kom närmre!
Suziluz: Jo, det borde det. Sannerligen. Fint och lugnt mest jämt och lite gnetigt och tufft nån gång då och då. Det kunde jag lätt leva med. Jag vill ha lugnet, han kickarna. Det är en grundläggande och jobbig olikhet mellan oss.
Caroline: Jag anar ju oftast att han tolkar och upplever läget annorlunda än jag. Ibland, som nu på semester, sket jag bara glatt i det. Jag bara LÄT BLI att pejla och noja och var nöjd med att må bra i en tillvaro som var som jag vill ha det.
Att språka ut är väldigt bra. I alla lägen och allt annat lika är det lättare att vara med människor som kan ta bladet från mun och ha en åsikt. Sen måste man såklart också kunna ta att det inte automatiskt blir som man vill bara för att man säger hur man vill ha det.
Skicka en kommentar