Den jag som jag inte tycker om

Jag blir ibland en person som jag inte vill vara. En person som jag inte gillar, inte alls. En som jag inte skulle vilja vara med om jag var någon annan. Och som jag faktiskt inte vill vara med när jagf är mig själv heller. En trist skit. Det har alltid varit så men det som är nytt, som jag håller på och lär mig, är att fokusera på att ta mig upp ur den där gropen. Det är mitt ansvar och ingen annans att göra det.

Idag t ex. Söndag innebär alltid att synka almanackor inför veckan som kommer. En viktig fråga att besvara är: vilka kvällar ses vi? Möten av olika slag på kvällstid samt resor med övernattning sätter ramarna. Och det gör även det faktum att han ibland vill sova hemma eftersom det passar bättre med vad som ska hända dagen efter. Om han ska jobba hemma en dag vill han helst vakna hemma. Jag respekterar det fullt ut. Men när vi till det lägger att jag alltid måste vara i mitt hem i veckorna och att han reser mer i jobbet än jag får vi resultatet att det i realiteten är han som bestämmer om vi ska ses eller inte. Jag blir det hemmavarande, min roll blir att vänta på honom. Jag anpassar eventuella vänfikor och annat jag vill göra till hans rytm. Han anpassar sig inte utan gör det han vill oavsett om det är våra enda barnlösa dagar som går åt.

Den barnfria helgen - två i månaden, vår enda egentid - är helig för mig. För honom är den inte det, inte på samma sätt. Jag anmäler mig inte till ett lopp eller bokar in att hälsa på en vän utan honom. Han kan utan att en vidröra att det är trist resa iväg på en konferens eller liknande och förvandla vår helg till bara söndag, vilket innbär att hans barn kan dyka upp lite när som helst.

Jag är otålig. Jag vill att vårt liv i ett gemensamt hem med tid tillsammans ska börja NU. Jag vet också att det inte går. Och jag vet att det inte är meningsfullt att längta efter det. Vara nöjd här och nu är på alla sätt klokare. Jag vet också att jag inte kan vara ledsen på honom för att han är mer nöjd än jag. För att han inordnar sig bättre. Eller bättre? Vad är bättre? Lättare är vad jag menar. Vi är olika och har olika behov och hanterar det imperfekta på olika sätt. Jag kan inte ha mig själv som mall för hurdan han bör vara. Men hans vara kan inte heller styra hur jag ska ha det. Den jag blir för att han är som är och som jag inte tycker om, den versionen av mig själv måste jag jobba med. Mot.

Små vardagar

Var ska jag börjar? När man inte bloggat på flera år är det svårare än jag anade att komma igång.

Vem är jag, nu i maj 2015? Vad är det för en figur som sitter i det här köket, i flödande solsken och tittar ut över gräsmattan och bärbuskarna och försöker hitta tråden och tonen? Är jag samma person som för 2½ år sen, när jag senast skrev här? Nej såklart inte. Jo såklart. På sätt och vis exakt densamma men ändå helt ny. Mer mig själv antagligen, mer läkt och landad. Med nya erfarenheter och en ännu lite större mognad och kanske klokskap.

Jag tänker att jag vill skriva nån slags uppdatering eller resumé men inser att det inte låter sig göras. Eller att jag i alla fall inte har tid och ork att göra det. Det får visa sig tänker jag, vem jag är och har blivit. På vilka sätt jag är en annan än då och på vilka sätt jag är densamma. Jag tänker att skriver om vardagen och funderingarna som kommer, just som förr. Så får det ge sig, vartefter.

Idag är det fredag. Barnlös helg stundar. Varannan helg är barnlös för mig/oss, då är det bara vi två. Sen har vi barn hemma (hans och mina, rent biologiskt) alla andra dagar, i princip. Vi bor fortfarande inte ihop. För att vi inte ryms, för att vi väntar ut att de stora ska flytta, för att... Ja för att vi är i nån slags mellanfas i våra liv där det inte är värt besväret att försöka skapa ett stort gemensamt stjärnhem. Barnen är för stora för det. Det skulle bli alltför temporärt. Så vi väntar. Och det är en väntan som jag oftast inte ser på som en väntan, utan som livet så som det är. Vårt liv och vårt sätt att leva det. Men ibland kommer ledsenheten och... rotlösheten över mig. Detta eviga packandet av väskor, att aldrig vara hemma båda samtidigt. Hemma så att man kan "lulla runt och pula och fixa" på det där sättet som jag gillar på helgerna. Jag är det men utan honom och jag är med honom men utan det. Aldrig komplett. Att alltid vara lite av gäster hos varandra sliter och tröttar. Mig mer än honom.

Vi är lika och olika. Han finner sig på ett annat sätt i saker, hittar sin lilla hörna bildligt och bokstavligt. Gör sig hemmastadd och ser till att han får det han behöver. Är sig själv nog på ett annat sätt. Jag är också det men inte på samma sätt som han. Ibland får jag en känsla att han behöver mig främst till att ge honom utrymme. Att min främsta poäng är jag låter honom vaar ifred. Och det gör jag ju. Och är tacksam att han återgäldar. Vi är två ensamvargar på många sätt och efter drygt ett decennium i en relation med en närmast översocial exman är jag innerligt tacksam och tillfreds med att leva med en man som vet värdet av att få vara och lämna andra ifred. Men så är det nåt med behövd-heten som skaver. Att vara efterlängtad, att hela hans kropp skriker av saknad och tomhet. Att jag är viktigast av allt.

Hej... Bloggen min. Det var inte igår

En vän frågade häromdagen om jag saknar attt blogga.

Ja! Jag saknar att blogga. Ofta under de här åren har jag tänkt: det skulle jag vilja skriva. Dela. Läsa någon annans kloka tankar om. Men så var det ju så att jag slutade blogga då, när det inte funkade att Han läste. När det blev som att jag talade till honom, primärt och på fel arena.

Ringrostig och ensam tar jag nu ett litet steg in på min gamla bana. Platsen där tankar kunde formuleras och på vis klarna. Alla sorters tankar om allt. Det onda och det fina. Det som skadade och det som helade. Jag vet inte om någon enda människa kommer att läsa, men kanske. Kanske hittar någon hit igen. Vi får se. Jag får se. Men det känns fint att vara här.