Jag sitter vid mitt arbetsbord och tittar ut mot en mulen himmel
Långt borta brummar en maskin som sopar upp grus från gatan
Jag är ensam
Men det bara just nu
Annars är jag nästan aldrig ensam
Jag bor hemma hos min man nu ett tag
medan mitt hus renoveras
Taket läcker in vatten och min hall är en krater
Så just nu är vi sambos på försök
Det går ganska bra
Mestadels går det riktigt bra
Yngstan är lycklig och vi känns som en familj
Jag kämpar för att vi ska vara en familj
Länge la det sig ovanpå min kärlek som en kletig massa
Jag kunde inte känna efter om jag älskade honom eller inte
Eftersom inte inte fick finnas
För Yngstans skull fick det inte finnas
Jag har slutat tänka så
Känner efter och känner att jag vill vara här
Vill verkligen försöka
Men det är svårt ibland och
det blir inte lättare av att inte blogga
Så här är jag igen
Och nu är detta mitt space som jag hoppas att jag
får ha ifred
Men om inte - så skiter jag i vilket och skriver
ändå
