30 juni 2009

A Camp

Mina tjejkompisar åkte igår.
Med sina barn, tält och annat pickåpack
till en veckas campingliv med
barnvänliga dagar och
mammalata kvällar.

Jag svalde stoltheten och messade dem
(de tre jag känner)
i söndags.
Önskade dem en trevlig vecka
och
skrev att jag gärna hade hängt på
och
vågade klämma dit att jag tycte att det var
trist
att inte bli tillfrågad.

Svaren kom.

Kompis ett:
Det är Kompis tre som har
fixat allt men häng på!
Jag har plats i mitt tält.

Kompis två:
Ja, det klart att jag borde ha tänkt
på att du
skulle vilja vara med oss.

Kompis tre:
Ingen är tillfrågad.
Den som vill hänger på.
Det finns säkert plats till dig med
på campingen.

Tack, men nej tack liksom.
Det går ju inte riktigt att fixa allt
man behöver för en veckas camping
på en söndagseftermiddag.
Barnen var inte ens tillfrågade.

Men det är ändå inte det viktigaste skälet.

Det är att jag är ledsen
över att ingen tänkte på att
säga till mig.

Hey, jag behöver inte tillfrågas
men man kan ju inte haka på nåt man inte ens
vet
ska hända.

Det svider att vara bortglömd.
Det gör det.

Apropå att sluta hänga efter människor
som uppenbart hellre är med andra
än mig.

Pris

Ibland funderar jag på hur mycket man skulle få
på Blocket
för Yngstan.

Efter en kväll som gårdagens är jag beredd att
ge bort henne
mot bara hämtningen.
Sådär som man gör med fula och
skrymmande gamla skåp.

Hon var inte trött nog för att
somna så tidigt som hon ville
eftersom sommardygnsrytmen
satt sig i kroppen.
Dagens badutflykt med fritis avgjorde
dock saken
och hon kröp ner under ett svalt lakan
redan strax efter nio.

Vid pass ett hade hon ännu inte
somnat.
Det hade däremot alla
andra.
Även jag, den vakande mamman.
Sittandes i soffan.

Nu på morgonen var hon dock
glittrande glad och badsugen
och det var inga problem att
få upp henne och iväg.

Priset gick just upp till en summa ingen levande
har råd att lägga upp.

29 juni 2009

Finn tre fel

Mannen och Yngstan har varit hemma hos svärmor
(dvs mamma resp farmor) i helgen.
Igår kväll kom de hem.
Alltså Yngstan kom hem.
Mannen kom hit och lastade av lite av hennes saker
och skulle sen åka hem till sig och
vattna.

När han skulle gå sa han (1) Nu går jag så du slipper
mig.

Han kom tillbaka.
Vi satt i soffan och kollade lite på teve.
Då (2) klagade han på att jag aldrig
svarar honom på msn.
Jag är nästan aldrig där
sa jag.
För så är det.

Vid läggdags ville han ha sex.
Jag hade ingen lust men
gav honom munsex och ville sen
sova.

Då (3) sa han att det var som den där helgen
för så länge sen så jag knappt minns.
(snart 2½ år sen)
När jag hade lekt med Junior
och inte hade nån lust
när Mannen kom hem.
Du känns som då,
mätt liksom

Då räcker det
Då brister jag
och undrar vad fan han pysslar med.
Vad är det här för skvättvisa
halvkvädna
anklagelser?

Men då är det -
hör och häpna -
jag som tar i och ska lugna mig.

Ja. Just det...

28 juni 2009

Bästa Sofia

Sofia Karlsson är
om man frågar mig
Sveriges avgjort bästa sångerska.

Om man plussar ihop
sångröst
låtar
karisma
och känslorna.

Hennes musik väcker i mig
en närhet till gråt
en hudlöshet som jag sällan kommer nära.
På ett lika ofarligt sätt.

27 juni 2009

Inte poly

Det bor en ledsen människa i mig.

Det är länge sen nu,
och jag borde ha släppt det.
Men jag har aldrig riktigt fått ur mig
det som hände våren nollsju.
Fått det ur mitt system.

Frihet. Vara med andra.
Och vara tre.
Betydde: ragga män på sexsajt.
Obekvämt
var det först.
Min kropp, bilderna.
Alla mailen som kom. På en gång.
Konstiga desperata män.
Inte för att jag är pryd alls, men-
Detta var jag inte van vid.

Listor, gjorde vi
över de mest intressanta.
De möjliga.
(Har dem kvar)

Sen.
Jag och Rocky.
Innerligt sex med en främling.
Närhet, skratt, värme.
Otänkbart fram tills dess.

Mannen och Flamingo.
Jag har inga ord för det.

Jag har tappat alla ord
och den tråd jag möjligen hade.

Jag vet bara att det gör ont
att tänka på
att jag knuffades in i nåt jag inte
kunde hantera.
Av en person som inte heller
kunde hantera.

Att jag skulle ha sex med en annan man.
Jag blev förälskad. Inte i.
Sexet utan i honom.
Om jag inte hade blivit det
varit det
hade det inte gått
blivit så bra.
Det borde jag vetat
att det var omöjligt hela tiden.

Nu tappade jag tråden igen.

Ville nog bara säga att jag vet nu
att utan kärlek
inget bra sex.
För mig.
Och att jag inte är poly
and never was

Hemma

En bloggvän skrev några ord som jag
har burit med mig
och som landar stilla i mig.

Att bli mera sig själv (mera "jag")
handlar väl i stor utsträckning
(och paradoxalt nog)
om att kunna släppa taget om
"jag".
Tror jag.

Att sluta fundera så mycket
hela tiden.
Att vila från det.
Det är lycka.
Det är hemma.

26 juni 2009

Olika läsning, samma bok

Mannen har också läst Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun.

Vi pratade om den igår
hur vi kände igen oss i dem båda.
Den rädda kvinnan
Den sura mannen

Boken är skriven utifrån kvinnan - Anna.
Det är bara
hennes inre monolog vi får höra.
Mannen - Mats - gestaltas bara
genom sin repliker och
genom hennes blick.

Han är tunnare än hon.
Man vet mindre om honom.
Vad som driver honom.
Vad han tänker.
Han är inte ologisk eller orimlig.
Man får bara lägga till mer själv
för att göra honom hel.

När vi pratar visar det sig
att Mannen har lagt till helt andra saker
än jag.
Både till Mats och till Anna.

Han läser in sig själv
hävdar jag.
Sin egen rädsla
för att jag ska kritisera honom
för att jag känner ett förakt för honom
(som jag känt, men av helt andra skäl än han tror)

Det är ett märkligt samtal.
Hur olika man kan läsa samma bok.
Hur olika man kan tolka det som bara sägs
mellan raderna.

Sex klockan fyra

Ska vi gå hem till mig och dricka kaffe
och knulla?

Vi satt ute i solen tillsammans
Mannen och jag
igår eftermiddag.

Stekhett var det och de (tidigare) Panodilbleka
axlarna hade fått vad de tålde.
Och lite till.
Svetten rann
kläderna klibbade.

Att komma inomhus en stund
och få en kaffe
kändes rätt grönt

Och knulla kan man ju om man vill
också.

Vi drack kaffe och
åt en glass.
Trevliga samtal fortsatte.

Sen var det som om han plötsligt kom på
att tiden sprang
och vi skulle ju knulla
också.

Klockan var 30 minuter kvar till måste gå
och hämta barn.
Då, i det svettiga köket
klämde han upp mig mot kylen och ville
hångla och kanske mer
där
Han gillar kök.

Jag blev stel och ännu svettigare.
Trasslade mig ur hans omfamning

Jag fixar inte sånt.

Vi pratade om det
Jag tror att han förstod.
Verkligen tror jag det.
Och det är bra.

25 juni 2009

Utanför

De ska åka iväg på semester.
Mina gamla kompisar.
Tjejerna och barnen.
Inga män.

Samma som förra året.
Mammor.
Barn.
Tält.
Hyrda kanoter.

Ett löst sammanhållet gäng
jag känner de flesta och vet vilka alla är.
Jag skulle tycka att det var kul.
Mina barn skulle tycka att det var kul.

Men jag är inte
tillfrågad.

Jag har inte heller frågat
Får jag följa med?
För jag vågar inte.

Jag kastas tillbaka till
förlängesen.

Utanför nåt jag vill
vara inuti.

24 juni 2009

Försvinna

Tänker en massa på det där med
barnen.
Ansvaret.
Pysslet
med dem.
Att vara dem nära,
en närvarande förälder
som liksom aldrig försvinner
ut i sitt egna-

Det är mammans roll.
Ja. År 2009 är det fortfarande mammans
roll.

Om jag tittar mig omkring
bland vänner
och andra
på bussen
i gallerian
på stranden

Pappor leker.
Lyssnar.
Kramar och tröstar. Jo, också.
Men de somnar
försvinner i sig själva
pratar med andra vuxna.

Och det går bra.
För det finns en mamma
som inte försvinner.

Har jag fel?
Är jag bara en trött mamma som
inte ser att jag också kan
försvinna?
Ibland. Lite grann.

Olika

Vi vänjer oss vid hur vi har det.
Tiden går.
År ibland.
Utan att vi vaknar och inser att
det var ju inte detta jag ville.
Hur hamnade jag här?

Igår träffade jag två vänner som
är i uppbrottsskeden.
Äpplet som grubblar på sin relation och
Smilgrop som just lämnat sin.

Vi pratade om vem man är och
vill vara.
Hur man kan veta.
Hur man kan välja.

Jag berättade om min resa till Genus
för nån månad sen.
Hur Mannen ville veta vad jag hade gjort
var jag hade varit och
med vem.
Hela helgen.
Hur han sms-ade sina frågor och
ville fylla varenda timma jag var borta
med tillåtet innehåll.

Smilgrop tappade hakan
Eller i alla fall nästan sin macka.
Av pur förvåning.
Något liknande...

Men du svarade väl inte....?

För henne var frågorna bortom det tänkbara.
För mig är det vardag.

Så olika det kan vara.

Hur hamnade jag i detta?

23 juni 2009

Tjejer

Full av energi.
Varm.
Av vänners kramar
och de lyssnande öron både jag
och de
haft idag.

Äpplet.
Smilgrop.

Inte samtidigt.
Men det skulle kunnat vara så.
Och det, mina vänner, är en finfin
känsla.

Kärleken till tjejerna är
stor och ren och
besvarad.

Läser här?

Döljer du nåt?
Frågar Mannen.

Apropå att jag är stressad och trött
av mammigt barn
och
oförmåga att nå min egen
mamma.
Och därför gråter en del.

Döljer du nåt?

Jag ger mig fan på att han läser
här.
Och har sett att jag pratat om sex
med Rocky.

Sluta med det.
Alltså. Att läsa här.
Om du gör det.

Jag döljer inget
men vill ha min blogg
ifred.

Stress

Nånstans är det kanske detta som är kärnan:
Jag fick/vågade inte agera ut
klaga eller på nåt sätt
BETE MIG
som barn utan var tålmodig
och snäll.

Och nu som vuxen med egna barn
så är det samma
sak:
jag förväntas vara tålmodig och inte
ha nån åsikt för egen del utan bara
säga ja till allt.

Då var det en mamma som
bröt ihop
(eller så trodde jag bara det)
om jag opponerade mig och nu
är det en dotter
(och ibland delvis Mannen) som
"bryter ihop"
om jag har en egen åsikt
eller vill nåt annat än det hon vill.

Jag ska vara kittet,
den som tål i alla väder.

Trött på det.
Jag vill bara kunna tänka på mig ibland
utan att känna mig som jordens
största egoist.

22 juni 2009

Sex. Prat.

Pratar lite sex med Rocky.
Allvarligt först, om tresex och varför det sket sig.
Temat är inte nytt men
vi kommer fram till en del som känns
sant.
Men sen är han i nuet och skämtar om
hur det skulle kunna vara.
Punkt punkt punkt.

Jag låter honom hållas,
ser vart han vill komma.
Inser med ett leende att det inte rör mig
riktigt.
Och det känns skönt.

Men sen inser jag att
jag rentav blir uttråkad.
Jag orkar inte.
Svara.

Den sköna känslan av kontroll och
Ha! Du ska inte tro att du kan... längre
ersätts av en tomhet
och ledsenhet, faktiskt.

Känner mig ledsen över att inte
reagera.

Mamman. Igen

Gjorde jag henne svag
för att orka med att hon inte
fanns där?

Om hon hade kunnat
vågat
men ändå... lät bli
Det hade inte gått.
Jag hade inte orkat det.

Jag gjorde inget uppror mot nåt.
När jag var liten
och tonåring.
Vågade inte.
Trodde inte att hon skulle hålla för det.

Nu ser jag henne
stark.
Och mig själv liten och svag.
Gör mig liten.
För att tas om hand.
Igen.
Ger det jag kan ge.
Ledsenheten över min relation.
Mannens sätt att vara.
Det gör mig sedd.

Nej, det gör mig inte sedd.
Det gör inte mig sedd.

Jag vill väl också....

Så sa hon, Tjorven på Saltkråkan.

Så känner jag med. När jag
läser Ur vulkanens mun av Helena von Svårtnamn.

Jag kan också. Rättare sagt. Det är
min första känsla.
Den andra är
OJ vad jag känner igen oss.
Inte bara mig utan oss.

Paret som åker på solsemester med barnen
för att lappa ihop sin söndervittrande, sönderbittrande
relation.
De utvästa pikarna.
Kylan.
Känslan av att gå på nattgammal is.
Sms till en annan för att få känna
lite liv och värme.

Vi är inte där nu.
Vi är ganska långt ifrån.
Men det är ett nära minne.

Och.
Jag skulle kunna skriva om det.
Inte bara här då.
En sammanhållen berättelse.
En bok.
Boken.

18 juni 2009

Ett mail - flera

Trålfiske.
Ordet som kommer för mig när Rocky mailar att han
drömde om mig inatt.
En sån dröm.

My ass att du gjorde.
Men det skriver jag inte.
Nej, jag blir inte smickrad.
Jag orkar bara inte riktigt reagera.

Borde jag?

Sedan pratar vi vidare och
det är lugnt allt.
På det sätt det kan vara lugnt när man inte
längre är kär.
Utan bara tycker om.
När man kan enas om vad som hände.
Första gången.
Andra gången.

Utan att ha exakt samma språk
så vet vi nu
rätt väl var
vi har varann.

Då kommer man undan med trålfiske.
Men nån fångst ger det ju inte.

Mamma-skavet

Det gör ont i mig
att jag inte fick ur mig nåt alls
egentligen
om det som gör mest ont
när jag var hemma hos min mamma
för några veckor sen.
Det har skavt sen dess.

Jag blev så glad av att hon hade sett
att Mannen och jag inte haft det bra
och varför.
En del av varför i alla fall.
Jag kände mig sedd när hon förstod
varför jag inte klarar av det översociala.
Att han förut (inte nu) har bossat runt med mig
och barnen
och tagit plats på ett sätt som både jag
och andra tyckt illa om.

Så glad blev jag över det att jag
sedan inte orkade eller ville eller vågade
ta upp allt det andra.
Om varför jag har svårt med att inte få vara ifred
till exempel.

Det känns inte bra.
Jag borde ha.
Eller inte.

Men när det nu är så att jag känner
att jag inte orkar umgås med henne
om jag inte tar upp det.
Eftersom det känns förljuget.
Så måste jag.

Hur gör alla andra som har trassliga relationer
med sina föräldrar?
Låtsas som inget och umgås ändå?
Umgås så lite ni kan?
Reder ut och tar smällarna?

Klass. Klassresa. Inser att det är lika relevant nu
som för tio år sen eller tjugo.
Man kommer aldrig fram.

17 juni 2009

Kärlek som känns

Slickad.
Skickad.
Till himlen.

Så lätt. Det kan vara.
När tilliten finns
och har anledning att finnas.
När lyhördhet finns.
Och visas.
Känns.

Vi ska ses ikväll med.
Man kan bli beroende.
Har jag hört.

16 juni 2009

Skogen

Inre monolog.
Det där som många böcker består av
och som jag tycker mycket mer om än dialog.
Tycker om att läsa en människas tankar
virrvarret som blir
tilltalar mig.
De tillsynes tvär kasten
som blir logiska när man lär känna
människan.

Men en annan människas inre monlog
ut genom munnen
lite för ofta.
Tyst lite för sällan.
Gör att min egen inre monolog
stannar
Eller blir avbruten.
Hindras från att virrvarrigt pågå.
Och leda mig framåt.

Jag behöver tystanden omkring mig.
Jag tycker om ensamhet
men jag tycker också om tystnad tillsammans.
När hans inre monolog inte hela tiden
når mig.
När min inre monolog får virrvarra utan
avbrott.

Som det lätt blir i skog.

15 juni 2009

Skydd

Hudlöshet.
Är viktigt.
Att våga öppna och släppa in.
Och ut.

Jag har inte vuxit upp med det.
Alls.
Tvärtom: jag har vuxit upp med slutenhet och
anledningar att stänga om sig.
Jag reagerar så på hot: jag stänger om mig.

Med Mannen har jag vågat vara mer öppen
än med någon annan.
Det är läskigt som fan.
Men också livsviktigt och vackert.

Helgens hudlöshet och den harmoni som kom ur den
har fått mig att fundera en del på det där.
Vad som skapar den
och vad det gör med oss.
Det finns en liten rädsla i mig,
så liten att den bara kan anas,
för att vi, Mannen och jag, ska hamna i
ett samspel där min hudlöshet
kommer ur att han gör mig illa.
Tar sig inom mitt skydd genom att
såra mig.
Att det är en enda sättet.
Och att det för varje gång
(det säger ju sig självt)
krävs mer och mer.
Allt hårdare ord,
allt vassare.

Han är medveten om detta.
Ser att det finns anledning att vara vaken
för att det kan vara så.
Och bara det gör ju risken mindre
att vi verkligen hamnar där.

Drama

Manodepressiv? Jo. Tanken har slagit mig
att det är så jag uppfattas.
Jag med, vill säga.

Det är sant på ett sätt
men inte i känslor,
egentligen.

Det dramatiska som jag ibland
hamnar i. Jo, för så känns det.
Är inte nåt jag vill.

Tror jag i alla fall inte.
Tror att jag vill ha, mår bra av,
lugn lunk och
förutsägbarhet.
Tror inte att jag är nån dramaqueen.
Eller vill vara det. I alla fall.

Men jag kan ju ha fel.

14 juni 2009

Stora ord och ändå inga som räcker

Lycklig.
Är jag.

L Y C K L I G

För första gången på mycket länge.

Helgen var underbar.
Ljuvligt kärleksfullt påfyllande.

Jag vill detta.
Mer säkert än någonsin.

Saknar ord nu.
Ska läsa lite istället.
Och dricka lite mer te.

13 juni 2009

Eh...

Fan.

Fan.

Det blev en början på den här helgen.
Vår helg.
Som blev allt annat än jag ville.
Som i mysig heldag på stan
med lunch och promenad och sen
middag hemma och
film och vin
och sen sängen.
Han off.
Tydligt off.
Det brukar göra mig oviss och ängslig.
(mycket bagage där)
men jag höll i .
Tog för mig.
Sög honom,
log.
Red honom
njöt.

Då:
Vi kanske ska passa på och se en porris.
Nu när Yngstan inte är här.

Eh. Jo. Visst.

Han såg min förvirring.
Ville (antar jag) förklara sig.

För jag är inte riktigt med.
Det finns ju inget sexuellt mellan oss.

Jag har gråtit sen dess.

12 juni 2009

Mot porr. Ett

Porr. Lovade ju att återkomma till det.
Argumenten. För. Och emot.
Och såhär med frukostkaffet kallnande i koppen
lite lätt bakis efter gårdagens fest
och full av tankar på allt det
som jag pratade med mina vänner om,
så känns det mycket lättare, mycket lättare, att hitta
argumenten mot.

Jag blir skamset illamående.
Bilden av tjej.
Idealen.
Tillgänglighet.
Till för en man.
Flera män.
Överallt, i alla öppningar samtidigt.
Och en sak som alltid är,
eller rättare sagt inte är:
Klitorisstimulans.

Tjejer som kommer
(högljutt)
av att bli tagna på sätt som inte kommer åt
klitoris alls.
Som inte smeker sig själva.

Joo, jag vet att det finns de som kan det.
(Kan, som om det vore en talang)
Men de flesta tjejer funkar inte så.

Och då pratar jag bara om det rent fysiska.
Hur-man-knullar-för-att-tjejen-ska-njuta-också.
Och det. Görs nästan aldrig.
På film.

11 juni 2009

Fint

Mina barn har sommarlov nu.
Sommarliv, skrev jag först.
Och det är ju faktiskt precis det
jag vill ge dem.

Yngstan som ska vara på fritis.
Ett par veckor till.
Mellan som kommer att sova
halva dagen.
Äldsten som ska jobba.
Och som kommer att hinna festa
en del också.

Så fina är de.
Alla tre.

Och jag om Mannen
Ska åka bort tillsammans snart.
Lämna barnen hos pappor och vänner.

Bara vara.
Ska vi.
Inte mycket bokat.
Bara vi och bilen och en natt på ett hotell.
Som väntar oss i skymningen.
Det kommer att bli fint.

10 juni 2009

Barndoms-nu

Min mamma sa.
Att jag aldrig var intresserad av
När jag var barn.
"Det var ju då, nu är det nu"
Lär jag ha sagt.
När hon ville berätta nåt
från förr.

Konstigt.
Jag tycker ju att dåtiden, hur det var förr
är hur spännande som helst.
(Kunde ha blivit historiker om det inte vore för
alla årtal och kungar)

Men jag fattar vad hon menar.
Hon fastnade i att berätta samma saker.
Om då.
Ointressanta berättelser.
Eftersom jag hade hört dem.
Men ännu mer eftersom det inte kom någon analys.

Och eftersom de höll henne borta från att
prata om nuet.
Mitt barndomsnu.
Som hon saknade redskap
(inte vilja kanske men redskap)
Att delta i.
Prata om.
Hjälpa mig igenom.

Samma mes

Känner en obestämbar sorg efter
resan till min mamma.
Det fanns så mycket som skulle kunna
ha blivit sagt.
Som inte blev.
För jag vågade inte.
Och det är så det har varit alltid.
Jag har inte vågat klaga eller säga nåt
till henne.
Om nåt missnöje med henne eller
barndomen.
Varken då eller nu.

Jag var en mes som liten.
Länge var jag liten.
Sa inte ifrån.
Till nån. Egentligen.
Var en mes.
Hemma.
I skolan.
Med kompisar
("kompisar")
Med killar.
På jobbet.

Jag har vuxit sen dess.
På de flesta plan.
Hemma.
Med kompisar
(hänger inte längre med människor
som ändå bara försöker skaka av sig
mig).
Och i relationen. Inte minst där.

Men med min mamma
är jag fortfarande samma mes.
Som inte säger nåt
om det som är allra
allra viktigast.

9 juni 2009

Finnas

Doktorn på msn. Länge sen. På alla sätt och vis.
Han meddelade att han har ny adress.
Nåt med intepåriktigt.
Ville jag adda, hänga med dit?
Jo, det klart att jag vill. I den meningen att jag vill
kunna nå honom.
Han är min vän och är det där han är.
Så är det där jag är.

Men samtidigt. Nåt med allt detta
Hemliga.
Stör mig som fan.
Jag är så sjukt trött på att smyga.
Även om det inte är jag som smyger.
Så trött på att vara en del av smygande.

Jag vill att mina vänrelationer med killar
ska vara öppna.
Officiella.
Jag vill att flickvänner och fruar ska
veta. Att jag finns. Att inget är farligt.
Jag behöver inte bli vän med dem.
Vi behöver inte gilla varann.
(Förra sommarens fikadejt med Doktorns fru
var en grandiost misslyckande i kategorin)
Men jag vill få finnas.
Vara ett nummer i mobilen som man inte gömmer.
Finnas på en msn som inte är hemlig
och bara används när frun sover eller
jobbar.

Detta handlar om samma sak som
det om kroppen.
Rakningen och det.

Men det får nog bli en egen text.

8 juni 2009

Just idag

Dagens känsla: otillräcklighet.

Jag känner mig ofta misslyckad.
Vill så mycket mer med mig själv.
Vill klara saker, hinna, räcka till, orka.
Det är sånt jag själv nånstans har bestämt är jag.
Och som jag blir besviken på mig själv när jag i nuet
inte alls är.

Allt från att ha en kolonilott.
Till att vara en mer närvarande mamma.

Att vara skild en gång.
Att ha varit orsak till att två människors
hela barndom består av att
kånka väskor fram och tillbaka
mellan mig och pappan
Även om vi är vänner
pappan och jag
och deras varannanvecka-liv
alltid har funkat
Så är jag ändå orsak till det.

Att nästan vara skild en gång till och
vara orsak till att ännu en människa
kånkar sin väska och flyttar mellan
pappan och mig.
En annan pappa.
Som jag fortfarande älskar
men kanske inte klarar av att bo ihop med.

Vårt liv funkar inte riktigt.
Och det går inte att känna sig
riktigt lyckad då.
I alla fall inte just idag.

5 juni 2009

Ord, ett bra

Så jävla på pricken!

Jag samlar på ord.
Språknörd. Och älskar nya ord på företeelser
jag känner igen.
Särskilt om det är nåt som är
jobbigt
irriterande
sorgligt
eller så

En av mina favoriter i bloggvärlden
använde ordet

Missnöjesinkontinens

Och jag måste säga att det är perfekt.
Det är precis det min man lider av.

(Och förmodligen även jag.
Eftersom jag skriver det här.)

Alternativ

Here we go again.

Igår: Mannen kom hit strax före tio. Efter nattning och stök.
Ska vi se en film?
Sa han.
Ja visst, det vore mysigt.
Sa jag.
Eller har du tänkt nåt annat?
Nej, sa jag, jag har inte tänkt nåt annat än att.
Vi ska vara med varann.

(Detta planerande. Som att varje gång vi ses ska vara
en dejt.)

Vi såg filmen.
Slut halvtolv.
Vid det laget gäspade vi båda.
Förrgår kväll blev sen och jag är alltid trött
i slutet av arbetsveckan.

Sängen.
Jag med min bok.
Han bredvid.
En puss. Han är tyst.
Det är nåt. Det märks lång väg.
Men han säger inget.
Så kommer det:
Det var så mysigt igår att jag
hade hoppats att du skulle vilja idag med.
Mm, sa jag. Det var jätteskönt och
fint. Men jag är väldigt trött.
Vill bara läsa lite och sen sova.

Nej. Det gick inte.
Så kunde jag inte säga.
För han hade hoppats.
Han kände sån värme.
Sexlusten lite tillbaka.
Glädje över det och över vad det gör
med honom.
Han ville plussa på den känslan.
Med mig.
Och det är ju fint.

Men vad gör den känslan, den värmen
med honom?
Får den honom att bli en varm och hänsynsfull
person?
Som kan, lugnt och fint, bara ta
att jag vill sova?
Nej.

Det finns två alternativ för mig vid läggdags.
1) knulla
2) diskuteeera. Whatever som kommer upp.
Oftast föranlett av att jag inte hade lust att knulla.

Vad är det? Eller
Du har inte svarat på mitt mail. Eller
När ska vi prata om min sexlust. Eller

Nåt annat

4 juni 2009

Om porr

Min vän Vardagslyx ska skriva om porr.
Har hon sagt.
Tror att jag har sagt det också.
Alltså... inte att hon ska
utan att jag.

Jag gör det nu:

Jag konsumerar porr ibland.

Konsumerar låter lite lagom distanserat, eller hur?
Som att jag egentligen inte gör det.
Tittar alltså.
Som att jag tittar med ett halvt öga
medan jag stryker en klänning
Eller så.

Men det är inte sant.
Jag tittar på porrfilm.
Jag läser porrnoveller.
Jag hittar på egna berättelser.
(fast det var rätt länge sen nu)

Att säga att jag är kluven är
ett verkligt understatement.
Jag är en Grand Canyon
ett helvetesgap

Jag gillar det och skäms.
Jag kan rabbla hur många argument
som helst.
För och emot.
Det hjälper inte.
Jag skäms ändå.
Jag gillar det ändå.

3 juni 2009

Hemma

Mitt. Hem.

Jag blir klar och börjar om
här hemma.
En massa saker som jag vill
Nu är det balkongen som ska pimpas.
Detvillsäga målas lite
Blommas till.

Det är mitt hem.
Både lokal och riktning.
Jag är hemma.
Jag ska åka hem.

Mitt första egna hem.
Bara mitt.
Här får jag göra som jag vill.
Vara som jag vill.
Jag behöver inte anpassa mig
tassa
känna skuld
vara trevlig eller tillgänglig

Nej, det är inte svårt att vara trevlig.
Jag är faktiskt en rätt så trevlig person.
Men ibland är det skönt att slippa.
Att hemma kan vara.
Stället där jag kan bara vara.

Lugn

Några dagar i varsin lägenhet
på grund av
tvättid och lite annat joxande.
Räcker för att han ska bli grubblande och
ledsen.
Skriva många långa mail om
oss. Mig. Undra.

Jag blir så stressad av det.
Att han inte kan lugna ner sig.
Se och höra att jag är här och att jag inte
ska nånstans.
Jag ska bara typ tvätta lakan och
Måla ett bord.

Inte göra slut
eller vara med nån annan
eller få panik och inte vilja ses.

Lugn.

Vill jag ha.

Hur svårt kan det vara.

2 juni 2009

Hjulspårskänslor

Vill du knulla?

Sms från Mannen nu på morgonen.

Jag frågade igår om han ville komma förbi
här en stund.
Idag.
Det ville han men var osäker på
om han hade tid.

Så kom sms-et.
Jag svarade som det kändes.
Ja, kom om du vill men
Jag blir stressad av
Vill du knulla?

Han tyckte att jag sätter gränser
och markerar i onödan.

Det är sant.
Jag markerar i onödan.
Och vad värre är.
Jag låter mina hjulspårskänslor komma ut
genom munnen.

Han gör det också. Vi måste.
Sluta med det.

Inte låta känslor och grubbel
som har med då att göra.
Bara bluppa ut så.
Det sårar.
Det gör oss oförutsägbara för varann.

Oförutsägbarhet av det slag ingen av oss.
Vill leva i.

1 juni 2009

Älta

Man ska inte älta.
Brukar jag tycka.
Med emfas brukar jag tycka det.

Men ibland ältar ju även jag.
Vissa saker, rättare sagt, ältar även jag.

Till exempel tog det lite tid för mig
att smälta Mannens reaktion när jag
steriliserade mig.
Och då såklart tog bort den hormonspiral jag hade haft
alltid
(ja utom när jag var gravid då)
Jag tyckte att det kunde räcka
med hormoner
Och jag ville ju inte ha fler barn.
I alla fall.

Jag fick mens.
(Såklart)
Och Mannen blev besviken.
Det hade han inte fattat/räknat med.
Att fyra dagar i månaden
skulle försvinna så.
Detvillsäga... Sex då skulle innebära
handduk och kladd
och inget oralt.

Jag är säker på att han inte bryr sig nu
längre
Han har glömt.
Rentav.

Men det har inte riktigt jag.
Förlåtit men inte riktigt glömt.

Delar

Hur var det nu då, i helgen?
Jag vet knappt.

Det var som vanligt
som förra gången vi sågs.
Förutom att vi alltid träffas i klump
med andra.
Barnen.
Mannen.
Broren.

Men annars så.
Det var trevligt.
På riktigt trevligt.
Och jag kände att hon verkligen vill mig väl.
Jag kände. Säger jag.
Det har jag verkligen inte alltid gjort.

Men.
Samtidigt att hon inte förstår.
Så mycket hon inte förstår.
Inte kan förstå.

Så jag höll mig till det hon kan förstå.
Svartsjukan.
Det för mig översociala. Cocooniga.
Litenheten som tar sig uttryck i vilja att
dominera.

Sånt som hon själv har sett.
Verkligen sett.
Och förstått att jag inte står ut med.

Den del av det som beror på att vi i min
ursprungsfamilj
(återigen ett ord hon aldrig skulle använda)
höll oss mer för oss själva.
Bredvid, i samma hus, i samma rum.
Men i egna tankar.
I egen värld.
Att det var ok.
Normalt.
Den delen pratade vi om.

Men inte den andra delen
Förklaringen.
Den som handlar om
Inget eget rum
Ingen dörr
Övegrepp
Mobbad och inte försvarad.
Den delen pratade vi inte om.

Kanske kan vi göra det en annan gång.

Min mamma, min man

Min mamma
tycker inte om min man.

Jag har anat.
Såklart.

Men nu blev det så tydligt.
Och jag. Sa inte emot.
Lyssnade. Kände mig sedd.
Att hon har sett hur han har gjort.
Att hon minns gånger jag själv glömt.
Detaljer jag glömt.
Men helheten känner jag igen.
Så väl, så väl.
Hans sätt att skuldbelägga mig
och barnen.
När det inte blir som han vill.

En sak bland många.

Fadd smak i munnen nu.
Borde jag ha försvarat honom mer?
Höll jag med för att få bli sedd?

Landa

Tillbaka hemma och i en konstig stämning.
Allt är som vanligt och ändå inte.
Känner mig lugn och ledsen på samma gång.

Det kommer att komma fler ord.
Många.
Jag känner att de finns där men just nu
får jag inte tag på dem.

En sak är dock glasklar.
Jag är hemma med Mannen.
Inget annat än honom vill jag.
Det är i vår värld jag vill finnas.

Idag ska jag landa.
Och bli flygg igen.
I mitt nya gamla liv.