Hur var det nu då, i helgen?
Jag vet knappt.
Det var som vanligt
som förra gången vi sågs.
Förutom att vi alltid träffas i klump
med andra.
Barnen.
Mannen.
Broren.
Men annars så.
Det var trevligt.
På riktigt trevligt.
Och jag kände att hon verkligen vill mig väl.
Jag kände. Säger jag.
Det har jag verkligen inte alltid gjort.
Men.
Samtidigt att hon inte förstår.
Så mycket hon inte förstår.
Inte kan förstå.
Så jag höll mig till det hon kan förstå.
Svartsjukan.
Det för mig översociala. Cocooniga.
Litenheten som tar sig uttryck i vilja att
dominera.
Sånt som hon själv har sett.
Verkligen sett.
Och förstått att jag inte står ut med.
Den del av det som beror på att vi i min
ursprungsfamilj
(återigen ett ord hon aldrig skulle använda)
höll oss mer för oss själva.
Bredvid, i samma hus, i samma rum.
Men i egna tankar.
I egen värld.
Att det var ok.
Normalt.
Den delen pratade vi om.
Men inte den andra delen
Förklaringen.
Den som handlar om
Inget eget rum
Ingen dörr
Övegrepp
Mobbad och inte försvarad.
Den delen pratade vi inte om.
Kanske kan vi göra det en annan gång.
3 kommentarer:
Det låter som om din träff med mamman i alla fall var ett steg på vägen.
Föräldrar har ju liksom en själv en del brister och ibland passar dem en inte så bra. Jag tror man vinner mycket själv om man kan acceptera ens föräldrars misstag och att de hänt eftersom de inte går att ändra på så här efteråt. Även om man talar om dem så ändrar det liksom inte riktigt vad man blivit beroende på det. Jag försöker ta igen det idag. Då berättade jag inget. Nu berättar jag i alla fall något, för mina föräldrar.
Vad innebär det cocooniga?
Väldigt modigt av dig att ta tag i din historia. Jag vet hur det har gnagt i ditt hjärta, hur det har sårat din själ och allt det där jobbiga finns där och gnager djupt i dig. Tror också mkt bra att ni inte tog allt, tro på små steg, fina steg, bra steg. Kommer ngt lite snedsteg kan man korrigera det eller hur? Men att gå den extra milen för att reda ut allt på en gång, när varje steg räknas? Övermod leder ofta på fel vägar...
Du är modig för varje steg. Små steg min fina vän, små steg... :-)
Hej båda!
Jag kände mig modig och stark när jag åkte dit och som en fegis när jag åkte hem och inte hade vågat ta upp nåt av det Hon (eller Broren) gjort mot mig. Vi pratade klokt om andra saker men inte ett ljud om Det. Svider lite i magen.
Men jag tänker att det kanske var bäst så. Nu återetablerade vi kontakt och så småningom blir tiden mogen att prata om det jobbiga som hänt. Så trots lite ledsenhet är jag optimist.
Skicka en kommentar