Min mamma
tycker inte om min man.
Jag har anat.
Såklart.
Men nu blev det så tydligt.
Och jag. Sa inte emot.
Lyssnade. Kände mig sedd.
Att hon har sett hur han har gjort.
Att hon minns gånger jag själv glömt.
Detaljer jag glömt.
Men helheten känner jag igen.
Så väl, så väl.
Hans sätt att skuldbelägga mig
och barnen.
När det inte blir som han vill.
En sak bland många.
Fadd smak i munnen nu.
Borde jag ha försvarat honom mer?
Höll jag med för att få bli sedd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar