Jag är den frånskilda och lyckliga mamman till de tre mest fantastiska barnen. Jag är flickvän till den finaste mannen som finns och tack vare honom läkt, helad och återigen-levande. Kärlek bor i min mage och eftertanke i mitt bröst
14 juni 2009
Stora ord och ändå inga som räcker
Lycklig. Är jag.
L Y C K L I G
För första gången på mycket länge.
Helgen var underbar. Ljuvligt kärleksfullt påfyllande.
Jag vill detta. Mer säkert än någonsin.
Saknar ord nu. Ska läsa lite istället. Och dricka lite mer te.
9 kommentarer:
Sanna
sa...
Åh vad härligt underbart. SKönt med en sån kanonhelg.
Ni måste ha haft det bra tillsammans i helgen..! Skönt att känna sig säker, övertygad. Det är stärkande. Det är svårt att känna hur det kunde bli så, mellan inläggen! Men jag önskar dig lycka till i er lycka. Hoppas den blir kantad av mindre tveksamheter och underligheter nu.
Underbart, ja. Varmt och fint och hudlöst. Att bli riktigt ledsen och känna att Nu. Får. Det. Fan. Räcka. Kan märkligt nog skapa nåt bra. Att bli sådär gränslöst, bottenlöst ledsen och visa det. Skita i att försöka spela tapper och tålig utan bara släppa ut det. Och så upptäcka att man landar i en famn. Det kan bygga grund för nåt fint.
En liten obehags-tagg finns det. Det får inte bli så att vi utvecklar en relation där han sårar mig för att få hål på mig och känna sig i överläge och kunna ge sin barmhärtiga tröst.
Men risken är ju att det är just det mönstret som följer...'Han vet hur han skall göra dig liten och rädd. Ni blir himlastormande förälskade för stunden.... Tills ni är tillbaka i samma gamla hjulspår. Orkar ni detta? I framtiden?
L: det är just det jag är rädd för. Att han ska ta till det där som ett sätt att komma till en slags balans mellan oss som han trivs bättre med. Där jag är liten och behövande (och lite rädd) och där han får (= kan och vågar) vara stark och omhändertagande.
Jag behöver stor trygghet för att våga släppa garden. Det är för mycket minnen av tystnad och kyla för att jag ska kunna det annars. men jag trivs inte med att vara liten och behövande.
9 kommentarer:
Åh vad härligt underbart. SKönt med en sån kanonhelg.
Härligt!
De två sista inläggen är intressanta sedda tillsammans.
Kan du kommentera??
Känslostormar, jaaaa!
:-)
Oj, vad hände? Hittade ni till varandra ändå?
Ni måste ha haft det bra tillsammans i helgen..! Skönt att känna sig säker, övertygad. Det är stärkande. Det är svårt att känna hur det kunde bli så, mellan inläggen! Men jag önskar dig lycka till i er lycka. Hoppas den blir kantad av mindre tveksamheter och underligheter nu.
Underbart, ja. Varmt och fint och hudlöst. Att bli riktigt ledsen och känna att Nu. Får. Det. Fan. Räcka. Kan märkligt nog skapa nåt bra. Att bli sådär gränslöst, bottenlöst ledsen och visa det. Skita i att försöka spela tapper och tålig utan bara släppa ut det. Och så upptäcka att man landar i en famn. Det kan bygga grund för nåt fint.
En liten obehags-tagg finns det. Det får inte bli så att vi utvecklar en relation där han sårar mig för att få hål på mig och känna sig i överläge och kunna ge sin barmhärtiga tröst.
Å andra sidan är jag (och många andra) avundsjuka på dig som får en sån upplevelse.
Tänk så fantastiskt du kan ha det!
Gratulerar!
Men risken är ju att det är just det mönstret som följer...'Han vet hur han skall göra dig liten och rädd. Ni blir himlastormande förälskade för stunden....
Tills ni är tillbaka i samma gamla hjulspår.
Orkar ni detta? I framtiden?
L: det är just det jag är rädd för. Att han ska ta till det där som ett sätt att komma till en slags balans mellan oss som han trivs bättre med. Där jag är liten och behövande (och lite rädd) och där han får (= kan och vågar) vara stark och omhändertagande.
Jag behöver stor trygghet för att våga släppa garden. Det är för mycket minnen av tystnad och kyla för att jag ska kunna det annars. men jag trivs inte med att vara liten och behövande.
Skicka en kommentar