Samma mes

Känner en obestämbar sorg efter
resan till min mamma.
Det fanns så mycket som skulle kunna
ha blivit sagt.
Som inte blev.
För jag vågade inte.
Och det är så det har varit alltid.
Jag har inte vågat klaga eller säga nåt
till henne.
Om nåt missnöje med henne eller
barndomen.
Varken då eller nu.

Jag var en mes som liten.
Länge var jag liten.
Sa inte ifrån.
Till nån. Egentligen.
Var en mes.
Hemma.
I skolan.
Med kompisar
("kompisar")
Med killar.
På jobbet.

Jag har vuxit sen dess.
På de flesta plan.
Hemma.
Med kompisar
(hänger inte längre med människor
som ändå bara försöker skaka av sig
mig).
Och i relationen. Inte minst där.

Men med min mamma
är jag fortfarande samma mes.
Som inte säger nåt
om det som är allra
allra viktigast.