Vi vänjer oss vid hur vi har det.
Tiden går.
År ibland.
Utan att vi vaknar och inser att
det var ju inte detta jag ville.
Hur hamnade jag här?
Igår träffade jag två vänner som
är i uppbrottsskeden.
Äpplet som grubblar på sin relation och
Smilgrop som just lämnat sin.
Vi pratade om vem man är och
vill vara.
Hur man kan veta.
Hur man kan välja.
Jag berättade om min resa till Genus
för nån månad sen.
Hur Mannen ville veta vad jag hade gjort
var jag hade varit och
med vem.
Hela helgen.
Hur han sms-ade sina frågor och
ville fylla varenda timma jag var borta
med tillåtet innehåll.
Smilgrop tappade hakan
Eller i alla fall nästan sin macka.
Av pur förvåning.
Något liknande...
Men du svarade väl inte....?
För henne var frågorna bortom det tänkbara.
För mig är det vardag.
Så olika det kan vara.
Hur hamnade jag i detta?
7 kommentarer:
Succesivt, du blir van, börjar ifrågasätta dig själv, är du dålig som får honom att ställa alla dessa frågor?, stackars han som inte kan lita på dig! Eller...
Människor som har brist på tillit är ofta väldigt väldigt små på insidan... men är det ditt jobb att få honom att växa?
Om han läser din blogg?? Med det kontrollbehovet? GIVET!
Just den incidenten fick mig också att baxna. Så gör man bara inte. Mer eller mindre förfölja sin sambo/fru och kräva att få godkänna hennes resor, vilka tidpunkter de inträffar på och vilka han/hon träffar (och sen tjura som en 5-åring när man inte får som man vill). Det skulle jag kalla ett allvarligt fall av svartsjuka värdigt ett kontrollfreak.
Om min sambo ens försökte med nåt liknande så vore det nog för att göra slut (eller åtminstone ett mycket allvarligt samtal som gjorde klart att om det nånsin hände igen, ens en antydan, så vore det över för gott).
-Rob
Det stavas n o r m a l i s e r i n g s p r o c e s s e n !
Håller nog med föregående talare. Levde själv i ett förhållande med en svartsjuk kille för många år sedan (det känner du till) och det var först efter flera månader som jag förstod att hans ängslighet över allt och inget var ren svartsjuka. Det var väldigt svårt att få ordning på relationen när jag motsatte mig hans krav att få veta sanningen om gud vet vad. Men det var också svårt att dra gränsen för vad som var ok information att ge. Jag visste inte alltid varför han ville veta, var det för att få större kontroll eller var det bara av nyfikenhet som han undrade. Jag kände ingen tillit alls, frågorna och svaren var bara till för att tillfredsställa hans ångest. Min intrigitet, mina nej brydde han sig inte om alls.
Jag tänkte på inlägget du skrev längre ner om hudlöshet, jag tycker inte att det är ett självändamål i sig att känna att den andre är så nära. Hudlöshet tänker jag är mer tillfällen i livet då man är i kris eller bara mår väldigt dåligt och då vänder sig till den man känner sig mest trygg inför. För mannen verkar det vara ett självändamål, att du ska vara så pass öppen att det näst intill blir påfrestande, då känner han att ni är nära och ett lyckligt harmoniskt par. rätta mig om jag har fel! Jag tycker att det är så viktigt att man alltid är två separata individer i en relation.
Stora kramen/K
Vardagslyx: Ja, jag vänjer mig. Det går ju inte att överleva på nåt annat sätt. Men ibland vaknar jag till, särskilt när andra så oförställt reagerar på hur det är.
Jag tänker strunta i om han läser. Låtsas att han inte-
För detta är mitt plejs. Det är enda sättet att hantera det.
Rob: Jag håller ju med. Verkligen. Så gör man inte. Jag försöker förstå vad som är mitt eget fel i det och därmed under en övergångstid (som inte får bli för lång) är acceptabelt. Och vad som inte är ok ens nu. Detta var inte ok ens nu.
Samtidigt är jag mycket väl medveten om faran: att hans beteende normaliseras i mig och att jag fortsätter tycka att det är ok givet att jag har bäddat för det själv.
Anonym: jag vet. Verkligen vet jag.
K: Jag vet ju detta och alla timmar vi har suttit och vridit och vänt på det finns med mig. Jag är så tacksam för det - dig - så du anar inte. (Eller det gör du nog...)
Det om hudlöshet handlar egentligen mer om att våga öppna sig och vara nära. Jag är inte uppvuxen med närhet och har länge haft svårt för det. Både fysiskt och mentalt. Att våga berätta att man är liten och ledsen och känner sig rädd och otillräcklig tror jag är en bra grund. Men det får inte bli så att man måste veta allt om varann för det. Att Mannen alltid måste vara den som vet allt och får veta saker först. Den symbiosen tror jag inte alls på.
Stora kramen till fina du!
Grejen är att jag aldrig har upplevt dig så som du beskriver. Jag tycker att du vågar berätta, du vågar ta tag i det som är jobbigt. Vågar vara liten och rädd och lita på att omgivningen finns där. Men bilden av en själv och vad andra tycker är inte alltid densamma;-).
Kram!
Jag känner att jag med rätt människor vågar vara väldigt öppen och "svag". Och det kan gå fort. Men jag har också en gard att sätta upp om jag upplever att jag är avkrävd en närhet eller öppenhet som jag inte känner att de är ok att ge eller som jag inte är redo för i just den situationen. Då kan jag bli väldigt avstängd. Tror att de har med min historik med övergrepp att göra. Jag måste få välja själv, annars går det tvärt inte.
Kram!
Skicka en kommentar