Det gör ont i mig
att jag inte fick ur mig nåt alls
egentligen
om det som gör mest ont
när jag var hemma hos min mamma
för några veckor sen.
Det har skavt sen dess.
Jag blev så glad av att hon hade sett
att Mannen och jag inte haft det bra
och varför.
En del av varför i alla fall.
Jag kände mig sedd när hon förstod
varför jag inte klarar av det översociala.
Att han förut (inte nu) har bossat runt med mig
och barnen
och tagit plats på ett sätt som både jag
och andra tyckt illa om.
Så glad blev jag över det att jag
sedan inte orkade eller ville eller vågade
ta upp allt det andra.
Om varför jag har svårt med att inte få vara ifred
till exempel.
Det känns inte bra.
Jag borde ha.
Eller inte.
Men när det nu är så att jag känner
att jag inte orkar umgås med henne
om jag inte tar upp det.
Eftersom det känns förljuget.
Så måste jag.
Hur gör alla andra som har trassliga relationer
med sina föräldrar?
Låtsas som inget och umgås ändå?
Umgås så lite ni kan?
Reder ut och tar smällarna?
Klass. Klassresa. Inser att det är lika relevant nu
som för tio år sen eller tjugo.
Man kommer aldrig fram.
2 kommentarer:
Jag har försökt alla dina förslag. Att låtsas som inget, att knappt umgås alls och att bråka och reda ut. Inget av mina försök har rubbat henne, det är bara jag som har rasslat omkring i mina misslyckanden.
Nu är jag inne i en slags andra andning vad det gäller min mamma, där jag bara försöker acceptera att det är som det är. Det går ju inte att göra om det som varit. Men det går att leva med det. Det är inuti en själv förändringen sker, så hur du väljer att förhålla dig till henne är kanske egentligen sekundärt.
Suz: tack för ditt svar som verkligen värmde mig. Fick mig att känna mig sedd och förstådd. Jag vet att det är upp till mig, att man i en mening kan bara leva med det. Acceptera att det var som det var och är som det är och att det inte smetar på mig att jag inte Gör Nåt Åt Det. Jag ska försöka det. Umgås som om allt var ok.
Skicka en kommentar