Stress

Nånstans är det kanske detta som är kärnan:
Jag fick/vågade inte agera ut
klaga eller på nåt sätt
BETE MIG
som barn utan var tålmodig
och snäll.

Och nu som vuxen med egna barn
så är det samma
sak:
jag förväntas vara tålmodig och inte
ha nån åsikt för egen del utan bara
säga ja till allt.

Då var det en mamma som
bröt ihop
(eller så trodde jag bara det)
om jag opponerade mig och nu
är det en dotter
(och ibland delvis Mannen) som
"bryter ihop"
om jag har en egen åsikt
eller vill nåt annat än det hon vill.

Jag ska vara kittet,
den som tål i alla väder.

Trött på det.
Jag vill bara kunna tänka på mig ibland
utan att känna mig som jordens
största egoist.