Skydd

Hudlöshet.
Är viktigt.
Att våga öppna och släppa in.
Och ut.

Jag har inte vuxit upp med det.
Alls.
Tvärtom: jag har vuxit upp med slutenhet och
anledningar att stänga om sig.
Jag reagerar så på hot: jag stänger om mig.

Med Mannen har jag vågat vara mer öppen
än med någon annan.
Det är läskigt som fan.
Men också livsviktigt och vackert.

Helgens hudlöshet och den harmoni som kom ur den
har fått mig att fundera en del på det där.
Vad som skapar den
och vad det gör med oss.
Det finns en liten rädsla i mig,
så liten att den bara kan anas,
för att vi, Mannen och jag, ska hamna i
ett samspel där min hudlöshet
kommer ur att han gör mig illa.
Tar sig inom mitt skydd genom att
såra mig.
Att det är en enda sättet.
Och att det för varje gång
(det säger ju sig självt)
krävs mer och mer.
Allt hårdare ord,
allt vassare.

Han är medveten om detta.
Ser att det finns anledning att vara vaken
för att det kan vara så.
Och bara det gör ju risken mindre
att vi verkligen hamnar där.