Viktigheter

Två saker (minst) har jag lärt mig om relationer.

För det första: Man måste skärpa till sig lite och vara fin och bra mot sin partner. Visa att man älskar, vill väl och  kan kompromissa. Inte sura loss och gnälla utan bjuda till och vara så som man vill att han ska vara. Vuxna till sig. Det står delvis i kontrast till en annan princip jag har och omhuldar: att man ska kunna släppa garden och t ex vara ledsen och låg om det är så man känner sig. Men det är inget som inte går att hantera. Man ska absolut få vara sig själv både i stort (personlighet) och smått (dagsform) men man kan inte vara en barnrumpa som låter allt gå ut över sin partner och förväntar sig att han ska lösa alla ens problem och göra livet kul för en.

För det andra: Två människor som lever tillsammans blir till tillsammans. Alltså gör jag honom till den han är likaväl som han gör mig till den jag är. Vår relation består av oss och vi slipas mot varandra i ständigt tillblivande. Jag är inte samma person nu, med honom, som jag var förut med min exman. Han är inte samma som han var med sitt ex. Den jag är nu har jag aldrig varit förut. Så här gammal, med den här mannen, de här barnen som är såhär stora, med det här jobbet och den här bostaden.

Det är viktiga saker att tänka på. Säger jag och tar därmed helg. Sol på nosen önskas er!

Med sommarvarm sol i nacken

Jag går ut i solen, ett ärende hem till en kollega för att hämta upp lite material som jag ska jobba med i helgen. Det är lite kallt i vinden men väldigt varmt när man kommer i lä och får solen i ryggen. Jag svettas lite under trollhåret och känner att det är dags att sluta snurra halsduken så där vinter-många varv. På väg hem piper det i mobilen och det är en gammal kollega som just fått höra att jag sökt nytt jobb - på hans arbetsplats. Han vill bara säga att han hoppas att jag får det och jag blir glad ända in i hjärteroten över att känna mig välkomnad i förväg. In case alltså. Här tas inte ut några segrar i förskott, jag är en försiktig sort som ännu inte fattat att jag duger något till.

Solen värmer mig och fina människor likaså. Min familj mest av alla. Imorgon är det fredag och livet byter skepnad. Från vardagar med honom och hans barn till helg med mina barn. Det är fint liv på båda sätten. Sen nån gång kommer livet att vara ett och helt. Jag längtar efter det men njuter av det som är nu, också. Det är fint att längta utan att vara ledsen.

En annan

Vilken gåva det är att få vara ifred!

Jag messade min pojkvän och sa att jag jobbar över lite, är i ett flow.
Inspiration ska man ta vara på, svarade han.
Plus att han älskar mig.

Jag är så tacksam. För honom, för att han ger mig så mycket ro
På alla sätt
För livet

Jag är en annan med honom
En jag tycker så mycket mer om
En som fungerar

Tretton

Jag vill dela med mig av lite text från Det Andra Stället, dvs min Dropbox. Där min bok växer fram. Ett smakprov bara:

Att börja i sjuan innebar ett märkligt socialt skifte. Plötsligt hade jag, med en självklarhet jag inte riktigt kan förklara, kompisar i klassen. Tjejerna i klassen formade sig till par, alla hade en bästis - jag också, plötsligt. Och paren bildade större grupperingar, jag kom att ingå i ett gäng med sex tjejer. Detta hände inte på en gång, sommaren mellan sexan och sjuan, utan det växte fram och utkristalliserades under högstadiet. Men något hade ändå hänt när  jag kom tillbaka till skolan i sjuan. Det var skillnad. Jag var inte längre utanför.    
Jag minns enstaka tillfällen av utsatthet även efter det men det var inte samma mönster som under mellanstadiet. 


Därför var det så konstigt och oväntat när det hände. Så… försenat är ordet som kommer för mig. Försenat som i närmast efterblivet. De tuffa tjejerna i min klass – Lotta, Sara och Anette (som var den smartaste och tryggaste och – det hänger ihop, tror jag – den schysstaste av dem) stod och hängde vid grinden in till skolgården. Jag hade just parkerat min cykel och gick mot dem, utan minsta tanke på att vara orolig. Det var  killarna i klassen som hade varit drivande när jag blev mobbad och det var hur som helst länge sen nu. Men de här tjejerna var inte heller mina kompisar, så jag hade inga planer på att stanna och prata med dem. Någon av dem sa något ovänligt till mig - jag minns inte vad eller vem - samtidigt som de ställde sig i vägen så att jag inte kunde gå förbi. Jag blev mest förvånad. Vad håller ni på med, liksom. Men jag sa inget. Allt hände så snabbt och oväntat. Ett slags dödläge uppstod.


Plötsligt sa Sara, som var Anettes kusin och trygg under hennes beskydd, åt mig att jag skulle slicka hennes stövlar rena. Jag hörde men sa ändå va? för det hela var så absurt. Varför skulle jag göra det? Var det ett dåligt skämt? Det var en klassisk mobbningsscen, som tagen ur en socialrealistisk film, och om det hade hänt ett par år tidigare hade jag blivit både ledsen och rädd. Nu kände jag en ström av ilska välla upp, jag var inte längre en mobbad person! Men minnena var tillräckligt färska för att jag också skulle ta illa vid mig. 


Det blev en krock mellan hur jag kände mig och vilken bild Sara hade av mig. Min egen känsla vek undan och den andra tog över: jag är alltså fortfarande en sån som man kan mobba.  

Klara!

Ojdå, hoppsan! Jag har visst passerat 900 inlägg. Utan att lägga märke till det. Nåväl. Vid tusen lovar jag att fira med en trudelutt eller två.

Jag har haft en underbar dag såhär långt, vilket faktiskt förvånar mig lite med tanke på att jag knappt har sovit inatt och att dagen började (= jag klev ur sängen) halv sex i morse. Men sen: ett ok jobbmöte, långlunch med Äpplet och nu en lång skön löprunda i solen. Och mellan det har jag jobbat undan lite också.

I förra veckan, mitt i längta-romantik-och-vilja-gifta-sig-ledsenheten kom en länk till en tjej som tillverkar urfina vigselringar. Det kändes ju sådär, kan man säga. Då ville jag bara gråta när jag såg dem men nu kan jag titta och le. Jag är romantisk men inte traditionell - det finns absolut inget som säger att han måste fria eller att det måste ske på nåt speciellt sätt. Men jag vill gifta mig och jag vill inte göra det (bara) av praktiska skäl. Jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, för att han är den finaste människa jag mött och för att han gör mig lyckligare och mer tillfreds, på alla sätt, än någon annan gjort.

Och just det. Länken! Här! (Klara Eriksson heter hon)                        

Inspiration

Jag surfar till en - för mig - ny blogg: Krickelin
Klok vacker text och mycket bilder
Kreativt, roligt

Jag får en tankeställare och inser vad den melankoli jag ibland känner beror på
Mitt livs fladdrighet - att jag bor på två ställen och aldrig riktigt landar någonstans - gör att jag inte hinner med (eller tar mig tid till) att pyssla hemma, måla och tänka vackert.
Jag saknar sinnligheten och den kräver tid, att man stannar upp lite
Jag rusar genom livet och det mår jag bra av på många sätt, jag har stått stilla för mycket och för länge, stoppad av sådant jag inte själv valt. Men tempot betyder också att jag inte hinner se och njuta av det långsamma.
Livet innebär att man inte alltid kan få precis det man vill och utifrån den insikten måste man göra sitt bästa. Att inte ha ett hem utan två har sina poänger, nackdelarna får man hantera. Jag måste bli bättre på att vara hemma i lugnet också och ta hand om det som är mitt, se till att jag får ro och tid att göra allt det som jag mår bra av. I väntan på det gemensamma hemmet. Längtan och drömmar är fint men nuet är nu.            

Mina finaste

Imorgon ska jag luncha med Äpplet! Det var länge sen, hon och jag tappade varandra lite när vi båda - nästan samtidigt - träffade ny kille. Och om sanningen ska fram så handlade det också om att jag tror att hon var lite sotis på mig först, för att hon hade spanat in min pojkvän och lite grann utsett honom till "sin". Jag protesterade inte mot det, dels för att jag fick för mig att det kanske var ömsesidigt (det var så hon la fram det) och dels för att det jag kände för honom var så förbjudet att jag knappt vågade erkänna det ens för mig själv.

Det där har vi aldrig rett ut och nu behövs det inte längre, det är ett passerat stadium i våra liv och att vi inte setts på ett tag nu har mer med konstant tidsbrist att göra. Men nu så! Nu ska vi äta sushi och långlunch-prata. Det är efterlängtat!  

Ovanpå det försöker jag styra upp en fika med Smilgrop, men det ser ut att få vänta till helgen. Tänka sig va - två av mina finaste samma vecka!

Glad nu. Glad måndag

De senaste dagarna har mitt liv gått in en ny lugn lunk. Tryggare, säkrare. Lika älskad som innan, men mer landad. Ännu mer.

Fredagskvällen var lite dyster. Vi gick på after work och det var mysigt men jag kände mig låg och lite ledsen. När vi kom hem tog vi ett glas vin i soffan men det kändes som ett undvikande att sitta där och lyssna på musik och vara som vanligt. Samtidigt kände jag att inte riktigt ville eller kunde ta tag i det som kändes ledset.
           
När vi hade gått och lagt oss gick det inte längre, vi pratade och jag försökte både förklara och låta bli att gråta. Jag vet inte om nåt av det lyckades så bra, men han verkade förstå. Och jag vill verkligen bli förstådd!         
Det handlar inte om att jag vill att han ska vara på nåt annat sätt, jag vill inte göra om honom. Jag är lycklig med honom, med mitt liv. Lyckligare och mer tillfreds än någonsin i livet.

Det olyckostråk som finns mig handlar inte om honom utan om mig, mina drömmar och behov. Både vad jag är van vid och vad jag har en bottenlös längtan efter: att bli sedd och omtyckt.

Det handlar också om att jag vill vara spontan och romantisk, att jag tycker om det och tror att jag kan, men ändå inte vet om det landar rätt. När inget kommer tillbaka - beror det på att han tycker att det är larvigt? Jag vill inte göra honom besvärad. Nu vet jag bättre: han blir glad men vet inte riktigt hur han ska göra själv. Vi är olika och så måste det få lov att vara. Nu vågar jag mer, nu känns det roligt att vara jag igen. Jag lär mig mer och mer att jag kan, att jag är omtyckt och att det jag gör fungerar. Det tar tid men det blir bättre.

Vi reste bort över helgen och det var värdefullt. Tid för oss och en bunt nya intryck med hem. Igår kväll somnade vi tidigt, trots sommartiden, och  nu är det en ny vecka med nya projekt. Påsken är planerad och bokad och sommarens resa till en huvudstad jag aldrig varit i är en skiss. Livet, det fina!

Ett brev

Vänner alltså!
När man känner sig lite slutet på veckan-seg
och lite låg pga kärleksgrubbel
Då kommer det ett brev på posten
Eller ja... Facebook-mailen, men ändå!
Med samma innehåll
Som om det varit skrivet på prassligt brevpapper
och legat i ett rosa fodrat kuvert med uddkant runt nerviket

Från en som vet
Som också landar hårt ibland
Som lever med någon som inte är så romantisk
men som - som hon säger - har det fasligt bra nu 
Som inte önskar sig nåt annat eller längtar tillbaka
Hell no!
Men som skulle bli lite glad av lite mer romantiskhet

The silent treatment

När jag inte får svar eller en reaktion på det jag säger...
Jag tycker inte om det
Och jag tycker inte om den jag blir då
Den som pendlar mellan att känna sig övergiven och osynlig
och vilja sms:a en gång till
och att tänka men så skit i det då! och dra sig undan

Inget av det är bra
Men vad gör man när saker man säger bara möts av- [inget]

Vi vill olika saker ibland
och det är ok, det måste vara så och oftast
spelar det ju ingen roll
Men jag vill veta

Har så lätt att känna mig dum och fel
Tänka Vad löjlig jag är som går här och drömmer

Romantisk?

Solljuset silar sig in genom gardinen, en ny dag vaknar och sträcker på sig. Jag jobbar hemma idag men har vara-på-jobbet tempo i kroppen och känner mig pigg och kreativ. Hemma-jobbet är ett privilegium, det är jag väl medveten om, men samtidigt är det en självklarhet i mitt liv. Att jag inte måste vara på plats jämt. Jag tycker om variationen: att det finns olika sorters dagar och att vissa är såna här.

Jag har det bra. Det är en insikt som kommer över mig extra mycket somliga dagar. Mitt liv, hur det är nu jämfört med förut och med vad jag trott tidigare i livet. Jag tror att alla har drömmar och funderingar om vilket liv de vill leva och även om det aldrig kan bli exakt så som man drömmer om så måste jag säga att ganska mycket är just vad jag har längtat efter. Mitt liv är inte problemfritt såklart, vilket liv är det? Men det inehåller det mest väsentliga och jag känner att jag är tillfreds. Jag skulle inte vilja vara utan ens de mest smärtsamma och svårhanterade erfarenheterna. De har ju varit med och gjort mig till den jag är nu. Utan dem skulle jag vara en annan och jag är nöjd med att vara den jag är. Allt som har gjort ont har lärt mig att hantera smärta, sveken som jag utsatt människor för har lärt mig saker om mig själv. Jag vet mer om mig själv nu än någonsin förut och jag tycker om det. Jag tycker om mig själv så som jag är.

Kärleken är viktig och den är en positiv spiral. När jag känner mig sedd och älskad för den jag är, då tycker jag om mig själv. Och den som tycker om sig själv utstrålar kärlek och får ännu mer tillbaka. Kärlek är inget man kan kräva, kärlek ger och får man.

Igår kväll såg jag lite av ett teveprogram som verkade handla om människor som skiljt sig och hittat tillbaka till varandra. En kvinna sa om sin man att han är så romantisk, han lägger nedfallna äpplen som ett hjärta på gräsmattan så att hon ska se det, han paddlar genom den tunna höstisen så att det bildas en hjärtform. Romantiskt på ett klassiskt sätt, så som det är på film. Om det är måttstocken är min pojkvän inte ett dugg romantisk. Han har aldrig gett mig något hjärtformat, smugit ner ett kärleksbrev i min väska, kommit hem med blommor, tänt levande ljus på badkarskanten eller nåt annat som anses romantiskt. Men han är bra på att hitta på saker, ta mig med på utflykter och fundera ut nya sätt att tillbringa våra helger. Han vill resa och upptäcka tillsammans med mig och han ser och älskar mig. Som jag är. Det tycker jag är det allra finaste man kan ge en annan människa.

... men jo det klart att jag blir glad över hemliga små brev, en musiklänk, en röd ros... för att jag som kvinna har lärt mig att jag ska bli det men också för att det visar att någon tänker på mig och visar det. Det är tanken som räknas är fint på ett sätt, men bara tankar blir ju lite fattigt 

barista rocky genus

Jag kan inte hjälpa att jag blir lite nyfiken på vem som har landat här hos mig efter att ha googlat "barista rocky genus"...

En trio kära vänner i mitt liv
Vem söker mig genom dem?

Ett djupt andetag

Jag är en nöjd person
Står ut med det mesta utan att gnälla
Och är bra på att anpassa mig till andras behov

Det är goda sidor om man tänker på vad motsatsen skulle innebära:
Att vara en missnöjd person
Att gnälla över minsta lilla
Och ha svårt att anpassa sig till andra

Men ibland tänker jag ändå att jag borde vara lite mindre av allt det där.
Att nöjdhet kan vara detsamma som att ha litet driv, att vara mätt och avstannad
Att viljan att vara glad och anpasslig både kan missbrukas av andra som bara kör på med sitt och leda till att jag till slut blir så frustrerad över att det aldrig blir som jag vill att jag tar för mig på ett dåligt sätt. Jag tänker ibland att det var vad som hände i min förra relation. Efter år av att snällt (försöka) vara tillags tröttnade jag på det och blev ett oempatiskt monster i min vilja att få bestämma över mig själv. Å andra sidan: jag bör ha lärt mig något av det. Jag tror att jag bland annat har lärt mig att man ska känna efter i magen och inte göra sådant som tar emot där. Lyssna inåt och fråga sig själv om det verkligen känns bra, det som håller på att hända.

I min relation tror jag att jag är ganska bra på det. Jag lever numera med en man som visar mig respekt och som är lyhörd för vad jag vill och tänker, men som också har mycket egen vilja, egna projekt och egna idéer. Som är villig att anpassa sig till en del och som också har en del saker som han inte förhandlar bort. Jag tycker om det och har inga problen med det. Han är tydlig och jag har för länge sen lärt mig att det inte har med mig att göra. Vi är två vuxna människor med vanor och egna liv och det är förutsättningen för att vi ska vara lyckliga tillsammans. Inte ett hinder. Jag vill aldrig mer gå in i något symbiotiskt där målet är att man ska ha total tillgång till allt hos varandra hela tiden. Det passar inte mig och det passar inte honom heller.

På jobbet är jag lite sämre på att säga nej och sätta gränser runt mig på ett bra sätt men jag jobbar på det. Jag hör ibland mig själv, med glad och kvittrig röst, uppmuntra idéer som jag inte tycker låter det minsta kul och aldrig i helvete vill ställa mig bakom eller vara med och realisera. Det leder till att jag emellanåt blir sittande med väldigt konstiga arbetsuppgifter och undrar hur detta gick till... Men jag har mer integritet än för några år sen och det faktum att jag mår bättre och har mer energi gör att jag orkar ha en tydligare linje. Jag är pigg nog att inte bara jamsa med.

Med barnen är jag nöjd för att de mår bättre nu, alla tre, än innan skilsmässan. För att vårt lilla liv härhemma, både ensamma och med min pojkvän, funkar allt bättre. Vi börjar få familjevanor och alla lär känna varandra. Det tar tid men det händer, och det gör mig varm i hjärtat att höra Mellan och min pojkvän skämta med varandra vid middagen, utan att jag är där och styr upp.

Min enda egentliga oro nu, när det gäller barnen, är att det är hög att börja knuffa ut Äldsten ur boet. Han måste bli vuxen, skaffa sig en egen bostad och ett vuxet liv där han själv sköter allt runt sig. Nu bor han på hotell hemma, betalar "hyra" som kidsen säger, och hjälper till på en miniminivå. Barnaliv för en vuxen man, bara med betydligt mer pengar än barn har. Det håller inte, det är inte snällt att låta honom hållas. Det är en björntjänst. Jag drar ett djupt andetag.

Sol!
Lycka!
Mitt liv!

Jag har det så jävla bra!

Radikalis och jag samtalade

Jag letade i datorn efter en mapp med texter som jag visste att jag hade gömt undan Exmannens nyfikna blickar, då när vi fortfarande delade hem och liv. Jag hittade inte det jag sökte men väl något annat: en chatlogg - minns ni msn och att man kunde spara sina prat? - från ett av alla långa samtal jag hade med min vän Radikala mamman. Den var från tiden just innan jag lämnade Exmannen första gången och det var både smärtsamt och samtidigt skönt att läsa. Allt jag redan då visste och hade bestämt mig för syntes. Ändå gick jag tillbaka till honom fyra månader senare. Det är inte obegripligt för mig, nu, att jag gjorde det. Det är bara fruktansvärt sorgligt. Så mycket tid jag slösade bort, så många fler sår det skapade. Så mycket längre avstånd mellan oss - i vårt gemensamma föräldraskap - nu.

Vänskapen med Radikalis var en viktig del i att våga släppa taget. Hennes tro på mig och att hon tog avstånd från honom fick mig att lita på mig själv. Hon, Genus och några viktiga till. Mina tjejer. Tacksam.

Skrivarsöndag

Söndagsförmiddag
En mild sömnighet ligger i luften och jag skriver vidare
Det spretar lite och jag är överallt i texten samtidigt
Ska jag redigera, skapa struktur eller bara skriva och
låta det bli som det blir?
Och ta tag i sådant sen?

Jag är en strukturtyp och vill oftast ha ordning
för att kunna koncentrera mig
Jag blir inte kreativ av stök och kaos
Vackert lugn vill jag ha runt mig

Jag skriver om det första mötet med Rocky och inser
att inget av det som hände sen, helvetet som öppnade sig,
egentligen hade med honom att göra
Jag blev kär i honom
Men det var inte då mitt förhållande gick sönder
Det var bortom räddning redan innan

Långsamheten var av fel slag
Inte den lunk blandad med energi som är jag
Som jag vill leva i
Utan som att åka pulka nerför en lång
och alldeles för flack backe
Man vet att man är på väg ner men det rör sig knappt
om man inte tar fart med händerna
Det pirrar ingenting i magen utan man vill bara
att det ska ta slut

Intervjua mamma

Jag har en skrivdag och det är så lyxigt! Min bok tar form och jo, jag vågar faktiskt tänka på den som en bok nu. Inte bara som nåt jag skriver, lite löst sådär. Jag har också bestämt mig för att jag ska fråga min mamma om jag får intervjua henne, om hennes barndom, om henne och pappa och om min barndom. Kanske om mormor och morfar också. Om hur hennes liv har sett ut, från början och till nu. Min mamma är inte jättegammal men det kan vara försent när som helst. Jag blir mer och mer medveten om att tiden går och om vikten av att vara  närvarande i nuet och få ut mesta möjliga. Det betyder inte att stressa runt och vara superaktiv hela tiden utan om att göra det jag vill, det som ger mening och inte vänta bort tiden genom att göra för mig meningslösa saker, sånt jag inte måste göra. Att ibland sitta och titta ut genom bussfönstret hela vägen till jobbet kan vara meningsfullt om det är vad jag behöver den dagen, men att fastna i loopbeteenden är det inte.

Jag har inte frågat mamma än, det är lite obekvämt och jag vet inte alls vad hon kommer att svara men jag ska ta mod till mig och jag hoppas att hon inte bara kan tänka sig att göra det för min skulle utan att hon också tycker att det ska bli roligt.

Det är ett mjukt grått ljus utanför mitt fönster idag. Det är fredag och barnhelgen ligger framför mig. Den ena sortens helg. Bra den med, har jag landat i att tycka. Jag längtar efter min älskade men jag ser meningen med att vara isär också. När längtan efter den man älskar är varm, vacker och ömsesidig är det fint att leva. Jag är en lyckligt lottad människa.            

Om håret på kroppen

Alltså det här med hår... Facebook är formligen nerlusat med länkar, foton och statusar på temat Låt mig ha mitt hår ifred. Och även om jag alltid blir lite trött när det blir så kampanjigt - för jag vet att diskussionen kommer att vara glömd om en vecka och allt återgå till det vanliga - så är jag väldigt för. För rätten att slippa raka sig, oavsett vilket del av kroppen vi pratar om. Och självklart: oavsett vilket kön man tillhör. I vårt samhälle finns en tydlig norm som säger att kvinnor ska vara hårlösa på alla ställen utom huvudet och könet - och på båda ställena ska håret vara ansat till en frisyr. Detta är särskilt viktigt när det gäller könet. Pubeshåret får under inga omständigheter växa fritt och expandera ut mot ljumskarna och ner längs låren. Utanför trosan får inget hår synas!

Men när det kommer till området under trosan är normen lite mer vag. Eller man skulle kunna säga att det  finns mer än en norm. Utan att ha fördjupat mig så kolossalt mycket vet jag att det finns män som tänder på helt naket liksom det finns de som tycker att en rejäl pälsmössa är att föredra. Och alla varianter där emellan. Men gemensamt är att det är män som definierar vad som är en snygg underlivsfrisyr. Därmed inte sagt att alla män har en bestämd uppfattning i frågan och inte heller att alla män torgför en eventuell preferens. Det finns strängt taget män som menar att andra värden är viktigare, som har vett att hålla käften och som kan stava till ord som respekt och integritet. Min exman tillhörde inte den kategorin. Det var en ständigt pågående diskussion (eller monolog kanske är ett bättre ord) om att jag skulle se ut si och så och inte sådär. Pikarna haglade om jag inte "lydde" och det fanns gott om bekräftelse att hämta hem på att anpassa sig till hans åsikter. Som kanske inte var så extrema men som likafullt framfördes med tröttsam enträgenhet.

Jag slipper sånt nu. Min pojkvän låter mig se ut som jag gör. Det känns lika främmande att han skulle ha en åsikt om min kroppsbehåring som att han skulle slå mig. Det är inte sån han är. Så enkelt och så självklart.                      

Långt borta blir nära

Och just det - någon kanske undrar. Min älskade bestämde sig för att inte söka det där jobbet. Långt borta-jobbet som jag berättade om för ett tag sen. Inte för min skull utan sin, vår. För att det inte passar med det liv han lever och vill leva. Här, med det här jobbet, med mig och barnen.

Det känns skönt. Jag hade svårt att se att livet med veckopendlande pojkvän skulle bli bättre än livet så som det är nu. Och det känns skönt att han tog beslutet helt själv utan någon slags påtryckningar från mig. Jag är glad dubbelt upp.

Vårstädning av Jag

Jag ser ljuset i slutet av en tunnel, eller två: en jobbtunnel och en sjuktunnel. Jag känner mig fullt frisk och med en mage som lever samma liv som jag för första gången på några veckor. Och från och med nästa vecka har jag delvis nya arbetsuppgifter och går in i en fas som inte har lugnare tempå men väl annat innehåll. Jag ser fram emot det.

Glädjen över en kropp som är på min sida och alla saker som jag laddar för att göra fyller mig med energi. Med ork att göra en mental storstädning också. Det ligger fortfarande saker och skräpar i vrårna, jag ser det nu och jag vill skura och damma. Jag vill öppna fönstrena på vid gavel i den kyliga vårvinden och vädra ut den unkna lukten av gammalt dåligt självförtroende och litenhet. Jag vill våga ta emot den kärlek jag får, på allvar. Jag har trott att jag har litat på den, men jag inser nu att jag inte riktigt har vågat släppa in. Det har funnits en liten beredskap för att han ska tröttna och lämna, för att det ska visa sig att jag bara var ett tröstpris och en tillfällig historia. Så är det inte, det vet jag och det finns inget i hans beteende som talar för att jag behöver vara rädd. Det ligger helt hos mig. Kärleken har gjort mig lite rädd, mitt i allt det varma och säkra.

Gammal skåpmat i form av bitterhet mot min exman ska också städas ut. Jag har svårt att förlåta hans övergrepp och manipulation, men minst lika mycket handlar det om att förlåta mig själv för att jag tillät det och för att jag stannade så länge. Jag kunde inte se det jag ser nu och även om mina vänner och min mamma varnade mig tog jag det inte tillräckligt mycket på allvar. De kunde ha skrikit ännu högre men jag hade nog inte lyssnat ändå, jag var inte redo för att se. Det måste jag förlåta mig själv för. Jag är en annan nu och det är dags att landa på andra sidan. I ett rent jag.

Positiv. Ska. Vill.

Suziluz skrev en så bra kommentar här nedan. Om att tänka i termer av detta ska jag och inte tvärtom: sätta upp ramar som talar om vad jag inte ska. Det är tämligen självklart men ändå var det svårt för mig att tänka så när jag satt och funderade och kände mig ledsen. Och när jag tänker mer på det så inser jag att det där inte bara handlar om mitt sätt att agera i den här frågan utan att det överlag är lätt för mig att falla in i det mönstret. Jag är bra på att sätta upp ramar som är negationer. Och det är destruktivt.

Det är mycket mer lockande att tänka jag ska agera såhär, vara så här, ge det här. För det finns så mycket jag vill. Vara och ge. Som jag är och kan ge

Det är inget uppnåeligt
Det viktigaste just nu är att mata min självkänsla. Se vad jag är bra på, njuta av det och näras av den energi som finns där. Känna mig så älskad som jag är, för den jag är. Inte trots och brist utan tack vare och för att.

Jag är en bra människa
Jag lever ett bra liv, bättre än någonsin
Jag är omsluten av kärlek
Min pojkvän och mina barn visar mig dagligen sin uppskattning
Jag är landad i det men ibland glömmer jag och tror att
världen fortfarande ser ut som innan.
När den är alldeles ny.

Jobbet med det skakiga självet

Dagen har varit full av åtaganden och det är bra. Jag har inte hunnit tänka så mycket och nu när det är kväll, middagen är uppäten och kaffebryggaren puttrar rofyllt, ja då känner jag mig inte riktigt lika ledsen längre. Jag är ensam hemma och det är skönt för jag behövde vara ensam med detta. Inte så att jag anklagar min pojkvän eller är sur på honom, men jag känner mig sårbar och arg på mig själv och då är jag inget roligt sällskap. Och så behöver jag tänka igenom vad det är som händer med mig. Varför jag blir så ledsen. Jag vill inte prata med honom om detta, för alltihop känns så genant. Jag dömer mig själv hårt och känner mig i detta nu både ful och tjock och dessutom patetisk som hänger upp mig så på det. Som blir ledsen. Jag önskar att jag bara kunde skaka av mig, men det kan jag inte. Så nu sitter jag här med katten i knäet och funderar på hur det kommer sig att jag är sån här.

Barndomen berättar mycket. Jag tankades aldrig med något självförtroende som liten. Tvärtom, kan man nog säga, åtminstone när det kommer till utsidan. Jag fick veta att jag var rund och att jag hade fult hår och ful hårfärg. Min mamma, som brottades med samma dåliga självförtroende och självförakt som jag, förmådde aldrig ge mig bekräftelse för mitt utseende eftersom jag var så lik henne - så lik det hon föraktade hos sig själv. Hennes självförakt läckte över till  mig. Pappa fyllde på genom att kalla mig rulta och i skolan blev jag mobbad för att jag var tjock och för att jag sprang fult. Det vill säga: det var det yttre skälet, den verkliga anledningen var naturligtvis att jag med hela min uppenbarelse la mig på offerstenen. Jag var en av dem som det var allra lättast att ge sig på.      

Hur ser då kopplingen ut mellan det jag upplevde (och saknade) när jag var 10 år, eller 15, och det jag känner nu? Och hur kan jag komma vidare? Vad kan jag göra för att bli tryggare och mer säker på mitt värde? För att strunta i om jag är ful eller snygg, tjock eller smal?

Jag vet väldigt väl vad jag inte vill och inte ska.

• Inte tigga om bekräftelse hos min pojkvän. Inte heller anklaga eller begränsa honom.     
• Inte tigga om bekräftelse hos någon annan heller. Och försöka att inte bli glad eller ta till mig söta ord som kommer från t ex Rocky. Bortse. Strunta.
• Inte gå in i ledsenbubblan och sluta mig inom mig själv. 
• Inte skämmas (nog det svåraste) 

Det är inte lätt men jag ska försöka. Jag börjar på en gång.  

Det gör ont att vara svag
Jag tycker inte om att vara liten och ömklig
Pappas flicka, van att reda sig
Min mamma, som jag numera har en varmare relation till,
var inte den som berömde, kom med bekräftande ord
eller kramade och klappade om
Min pappa var mer ömsint men gjorde sig ofta lustig
över min rondör när jag var liten
Min lilla rulta växer inte upp till en trygg kvinna
Eller, det är ett motstånd i alla fall

Jag blir arg på min egen ledsenhet
Fan alltså att ligga vaken och snörvla i kudden
över ord som satte en flisa i hjärtat

Snyggast?

Jag kämpar med dåligt självförtroende, har alltid gjort
Trots att jag känner mig älskad och sedd så är det bräckligt
Jag får lätt för mig att allt bara är tillfälligt, att ingen verkligen kan
tycka om mig, tycka att jag är den finaste och bästa

Jag har lätt för att falla ner i den melankoliska gropen
och tänka det var ju det jag visste hela tiden  
Jag är ful och tjock, inget att ha
Och eftersom självömkan är något jag har ytterst svårt
att stå ut med hos andra skäms jag varje gång jag tänker så
Det ligger helt hos mig och det är ingen annans uppgift
att få mig att inse något
Jag jobbar med detta och det går oftast bra
Men just nu, just idag går det sådär
Såhär års känner jag mig alltid vinterblekfet och sliten
Håret är elektriskt och ostyrigt
Huden har samma färgton som en spädgris
Kroppen är inte sitt allra tajtaste, efter isvinter och förkylningar
Ja suck vad jag gnäller, jag hör det själv
Men just nu är jag sårbar
Saker gör lättare ont

Jag är inte den snygga tjejen
Har aldrig varit
Jag kan leva med det
och jag vet också vilka konstiga vägar mitt liv tog
när jag sökte - och fick - uppmärksamhet för min kropp
Tokfel
Jag vill inte knarka sånt igen
Jag vill bara känna mig älskad och ok

En fredag av jobb och party

Jag pilljobbar idag
Det betyder jobbar med tusen och en små stressiga saker
Sånt jag ligger efter med pga sjukdom, mestadels
Stressigt eftersom det skulle varit klart redan
Men inte stressigt på det sätt som ger mig ond mage
Inget som inte är under kontroll, som jag känner att jag fixar
Kul stress, sån som får mig att tagga till och bli mer effektiv

Och så är det ju fredag gubevars!
Fredag eftermiddag och jag ska på fest ikväll
Lite pill till, sen dusch och fix och så iväg
i det ruskigt ovåriga vädret
Kanske att man borde ta på sig en sommarklänning
bara för att protestera mot detta ofog med snö i mars

Knausgård och livet isär

Jag har, som så många andra, läst Karl Ove Knausgårds Min kamp. De båda delar som ännu är översatta till svenska vill säga. Jag tycker väldigt mycket om dem och vill förklara varför. Det är ju ingen självklarhet att man som kvinna uppskattar att läsa om en man som vältrar sig i sitt eget på det sätt som han gör. Men jag gillar det, och det tror jag beror mycket på att jag känner igen mig så mycket i honom. Hans ängslighet, viljan att vara tillags, att ingen ska tycka illa om honom, kombinerad med en vilja att vara ifred och en ibland närmast folkskygg inställning till andra människor. Att trivas med det sociala livet med vänner och/eller partner ute på krogen men samtidigt få krupp på de sociala kraven. Både för att det tråkar ut en och för att man är kass på att vara social med människor som man inte kommer nära. Och inte minst den här partnerklaustrofobin som han upplever med sin fru känner jag mig väldigt bekant med. Men herregud, vi kan inte vara tillsammans jämt! liksom.

Jag kan identifiera mig med henne också, jodå, men inte alls lika mycket. Hon är en kvinna på ett annat sätt, både skörare och mer socialt tillvänd.

Just nu är det aktuellt på ett nytt sätt i mitt liv, detta med att vara isär och ihop och klara sig själv etc. Min älskade har blivit head hunted för ett nytt jobb långt bort. Veckopendla-långt. Inte i ett annat land som var på tal ett tag men tillräckligt långt bort för att vardagen ska tappa all den lunk den har nu. Först trodde jag inte att han ens övervägde, sen förstod jag att det ändå är lockande. Förstod som i både insåg och förstod att det är klart att ett spännande jobb är ett spännande jobb. Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig och  har bestämt mig för att inte försöka få honom på andra tankar om han vill ha det. Jag vill stötta, stå bakom, inte gnälla och hundögt försöka få honom att låta bli att ta det. Jag är glad att jag kan tänka så och hoppas att jag kan stå fast vid det.

Men jag är inte ett dugg glad över tanken på att han ska vara borta en massa, det vill jag vara tydlig med. Jag vill vara stor, för om han verkligen vill är jag en egoist om jag försökte få honom att ändra sig.

Livet alltså.

Känslor om våren

Jag tycker så mycket om den här tiden på året
Snön är borta och bara i skogen finns isfläckar kvar
Små blommor tittar fram och fåglar sjunger lite hest
Gruset på gatorna sopas upp

Den första vårdagen, solen i ögonen och värme i nacken
Skillnaden mellan sol och skugga är stor
och det går fortfarande inte att sitta på marken
Några har fortfarande vinterkappa och yllehalsduk
andra huttrar lite i tunnare jacka och converse

Det är löften i luften
En varmare, ljusare årstid är på väg
Löv på träden, nytt grönt gräs och massor av blommor överallt

Jag är född på landet och såhär års
kommer alltid en längtan över mig
Jag vill hem till min släkts trakter,
Jag vill gå över hagarna i gummistövlar
plocka smödroppar och krokus och sätta i den minsta vasen
och dricka en kopp kaffe lutad mot en gärdsgård

Vägra?

Jag vet inte riktigt varför jag ens går in i samtal med min exman. Jag borde verkligen veta bättre. Men idag gjorde jag det, i alla fall. Jag sa åt honom att jag inte uppskattar att han far med osanning om mig. Händelsen, som Yngstan berättade om, är denna: han frågade mig för ett tag sen om jag kan hämta ner lite saker som finns på min vind och som han vill låna. De är i någon mening gemensamma, men det beror mest på att de ligger längst in på min ouppvärmda vind och att vi inte har orkat plocka fram dem. Nu ville han som sagt ha dem och frågade om jag kunde hämta ner dem. Jag sa som det var: det är inte min prio ett att lägga en halv dag däruppe i kylan, mitt i vintern, för att rota fram lådor som jag inte vet var de finns. I hans värld, och vad han säger till gemensamma vänner är att jag "vägrar". Och det var det jag sa till honom att jag inte alls gör och att jag inte uppskattar att han hittar på.

Tror ni han bara kunde be om ursäkt i all enkelhet? Nej, givetvis inte! Varför lär jag nu inte?

Nöjd

Jag tycker att det är ett så vackert ord

Nöjds konditori ligger vid min cykelväg ut till havet
En vacker gammal neonskylt från en annan tid

Nöjd är ett ord som i vissa sammanhang betyder
Mätt och passiv, utan driv och vilja
Men jag tycker att det är dags att uppvärdera nöjdheten
Lyckan bottnar där, i förmågan att känns sig nöjd
med det man har, med här och nu, med de älskade människor
man har runt omkring sig, med sig själv
Jag sitter vid mitt skrivbord och jobbar denna vackra lördag
Mina barn är ute och far, min älskling är hemma hos sig
Katten fiser i sömnen
First aid kit sjunger för mig

Och jag är nöjd
En lycklig nöjd människa som just nu inte vill vara
någon annan, någon annanstans
Jag vill ha mitt liv, min kropp, mina barn och min man
Mitt hem, mitt jobb, mina kläder och mitt trollhår

Nöjd
Ett vackert ord på en vacker känsla      

Mitt bästa

Den bästa relation jag haft
Helt utan konkurrens
Bäst på alla sätt och inte minst pratsättet
Vi kan verkligen prata med varandra
Om allt! Om det som gör ont och om det som är roligt
Högt och lågt, svårt och lätt, skämt och allvar
Jag har aldrig haft så nära till skratt med någon och heller
aldrig känt mig tagen på allvar på det sätt
som jag gör med honom
Faktiskt tror jag att det hänger ihop!
Jag blir glad, varm och trygg av allvar och respekt
Och då blir jag roligare, lättare, gladare

Vi pratade igår
Och det var så som vi är: allvarligt, varmt, nära
Väjde inte men anklagade inte heller
Svettiga händer som trasslade in sig, kyssar på tårblöta kinder
Jag berättade om min känsla av att när jag försvinner ur hans
synfält så glömmer han mig
Att han kan kapa av och gå upp i sitt
Att jag behöver känna mig mer sedd
Inte bara för att jag varit van vid det
Han berättade om sin osäkerhet och känsla av att inte veta
hur man gör, för att det ska bli rätt  
Framför allt pratade vi om kärleken vi känner,
den stora livsviktiga kärleken
Att inget annat än vi finns
Om drömmar om sen och lugnet i nu
Som vi skapar tillsammans

Det borde inte vara möjligt
Men jag älskar honom lite mer för varje dag som går
För varje samtal, varje kväll vi somnar i sked,
varje morgonömhet  

Storm i ett vattenglas

Det tar tid att lära känna en ny människa sådär på riktigt. Jag vet ju det, men har blivit påmind om det igen de senaste dagarna. Vi har pratat förbi varandra och inte pratat alls utan utgått från att den andre har fattat och vetat. Tolkat och trott istället för att fråga. Det blir sällan bra.

Jag har varit ledsnare än på väldigt länge och känt mig ensam och övergiven. Och han har känt sig otillräcklig och orättvist anklagad. Inget är lätt när två vuxna människor med vanor och bagage ska jämka ihop sina behov och önskemål. Förväntningarna och förgivettagandena måste lyftas ut i ljuset. Vissa saker går att få, andra inte. Jag vill inte bygga om honom, jag älskar honom så som han är, just för att han är den han är. Men samtidigt har jag också behov och önskemål om hur jag vill ha det för att må bra och det kan inte räknas som ett försök att göra om, att säga vad jag vill. Jag är en ängslig sort som lätt känner mig fel, som ogärna ställer krav av rädsla för att uppfattas som besvärlig. Som anpassar mig. Men jag är också en person som vill slippa krav och som vill bli omtyckt så som jag är. Som har behov av att få vara ifred, och då menar jag både bokstavligt och att få vara ifred med min personlighet. Vi matchar varandra bra där. Men samtidigt kan jag känna en oro för att min vilja att låta honom vara ifred, på alla sätt, och slippa anpassa sig gör mig till den som anpassar mig fast jag inte vill och han inte uttalat kräver det. Det finns nämligen en belöning att hämta hem i form av att han är så glad över att äntligen få vara som han är. Att vara älskad i sin helhet, med ADHD, rastlöshet och allehanda små tics. Jag blir den goda som ser honom och låter honom vara hel och det finns en risk att jag fastnar i det. Att det blir min roll. Och att jag då lägger mina behov åt sidan för att anpassa mig till hans.

Inget av detta kommer från honom. Det kommer från mig själv. Det är min reglering av mig själv och min egen oro.

Nåväl. Även om vi har saker att komma tillrätta med är jag inte orolig och det är inte uppslitande på det sätt som jag varit van förut. Det är lugnt och respektfullt och jag känner mig älskad och trygg. Storm i ett vattenglas, inte en gisten båt på öppet hav.

Frågasvar

Tack fina Livet just nu för din kloka kommentar. Jag svarar här.

Jo. Så är det delvis. Jag är rädd för att vara klängig och krävande, mycket för att jag levt med en man som var sådan och absolut inte vill vara som han. Jag har bara antytt att jag skulle vilja att min pojkvän kom hit, och det beror dels på att jag inte vill kräva och dels på att jag är van vid och tar för givet att man pysslar om den som är sjuk. En av min exmans godaste sidor var (är) hans omtänksamhet. Han skulle aldrig ha lämnat mig ensam såhär. Jag kan leva med att det är annorlunda nu, men jag är inte van. Van vid att jag måste säga till: Bry dig om mig! Visa mig att du älskar mig, i handling! Men jag lär mig, jag måste ju.

Kommunikation är viktigt och funkar inte alltid. Nu har det uppenbarligen inte funkat.