Storm i ett vattenglas

Det tar tid att lära känna en ny människa sådär på riktigt. Jag vet ju det, men har blivit påmind om det igen de senaste dagarna. Vi har pratat förbi varandra och inte pratat alls utan utgått från att den andre har fattat och vetat. Tolkat och trott istället för att fråga. Det blir sällan bra.

Jag har varit ledsnare än på väldigt länge och känt mig ensam och övergiven. Och han har känt sig otillräcklig och orättvist anklagad. Inget är lätt när två vuxna människor med vanor och bagage ska jämka ihop sina behov och önskemål. Förväntningarna och förgivettagandena måste lyftas ut i ljuset. Vissa saker går att få, andra inte. Jag vill inte bygga om honom, jag älskar honom så som han är, just för att han är den han är. Men samtidigt har jag också behov och önskemål om hur jag vill ha det för att må bra och det kan inte räknas som ett försök att göra om, att säga vad jag vill. Jag är en ängslig sort som lätt känner mig fel, som ogärna ställer krav av rädsla för att uppfattas som besvärlig. Som anpassar mig. Men jag är också en person som vill slippa krav och som vill bli omtyckt så som jag är. Som har behov av att få vara ifred, och då menar jag både bokstavligt och att få vara ifred med min personlighet. Vi matchar varandra bra där. Men samtidigt kan jag känna en oro för att min vilja att låta honom vara ifred, på alla sätt, och slippa anpassa sig gör mig till den som anpassar mig fast jag inte vill och han inte uttalat kräver det. Det finns nämligen en belöning att hämta hem i form av att han är så glad över att äntligen få vara som han är. Att vara älskad i sin helhet, med ADHD, rastlöshet och allehanda små tics. Jag blir den goda som ser honom och låter honom vara hel och det finns en risk att jag fastnar i det. Att det blir min roll. Och att jag då lägger mina behov åt sidan för att anpassa mig till hans.

Inget av detta kommer från honom. Det kommer från mig själv. Det är min reglering av mig själv och min egen oro.

Nåväl. Även om vi har saker att komma tillrätta med är jag inte orolig och det är inte uppslitande på det sätt som jag varit van förut. Det är lugnt och respektfullt och jag känner mig älskad och trygg. Storm i ett vattenglas, inte en gisten båt på öppet hav.