12 mars 2012

Jobbet med det skakiga självet

Dagen har varit full av åtaganden och det är bra. Jag har inte hunnit tänka så mycket och nu när det är kväll, middagen är uppäten och kaffebryggaren puttrar rofyllt, ja då känner jag mig inte riktigt lika ledsen längre. Jag är ensam hemma och det är skönt för jag behövde vara ensam med detta. Inte så att jag anklagar min pojkvän eller är sur på honom, men jag känner mig sårbar och arg på mig själv och då är jag inget roligt sällskap. Och så behöver jag tänka igenom vad det är som händer med mig. Varför jag blir så ledsen. Jag vill inte prata med honom om detta, för alltihop känns så genant. Jag dömer mig själv hårt och känner mig i detta nu både ful och tjock och dessutom patetisk som hänger upp mig så på det. Som blir ledsen. Jag önskar att jag bara kunde skaka av mig, men det kan jag inte. Så nu sitter jag här med katten i knäet och funderar på hur det kommer sig att jag är sån här.

Barndomen berättar mycket. Jag tankades aldrig med något självförtroende som liten. Tvärtom, kan man nog säga, åtminstone när det kommer till utsidan. Jag fick veta att jag var rund och att jag hade fult hår och ful hårfärg. Min mamma, som brottades med samma dåliga självförtroende och självförakt som jag, förmådde aldrig ge mig bekräftelse för mitt utseende eftersom jag var så lik henne - så lik det hon föraktade hos sig själv. Hennes självförakt läckte över till  mig. Pappa fyllde på genom att kalla mig rulta och i skolan blev jag mobbad för att jag var tjock och för att jag sprang fult. Det vill säga: det var det yttre skälet, den verkliga anledningen var naturligtvis att jag med hela min uppenbarelse la mig på offerstenen. Jag var en av dem som det var allra lättast att ge sig på.      

Hur ser då kopplingen ut mellan det jag upplevde (och saknade) när jag var 10 år, eller 15, och det jag känner nu? Och hur kan jag komma vidare? Vad kan jag göra för att bli tryggare och mer säker på mitt värde? För att strunta i om jag är ful eller snygg, tjock eller smal?

Jag vet väldigt väl vad jag inte vill och inte ska.
  • Inte tigga om bekräftelse hos min pojkvän. Inte heller anklaga eller begränsa honom.     
  • Inte tigga om bekräftelse hos någon annan heller. Och försöka att inte bli glad eller ta till mig söta ord som kommer från t ex Rocky. Bortse. Strunta.
  • Inte gå in i ledsenbubblan och sluta mig inom mig själv. 
  • Inte skämmas (nog det svåraste) 
Det är inte lätt men jag ska försöka. Jag börjar på en gång.  

2 kommentarer:

suziluz sa...

Bara ett förslag, ta det som du vill: Försök att fundera på bad du ska, i stället för vad du inte ska. Alla dina punkter handlar om inten, ser du det? Och det är ganska svårt att tänka i negationer eftersom de inte säger vad du ska göra i stället. Testa att vända dina meningar till någonting där du bejakar dig själv i stället, förslag:

- Jag ska lära mig att söka min egen bekräftelse, att ge min egen känsla av värde större plats
- Jag ska försöka fortsätta vara utåtriktad, givande och emottagande också när jag känner mig svag
- Jag ska hitta något att vara stolt över hos mig själv i alla situationer, lära mig att vara mer "good enough".

Det kan verka som en bagatell, men även om jag egentligen bara har omformulerat det du skrev i en bejakande form i stället för en negation, så tror jag att det blir mer användbart.

Och kram på dig. Du är fin.

Fortfarande lycklig sa...

Tack fina Suziluz! Det har du helt rätt i - jag ska tänka på vad jag ska göra, inte vad jag INTE ska. Du är klok som alltid och jag tar verkligen till mig!

Kram!