Att börja i sjuan innebar ett märkligt socialt skifte. Plötsligt hade jag, med en självklarhet jag inte riktigt kan förklara, kompisar i klassen. Tjejerna i klassen formade sig till par, alla hade en bästis - jag också, plötsligt. Och paren bildade större grupperingar, jag kom att ingå i ett gäng med sex tjejer. Detta hände inte på en gång, sommaren mellan sexan och sjuan, utan det växte fram och utkristalliserades under högstadiet. Men något hade ändå hänt när jag kom tillbaka till skolan i sjuan. Det var skillnad. Jag var inte längre utanför.
Jag minns enstaka tillfällen av utsatthet även efter det men det var inte samma mönster som under mellanstadiet.
Därför var det så konstigt och oväntat när det hände. Så… försenat är ordet som kommer för mig. Försenat som i närmast efterblivet. De tuffa tjejerna i min klass – Lotta, Sara och Anette (som var den smartaste och tryggaste och – det hänger ihop, tror jag – den schysstaste av dem) stod och hängde vid grinden in till skolgården. Jag hade just parkerat min cykel och gick mot dem, utan minsta tanke på att vara orolig. Det var killarna i klassen som hade varit drivande när jag blev mobbad och det var hur som helst länge sen nu. Men de här tjejerna var inte heller mina kompisar, så jag hade inga planer på att stanna och prata med dem. Någon av dem sa något ovänligt till mig - jag minns inte vad eller vem - samtidigt som de ställde sig i vägen så att jag inte kunde gå förbi. Jag blev mest förvånad. Vad håller ni på med, liksom. Men jag sa inget. Allt hände så snabbt och oväntat. Ett slags dödläge uppstod.
Plötsligt sa Sara, som var Anettes kusin och trygg under hennes beskydd, åt mig att jag skulle slicka hennes stövlar rena. Jag hörde men sa ändå va? för det hela var så absurt. Varför skulle jag göra det? Var det ett dåligt skämt? Det var en klassisk mobbningsscen, som tagen ur en socialrealistisk film, och om det hade hänt ett par år tidigare hade jag blivit både ledsen och rädd. Nu kände jag en ström av ilska välla upp, jag var inte längre en mobbad person! Men minnena var tillräckligt färska för att jag också skulle ta illa vid mig.
Det blev en krock mellan hur jag kände mig och vilken bild Sara hade av mig. Min egen känsla vek undan och den andra tog över: jag är alltså fortfarande en sån som man kan mobba.
Jag minns enstaka tillfällen av utsatthet även efter det men det var inte samma mönster som under mellanstadiet.
Därför var det så konstigt och oväntat när det hände. Så… försenat är ordet som kommer för mig. Försenat som i närmast efterblivet. De tuffa tjejerna i min klass – Lotta, Sara och Anette (som var den smartaste och tryggaste och – det hänger ihop, tror jag – den schysstaste av dem) stod och hängde vid grinden in till skolgården. Jag hade just parkerat min cykel och gick mot dem, utan minsta tanke på att vara orolig. Det var killarna i klassen som hade varit drivande när jag blev mobbad och det var hur som helst länge sen nu. Men de här tjejerna var inte heller mina kompisar, så jag hade inga planer på att stanna och prata med dem. Någon av dem sa något ovänligt till mig - jag minns inte vad eller vem - samtidigt som de ställde sig i vägen så att jag inte kunde gå förbi. Jag blev mest förvånad. Vad håller ni på med, liksom. Men jag sa inget. Allt hände så snabbt och oväntat. Ett slags dödläge uppstod.
Plötsligt sa Sara, som var Anettes kusin och trygg under hennes beskydd, åt mig att jag skulle slicka hennes stövlar rena. Jag hörde men sa ändå va? för det hela var så absurt. Varför skulle jag göra det? Var det ett dåligt skämt? Det var en klassisk mobbningsscen, som tagen ur en socialrealistisk film, och om det hade hänt ett par år tidigare hade jag blivit både ledsen och rädd. Nu kände jag en ström av ilska välla upp, jag var inte längre en mobbad person! Men minnena var tillräckligt färska för att jag också skulle ta illa vid mig.
Det blev en krock mellan hur jag kände mig och vilken bild Sara hade av mig. Min egen känsla vek undan och den andra tog över: jag är alltså fortfarande en sån som man kan mobba.
2 kommentarer:
Så fint skrivet....
Jag hoppas ditt mål är att ge ut boken!
Blev illa berörd av den där scenen. Ingen i min klass blev mobbad,och jag är väldigt glad för att det, men jag har läst och hört och det gör ont i magen när jag läser att ett barn ska behöva utstå något sådant..
Vem är de där som anser sig ha rätten att mobba andra? Hur känner de sig? Hur är de idag som vuxna tro...?
Tack L!
Mitt mål är i första hand att skriva klart. Om min barndom, tonårstid och även vuxna liv. Men nog med fokus på det första. Jag skriver öppet och väjer inte för något, vilket innebär att jag inte kan ge ut det som det ser ut nu. Det handlar in bara om att anonymisera utan om att ändra detaljer också. Ffa min familj blir ju ganska utsatt.
När det gäller mobbining är det en av de saker jag vill förstå men utan att bara förlåta rakt av. Det kan jag inte, det har satt för djupa spår.
Skicka en kommentar