Jag har, som så många andra, läst Karl Ove Knausgårds Min kamp. De båda delar som ännu är översatta till svenska vill säga. Jag tycker väldigt mycket om dem och vill förklara varför. Det är ju ingen självklarhet att man som kvinna uppskattar att läsa om en man som vältrar sig i sitt eget på det sätt som han gör. Men jag gillar det, och det tror jag beror mycket på att jag känner igen mig så mycket i honom. Hans ängslighet, viljan att vara tillags, att ingen ska tycka illa om honom, kombinerad med en vilja att vara ifred och en ibland närmast folkskygg inställning till andra människor. Att trivas med det sociala livet med vänner och/eller partner ute på krogen men samtidigt få krupp på de sociala kraven. Både för att det tråkar ut en och för att man är kass på att vara social med människor som man inte kommer nära. Och inte minst den här partnerklaustrofobin som han upplever med sin fru känner jag mig väldigt bekant med. Men herregud, vi kan inte vara tillsammans jämt! liksom.
Jag kan identifiera mig med henne också, jodå, men inte alls lika mycket. Hon är en kvinna på ett annat sätt, både skörare och mer socialt tillvänd.
Just nu är det aktuellt på ett nytt sätt i mitt liv, detta med att vara isär och ihop och klara sig själv etc. Min älskade har blivit head hunted för ett nytt jobb långt bort. Veckopendla-långt. Inte i ett annat land som var på tal ett tag men tillräckligt långt bort för att vardagen ska tappa all den lunk den har nu. Först trodde jag inte att han ens övervägde, sen förstod jag att det ändå är lockande. Förstod som i både insåg och förstod att det är klart att ett spännande jobb är ett spännande jobb. Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig och har bestämt mig för att inte försöka få honom på andra tankar om han vill ha det. Jag vill stötta, stå bakom, inte gnälla och hundögt försöka få honom att låta bli att ta det. Jag är glad att jag kan tänka så och hoppas att jag kan stå fast vid det.
Men jag är inte ett dugg glad över tanken på att han ska vara borta en massa, det vill jag vara tydlig med. Jag vill vara stor, för om han verkligen vill är jag en egoist om jag försökte få honom att ändra sig.
Livet alltså.
2 kommentarer:
Ja inte är det väl något drömscenario att tillbringa mindre tid tillsammans när man redan från början är särbo. Jag förstår att det är tufft, känns tråkigt men jag tycker också att du har helt rätt spår. Att inte stå ivägen på vägen.
Jag tror det kan bli jättetråkiga följder om man blir orsaken till en missad chans. Jo för det är som en chans, något som skulle lyckats, det som var drömmen och framgången, som en sådan sak blir och förblir om den aldrig blir av på grund av någon annan.
Så är det, det tror jag med. Även om man inte vill lasta någon för det som blivit och inte blivit så sker det ändå. Om jag sätter mig på tvären och han tackar nej pga av mig så kommer det att lägga sig mellan oss. Och i hans medvetande blir drömmen om det roliga jobbet kvar, och det kommer att framstå som mycket mer intressant och givande och perfekt än det hade blivit i verkligheten, antagligen.
Jag vill att han ska leva sitt liv på bästa vis och jag vill vara en del i det och det kan jag bara göra genom att ge honom den friheten.
Skicka en kommentar