31 juli 2012

Rastlös

Jag kämpar mot känslor av rastlöshet idag. Eller: känslor av? Ren och skär panik och känsla av att vara inlåst, om sanningen ska fram. Och det ska den, det känner jag.

Det är exakt samma känsla som jag hade så många gånger i hyrda stugor och på besök hos släktingar, tillsammans med mitt ex och hans familj. Som vi båda hade, men som kanske var ett lite allvarligare tillstånd hos mig. En känsla av något tomt och meningslöst när tid bara går och man inte kan vara skönt lat och inte heller hitta på något. När tid i handling blir tid i väntan. För det blir tiden lätt när man är borta. I det fallet handlade det om människor med annan dygnsrytm, som aldrig var klara att ge sig ut på äventyr före ett på dagen. Oavsett vad man skulle göra och hur angeläget det var. Otaliga besök i djurparker etc blev nerkortade till något hastigt och hafsigt. Och före det väntan. Ändlös väntan, med egna barn som var färdiga och sedan länge ivriga på att få komma iväg. Växande irritation. Omöjligheten i att säga detta - vi var tråkiga och lutherska glädjedödare och semester är väl lika med tid för vila och lugn och ro. Eller?      

Jag är inte alls rastlös jämt. Jag är tvärtom väldigt bra på att gå och skrota och vara nöjd hemma. men rätt värdelös på samma syssla när jag är borta. Jag blir sur och tvär och vill att det ska hända saker. Vill göra saker. Men är samtidigt mån om att vara tillags och inte till besvär. Så jag säger inte till, tar inte för mig.

Idag, här och nu, handlar det om bytta planer för vad vi ska göra med ännu en semesterdag. Från en plan till en annan, med resultatet att det uppstod tid just nu till att göra något. Men inget att göra, eftersom jag är i hans hemma. Jag var mentalt inställd på att åka iväg, gå ut, göra något - men med en minuts varsel ska jag inte det. Aktivitet nu byttes mot passivitet nu, aktivitet sen. Och då funkar jag inte. Borta.

Allt handlar i slutändan om att bo isär. Ha varsitt hemma. Vilket betyder att man alltid är antingen gäst i någon annans hem eller har en gäst i sitt eget. Eller gäst är väl att ta i... men att vara borta utan sitt eget runt sig, utan de möjligheter och skyldigheter som hemmavarande innebär. Det sliter på mig. Ibland på ett mer påtagligt sätt. Eller: det gör sig mer påmint.

Jag har bestämt att jag inte får gå och längta efter att flytta ihop. Att jag måste vara i nuet och gilla läget. Vi kanske inte ens kommer att flytta ihop. Eller i alla fall inte så länge något av barnen vill bo kvar hemma. Frågan om det passar mig, om jag vill det, kan inte ens ställas.      

23 juli 2012

Sedd och bekräftad

Mitt barn funderar högt vid läggdags, det handlar om en vän - hennes bästis - som... Hon hittar inte orden riktigt och jag väntar, vill inte lägga dem i hennes mun. Hon tar sats igen: ... som inte typ lägger upp bilder på oss på facebook eller skriver att hon ska träffa finaste Yngstan när vi ska vara med varann. Hon bara "OK" när jag frågar om vi ska träffas. 

Vi pratar om att människor är olika, och mitt barn säger att hon ju är ganska lik sin bästis. Att hon inte heller gör så. Och att hon kan reta sig på kompisar som håller på hela tiden, med tusen hjärtan i statusen och alla är den finaste och bästa. Att det är ganska skönt att slippa det där. Och hur mycket betyder det, egentligen, om man skriver det till typ alla? Och att hon vet att hennes bästis tycker om henne, att de är bästisar på sant och att det inte finns nåt att oroa sig över.

Mitt barn säger godnatt och somnar. Jag funderar vidare: så lika vi är hon och jag. Vi behöver bli sedda men tycker också att det lätt kan bli lite för mycket och för smetigt.

Jag tror att det är såhär, för både stora och små: Bekräftelsen måste komma spontant. Den måste vara bekräftarens alldeles egna och får inte kännas kopierad eller uttänkt. Och den kan vara av olika slag: verbal i tal eller skrift, eller fysisk i form av blickar eller beröring. Och det gäller oavsett om vi pratar om kärlek eller vänskap.    

22 juli 2012

Äntligen nära

Ibland nästan glömmer jag bort hur mycket jag älskar hans hud. När vi inte ses på länge. Eller som nu på sommaren: bara tillsammans med andra hela hela tiden. Och vi inte vill vara pinsamma. Men så kommer det en chans att vara bara vi, en liten kort stund, en stulen stund innan frukost. Sovande barn och stillhet. Och jag exploderar inifrån och ut av alla känslor. Lyckofniss som bubblar över. Svettdroppar över hela magen. Biter honom på halsen och tänker att det är en gåva att vara rädd om, detta. Så rädd. Och så totalt orädd samtidigt. Som han gör mig. Jag blir den modigaste.        

19 juli 2012

Kärlek på resa med barn

Sommaren är en knasig tid. Det är någonting med det här oregelbundna som gör att min Asperger-hjärna får spel. Jag försöker skapa rutiner men det går ju inte riktigt när alla dagar är både lika och helt olika. Det är länge sen jag hade ångest över att min sommar inte ser ut som min bild av en vanlig sommar, sådär som jag förut hade för mig att andras somrar såg ut: lantställe, grillkvällar, bad från klippor, massor av folk som kommer och går hela tiden. Jag har det inte så och det är helt ok. Mitt liv ser ut som det gör och jag tycker om det allt mer. Men det är ändå något med det här... uppbrutna som jag inte får ihop, just på sommaren.

Barnen har inte sina vanliga veckor, de kommer och går lite omlott beroende på vad de gör med sina pappor och inget är som under resten av året. Det finns poänger med det - absolut. T ex är det ovanligt och lyxigt att få vara med ett barn i taget, hinna prata klart utan att något av de andra tröttnar på samtalsämnet. Hinna med.

Men resor (och hemmavarande) med en i taget och kors och tvärs genom veckorna innebär också noll tid på tu man hand med min vuxna kärlek. Det är minst ett barn med hela tiden, och in emellan så ses vi inte alls. På så vis blir sommaren en tid av ständig längtan. Hans kropp bredvid min men ingen möjlighet att vara mer nära än så. Jag vill tänka att det är ok så också, att vår tid kommer och så vidare. Men just nu kan jag inte. Jag vill inte gnälla och beklaga mig och jag tycker att det på många sätt är våldsamt befriande att ha en relation med en man som inte pockar på sexuell uppmärksamhet hela tiden. Som tycker att det funkar utan, när situationen är som den är - i lyhörda lägenheter och på hotellrum utan dörrar. Men lite längtan, lite synlig längtan... skulle göra att jag kände mig mindre ensam. Jag blir lite avstängd mot honom när inget händer och jag tycker inte om den känslan. Alls. Jag behöver hitta ett annat sätt att överleva.

9 juli 2012

Klara Zimmergren och sockerfrågor

Jag lyssnar på Klara Zimmergrens sommarprat och blir både rörd och skamsen. Hon pratar om sin ofrivilliga barnlöshet och om omgivningens aningslöshet. Rörd för att jag tror att jag förstår hur det känns att längta efter barn men inte kunna få några. För att jag har vänner som varit där och för att jag själv har längtat väldigt mycket. Skillnaden är att jag har blivit gravid väldigt lätt. Skamsen för att jag känner mig träffad när hon berättar om klumpiga kommentarer från människor som inte fattar att barnlöshet kan vara väldigt ofrivillig och att det gör tillräckligt ont att se alla vänner få barn till höger och vänster, utan att de tvunget behöver kommentera det faktum att man själv inga har. Och att det inte är alltid man känner för att prata om sådant som att man längtar efter barn men inte tycks kunna få några.

Klara Zimmergrens berättelse får mig att tänka på när folk frågar mig om varför jag inte äter socker. Det är väldigt få gånger jag känner att jag vill prata om det och särskilt inte med människor jag knappt känner. Därför var det en underlig känsla när jag i helgen, hemma hos en släkting till min pojkvän fick - den så vanliga - frågan och jag kände att den både var helt ok och att jag faktiskt ville svara ärligt: För att jag är beroende. Jag ville det för att det kändes som att mitt svar skulle landa rätt (vilket det gjorde) och för att jag kände att hon inte skulle gräva vidare. Men samtidigt: om hon hade gjort det hade det varit ok det med. Det är inte ofta jag känner en sådan tillit.

4 juli 2012

Sommaren och barnen

Planering. För många kanske det är ett negativt ord, något som andas fyrkantighet och fantasilöshet. För mig betyder planering att skapa förutsättningen för att det jag mår bra av och behöver ska hända. Även det lediga semesterlivet kräver planering. Om man ska resa iväg med bil är det bra att ha en kartbok i bilen, eller GPS om man föredrar det. Det är bra att ha dricka och något litet att äta med sig om det blir oväntat långt mellan måltidsstoppen, en rulle hushållspapper om någon skulle spilla eller behöver kissa i diket, ritsaker och pyssel om man reser med barn, bra musik som man gillar att köra bil till. Och så vidare. Få människor skulle säga att man är en fyrkantig tråkmåns bara för att man riggar sin resa så.

Samma sak gäller sommarens semesterveckor när man både själv delar vårdnaden om sina barn (med i mitt fall två olika pappor, som i sin tur har nya familjer med bonusbarn) och har en pojkvän som också har delad vårdnad om sina barn. Det blir en massa pusslande där resor, läger, besök av släktingar etc ska rymmas. Sammanlagt nio barn och åtta vuxna ingår i mitt sommarpussel, utan att man blandar in fler än mig och min pojkvän samt våra ex och deras nya partners med barn. Ingen jättevid cirkel behövs för att det ska bli krångligt.

Om man t ex vill resa bort med barnen alternativt inte (dvs om man vill resa ensam med sin partner) under en vecka så måste det schemaläggas och kollas av med alla. Så att inga dubbelbokningar av något slag sker. För mig är detta vardagsmat inför sommaren och har varit så i femton år. Man börjar planera sin sommar på våren och underrättar de andra familjerna om sina resefunderingar och får samtidigt koll på deras. Det är Skåne hit och Berlin dit. Vecka 28 kommer mormor och från femtonde juli...

Jag vill att sommaren ska innehålla allt. Kanske är det en orimlighet, men jag vill både resa och vara hemma, jag vill både vara med barnen, alla och en och en, och vara ensam med min pojkvän. Ensam som i barnlös, vilket inte betyder att man inte kan träffa andra vuxna. Vilket inte heller betyder att man måste planera varenda dag och skriva ett detaljerat schema över vad man ska göra. Inte alls. Men det vi två vill kräver att vi båda planerar med våra ex och deras nya familjer. För att ge oss själva förutsättningar för att få det vi behöver.

Min pojkvän har inte velat/orkar/prioriterat detta när det gäller tid för bara oss två. Jag drog tidigt in honom i planeringen för att han skulle veta hur jag tänkte och vilka veckor mina ex planerade att göra olika saker. För att vi skulle kunna ha ett samtal och se till att vi fick alla typer av veckor. Eller så tänkte jag i alla fall. Inte han, visade det sig. Jag tror att det är brist på ork och tid som är orsaken. Och ovana kanske. Men för mig känns det lite ledset när de knappt två helt barnlösa veckor (av sju) jag hade utverkat för egen del visar sig vara en barnvecka och en jobbvecka för honom. Det är lite svårt att inte känna att ensam tid med mig är lågt prioriterat i hans värld.