Äntligen nära

Ibland nästan glömmer jag bort hur mycket jag älskar hans hud. När vi inte ses på länge. Eller som nu på sommaren: bara tillsammans med andra hela hela tiden. Och vi inte vill vara pinsamma. Men så kommer det en chans att vara bara vi, en liten kort stund, en stulen stund innan frukost. Sovande barn och stillhet. Och jag exploderar inifrån och ut av alla känslor. Lyckofniss som bubblar över. Svettdroppar över hela magen. Biter honom på halsen och tänker att det är en gåva att vara rädd om, detta. Så rädd. Och så totalt orädd samtidigt. Som han gör mig. Jag blir den modigaste.