Jag lyssnar på Klara Zimmergrens sommarprat och blir både rörd och skamsen. Hon pratar om sin ofrivilliga barnlöshet och om omgivningens aningslöshet. Rörd för att jag tror att jag förstår hur det känns att längta efter barn men inte kunna få några. För att jag har vänner som varit där och för att jag själv har längtat väldigt mycket. Skillnaden är att jag har blivit gravid väldigt lätt. Skamsen för att jag känner mig träffad när hon berättar om klumpiga kommentarer från människor som inte fattar att barnlöshet kan vara väldigt ofrivillig och att det gör tillräckligt ont att se alla vänner få barn till höger och vänster, utan att de tvunget behöver kommentera det faktum att man själv inga har. Och att det inte är alltid man känner för att prata om sådant som att man längtar efter barn men inte tycks kunna få några.
Klara Zimmergrens berättelse får mig att tänka på när folk frågar mig om varför jag inte äter socker. Det är väldigt få gånger jag känner att jag vill prata om det och särskilt inte med människor jag knappt känner. Därför var det en underlig känsla när jag i helgen, hemma hos en släkting till min pojkvän fick - den så vanliga - frågan och jag kände att den både var helt ok och att jag faktiskt ville svara ärligt: För att jag är beroende. Jag ville det för att det kändes som att mitt svar skulle landa rätt (vilket det gjorde) och för att jag kände att hon inte skulle gräva vidare. Men samtidigt: om hon hade gjort det hade det varit ok det med. Det är inte ofta jag känner en sådan tillit.
2 kommentarer:
Jag tror det blir allt vanligare att man pratar om det här med sockerberoende. Tack och lov.
När det gäller barnlöshet så blir jag så ledsen för de här människornas skull. Så förfärligt att önska så utan att det blir. Och vilken lycka när det går att lösa!
Har vänner på nära håll som gjort samma resa och jag visst inget. Det var så tabu och så svårt att prata om. När jag väl fick veta kunde jag delta i deras resa på väg mot barnen och dela deras glädje. Fantastiskt!
Hoppas du har en skön sommar!
Det kanske håller på att hända något, ja. Ingen skulle bli gladare än jag i så fall.
Jag har följt par som av olika skäl inte har kunnat få barn, både de som har adopterat och de som genomgått provrörsbefruktning. Det är i båda fallen en prövning, mycket väntan och hopp och tårar när inget händer. Det är lite svårt att veta hur man ska agera som vän tycker jag. Fråga lite lagom mycket, se dem i deras situation men inte överfokusera på barnskaffandet, så att de blir bara "de där som inte kan få barn". Tror jag.
Ha en fin sommar!
Skicka en kommentar