Stora barn är roligare än små!

Bland annat jag gör en sån här lat (nej: sjuk-) dag är att jag läser ikapp på de bloggar jag följer, som jag den senaste tiden inte hunnit med. Vissa av dem (de flesta faktiskt) har jag följt i åratal, de är som gamla vänner och jag känner saknad när jag inte hinner läsa dem. När jag märker att jag missat saker.

Några av dem har små barn och dem läser jag med en märklig blandning av nostalgisk klump i halsen över att jag aldrig mer kommer att vara i den situationen och en enorm tacksamhet över mina stora fina barn. När jag läser om Joannas (och andras) förlamande trötthet i vällingträsket, om trotsålder och vaknätter, om den eviga känslan av att inte räcka till riktigt och att inte vara sig själv så blir jag alldeles matt. Jag minns den så väl, ledan och känslan av att det kommer att vara såhär livet ut.

Jag lägger inga ord i någon annans mun nu. Men jag bär på en stor, tveklös visshet: det är roligare med stora barn än små! Framför allt för att man är sig själv igen när man har stora barn. Man återvänder till den man var innan, men man är samtidigt äldre, mognare, klokare och berikad med de mest fantastiska individer som finns. Barnen och kärleken till dem, den livslånga och villkorslösa, det vill jag inte på några villkor vis vara utan. Men jag är jag igen och det är jag glad över, det tycker jag om.

Jag var inte så bra på att vara föräldraledig, jag hade tråkigt och kände mig ensam. Hittade inga att vara med och längtade tillbaka till min vuxna värld. Jag var stressad och alltid trött och jag bar på en konstant känsla av otillräcklighet, sen när de blev större, när de gick på dagis och jag skulle plugga och jobba. Jag tyckte det var trist att spela spel och bygga lego och blev galen på alla ritualer kring nattningen. Längtade efter vuxentid och förtvivlade när jag såg att min relation till deras pappa aldrig fick plats.

Jodå. Det fanns massor av fina gosiga mysiga stunder också. Såklart! Knubbiga armar om min hals, snorpussar, sagostunder, alla gånger vi bakade ihop och de slickade bunken, stranddagar på sommaren. Men allt det där finns nu med! Minus snorpussarna, att deras armar inte är knubbiga längre och att vi snarare ser på film än läser sagor. Plus massor av prat om allt mellan himmel och jord och all deras klokhet på det. De är stora och kan själva och jag älskar att vara deras mamma. Jag är mig själv nu.

Andra gången

Jag funderar vidare på temat otrohet, som i grund och botten handlar om viken syn man har på vad ett kärleksförhållande är. Jag vet att jag och min pojkvän har samma syn och det är en trygghet som är helt avgörande för mig. Det var på sätt och vis så vår relation inleddes - genom att vi började prata med varandra om vad kärlek är och vad som skiljer en kärleksrelation från alla andra relationer. Vad det är som gör den speciell och unik. Han vill inte heller dela. Han tycker att kärlek bygger parrelation.

Jag prövade nån slags polyamoröst liv med Rocky och om det nu var så att jag någonsin trodde att det skulle kunna gå så blev jag på ett smärtsamt och definitivt sätt botad från den villfarelsen. Eller rättare sagt: jag trodde (nej, egentligen inte, men ficks att tro - och jag var lättledd) att jag kunde leva polysexuellt, att det skulle fungera och att det skulle passa mig. Nu kan jag nästan skratta åt eländet och åt hur korkad jag var, hur mån om att vara tillags och hur lätt att lura med smicker. Lilla jag. Vuxen men dum som ett spån, osäker och liten.

Jag känner allt tydligare att jag upplever kärlek för andra gången i mitt liv. Andra. Kärlek.

Andra gången efter den första. Föremålet för den första var jag tillsammans med i ungefär ett och ett halvt år när jag var runt 20-21. Vi träffades när vi pluggade och trots att det mesta talade emot oss som par - klass, värderingar, intressen, vilka vi umgicks med och vad vi ville med livet - så var jag innerligt kär i honom. Jag ville honom väl och med undantag för att jag var rasande sårad och besviken på honom när han gång på gång svek mig under de månader då vårt förhållande gick sönder, så har jag aldrig slutat vilja honom väl och tänka om honom att han är en fin person som jag är stolt över att känna. Jag känner ömhet och jag hoppas att han har det bra.

Kärlek för att de andra gångerna har det inte handlat om det. Fan vet vad det har handlat om men inte det. Passion kanske, ensamhet säkert, vänskap helt klart i några fall. Förväxling av känslor till följd av att livet såg ut som det gjorde.

Andra kärleken, allt det jag känner för den finaste människan jag vet. Det är allt. Det är pirret i magen och den fysiska längtan, hans hud och doft, hans kropp mot min och armar runt mig. Det är alla samtal om högt och lågt, hänget med honom som är det bästa häng jag vet. Allt vi gör tillsammans - reser, lyssnar på musik, går på aw, promenerar i skogen och pratar, pratar, pratar. Det är innerligheten, att jag verkligen älskar hela honom och önskar honom det bästa som finns att få. Att jag inte ens kan tänka mig ett liv utan honom. Hur skulle det se ut? Men att jag samtidigt - paradoxalt nog - känner att jag skulle överleva. För att jag har alltid tänkt, ända sen jag var liten flicka, att jag vill inte dö utan att ha fått uppleva verklig kärlek. Och nu har jag det. Nu vet jag.

Allt det där är blaj förstås. Jag skulle förmodligen förtvina av sorg, sådär som man ser i dödsannonserna ibland: gamla par som dör med två veckors mellanrum. Men jag känner mig stark. Och det är värt massor.

Sjuk är det nya cerise

Det har hänt förr. Många gånger förr. Så många att jag inte ens borde bli förvånad. Efter en hektisk period med alldeles för mycket att göra (fast kul hela tiden) blir jag sjuk. Det började med huvudvärk i fredags - jag som i stort sett aldrig har huvudvärk fick en tablett av en kollega och så ordnade allt sig. Men sen kom halsont och mer huvudvärk och på den vägen är det. Tröttorkeslös av dålig nattsömn och samtidigt så irriterad! Jag vill inte vara sjuk nu när jag har tid att göra andra saker än bara stressa för att hinna allt. NU vill jag göra det jag längtat efter: springa två mil, skriva, läsa allt det där jag behöver och längtar efter. NU orkar jag inte det.

Min pojkvän har samtidigt jobb upp över taknocken just nu och om han alls kommer hit så är det enligt modellen komma sen och gå tidigt. Livet är ibland mer stå ut än njutning, helt klart och nu gnäller jag lite men jag längtar så jäkla mycket efter vanlig vardag. Morgonkaffe tillsammans, laga mat och äta ihop, helger då vi gör saker.

Jaja. Nänä.

Nu tror jag att jag ska göra en ny kopp te och krypa ner under täcket med katt och bok. Och tycka riktigt skamlöst synd om mig själv. Sen. Om en stund. Kanske jag är glad och full av energi och då kanske jag skriver en skvätt. Vem vet?

Otrohet är inte bra!

Svenska Dagbladet har en ny artikelserie och otrohet, jag vill läsa men värjer mig. Känner att jag kastas tillbaka i något som gör väldigt ont. Det är länge sen nu men det är fortfarande sårigt. Eller... det är andra saker, andra tankar som kommer upp nu än det var då.

Då var jag upptagen med att försvara mig, av att försöka hitta någon slags värdighet mitt i allt. Att försöka förstå vad det var jag var skyldig till, hur det hade kunnat gå så fel, allt. Livet var kaos och ingenting fungerade. Jag kunde inte tänka klart och var på många sätt desperat. Agerade med huvudet under armen. Jag ser det, förstår det, nu.

Allt det där (varför det hände, hur jag kunde agera så) är inte begripligt för mig nu heller, inte helt. Men med över fyra år mellan nu och då kan jag ändå se tillbaka på det med ett ganska stort lugn. Jag har förlåtit mig själv men jag kan också ta i min skuld. Eller: inte men. Jag tror faktiskt att det är så att jag kan förlåta mig själv just för att jag kan se min skuld. Jag fattar vad det var som hände. Inte bara då, den där majnatten och sommaren som följde, och hösten då allt gick sönder. Utan hela den där tiden. Allt jag utsatte mig för, satte mig i. Jag ser mig själv liksom utifrån och jag kan känna nån slags ömhet för den människa jag var. Ömklig och liten, längtande efter att bli sedd för något jag aldrig hade blivit sedd för: ytan.

Jag blir inte längre beklämd när jag tänker tillbaka på mig själv, det blev jag ett tag. Jag längtar  fortfarande efter att bli sedd och kan bli ledsen när jag inte blir det. Både min utsida och min insida behöver bekräftelse. Jag fattar varför det är så: jag har fått för lite som barn och ung och behöver fylla på. Jag tror mycket mer på mig själv nu än för tio år sedan, men det är ett självförtroende som är bräckligt. Jag är inte trygg och tuff. Men jag vet hur man gör för att verka trygg och tuff. Det är en förmåga som jag är väldigt glad att jag har skaffat mig. Men det är också en förmåga som jag ibland önskar att jag inte hade.

Men det jag är mest glad över är, faktiskt, att jag var så gammal som jag var när jag hamnade i hela den där karusellen som slutade med att jag gjorde det oförlåtliga (för jo, det tycker jag faktiskt att det är) nämligen var otrogen. Jag är tacksam att jag inte var tjugo när jag upptäckte att jag kunde visa min kropp och få massor av komplimanger. Och jag är tacksam att jag var vuxen när jag hamnade i en relation som bröt ner mig. För eftersom jag var vuxen kunde jag resa mig, hade jag vuxna vänner som kunde lyfta mig, ett jobb och en karriär som jag kunde luta mig mot. Tre underbara barn att fokusera på. Jag överlevde tack vare det.

Den brittiska sociologen och författaren Catherine Hakim påstår att det kan vara bra för en relation att den ena partnern är otrogen. Jag tror att hon har tokfel och jag vill mena att det är så typiskt för vår tid. Rädslan för beroende, att vara liten och behövande är förlamande och destruktiv. Misstolka mig inte, många av de oberoenden som finns idag ser jag positivt på: t ex att kvinnor i normalfallet inte är vare sig ekonomiskt eller samhällssocialt beroende av män är jätteviktigt, att vi kan göra abort om vi blir gravida mot vår vilja och att vi kan jobba när vi har småbarn.  Men jag tror att det ideal som jag tycker mig se omkring mig, som går ut på att vi inte ska erkänna att vi behöver ha de människor vi älskar runt oss för att må bra, det idealet är djupt skadligt för oss. Detta ska inte förväxlas med att man måste vilja ha folk runt sig jämt. Det vill jag absolut inte ha! Jag har stort behov av att vara ifred, men jag vill ha mina närmaste nära i tanken. Jag vore inte samma människa utan dem. Tryggheten i att de finns är helt central för mig. Och jag tror definitivt inte det skulle komma något gott ut av att jag skulle dela min pojkvän med någon annan.

Jag kan inte säga att jag skulle slänga ut honom med huvudet före om han skulle vara otrogen men jag skulle ha mycket svårt att någonsin lita på honom igen efter det. Och eftersom tilliten är helt central så skulle jag nog tvingas lämna honom. Jag skulle gå sönder annars, förtäras. Jag kan givetvis inte säga att jag har rätt, jag vet att alla inte fungerar som jag. Men jag tror att många gör det. Och jag tror att många skäms för att erkänna det: att vi inte vill dela med oss av den vi älskar, att vi mår fysiskt illa av blotta tanken på att han skulle vara med någon annan och att det skulle vara omöjligt att bli trygg igen efter en sådan upplevelse. Men jag menar att det inte är något att skämmas över. Och det är absolut inte liktydigt med att resa någon slags ägaranspråk. Jag äger inte min pojkvän, jag vill att han ska träffa och inspireras av andra människor. För både hans och min skull vill jag det. Men jag vill inte dela honom med någon annan när det kommer till det som är unikt, nämligen vår kärleksrelation.

Caitlin Moran - tack!

Jag tänker mycket på vad det är att vara kvinna. Minst en gång om dagen hamnar jag i en situation, läser något eller hör en vän berätta något som får mig att fundera.

Igår var det (bland annat) Caitlin Moran. Jag såg en massa gamla avsnitt av Babel på svtplay, bland annat det avsnitt där Moran var med. Jag har inte läst hennes bok och visste knappt vem hon var, men det var något hon sa om det allmängiltiga, det som alla kvinnor gör och tänker på, är i, men som vi inte pratar om. Sånt som är pinsamt. Onani, mens, aborter, tröstätande, stolpskott till pojkvänner... Jag kan lägga till sex i alla former utom heterosex med en(s) partner, misslyckanden på jobbet eller som mamma och ångest över att inte duga.

Det är prick på vad jag känner och skrev om häromdagen. Anledningen till att jag ofta kan känna mig så fel bland kvinnor. För jag vill prata om det där. Det där som vi alla har erfarenhet av. (Nej, alla har inte gjort en abort, men alla har någon gång väntat ett par oroliga dagar och sömnlösa nätter på en mens som borde ha kommit.) Jag menar inte att jag vill prata om sånt hela tiden, givetvis inte, men jag har så svårt för att det finns samtalsämnen som man inte får eller kan komma in på. I många sammanhang med tjejer är det som om det finns osynliga elstängsel runt de där frågorna - man märker inte att man har klivit över en gräns förrän det är för sent.

Med mina nära vänner finns inga sådana stängsel, av den enkla anledningen att om de finns så blir jag inte nära vän. Jag har en handfull tjejer i min närhet (även om flera bor många mil bort) som jag kan dela allt med. Verkligen allt. Men jag hamnar också, alldeles för ofta, i sammanhang där jag känner att jag inte kan koderna, inte vet hur jag borde bete mig och där jag (och det är centralt) verkar vara den enda som inte vet. Jag vet att det inte är så, det är inte bara jag som känner mig fel (för den känslan är också en sak som jag kan prata med mina nära vänner om) men när jag var yngre kunde jag ofta undra om jag hade råkat missa en kurs i kvinnlighet, någon slags hemlig studiecirkel som alla andra tjejer hade  varit med på.

Den känslan hänger i än idag. Och då är det så grymt befriande att lyssna på någon som Caitlin Moran.  

Jag är båda

Jag tror att det är såhär. Och detta kan vara det ärligaste jag skrivit på länge.

Han har en blogg. En helt annan blogg än denna, en blogg som utgår från hans jobb och livspassion: filosofi och kultur. Han skriver seriösa, kloka saker och jag är jättestolt över honom. Verkligen.

Men det är samtidigt där den börjar, min känsla av att vara utanför allt. Jag känner inte att jag kan delta på den arenan, att jag kan inspirera eller fråga något som betyder något. Så jag läser men deltar inte. Säger aldrig något. Jag tror att det gör honom fundersam, men jag vet inte. Han säger heller aldrig något.

Jag skriver om mitt liv, om honom och barnen, om vardagen och livet i stort och smått. Man kan inte och ska inte jämföra, men ibland känns det så typiskt. Jag är kvinna och jag simmar runt med  funderingar och grubbel på kärlek och barn och vardagsliv. Han är man och svävar i en annan värld, en vetenskaplig värld där jag inte når honom och där jag inte finns.

Just idag känns det så extra tydligt. Jag har just slutfört ett värdinneuppdrag som i stort gick ut på att jag skulle vara snygg och trevlig. Han har samtidigt varit borta på vetenskapliga uppdrag.

Den stora och viktiga frågan är: hur hanterar jag detta? En del av mig vill vara med, vill tävla på samma villkor. Denna jag, som jag tror att jag tycker mest om och helst vill vara, tänker att jag också kan fast lite andra saker. Denna jag struntar i att hon inte får någon uppmärksamhet utan tänker att det är skönt att inte vara yta och att hon minsann kan allt själv. Hon har dock en liten brist och det är att hon har en tendens att bli lite stängd. Hon kryper in i en bubbla och det gillar jag inte.

En annan del av mig blir ledsen och känner sig meningslös. Henne vill jag läxa upp och peppa i nån slags märklig mix. Jag blir arg och trött på henne men känner samtidigt en slags ömhet och respekt för hennes ärlighet. Hon vågar visa att hon behöver kärlek, att hon dör om hon inte blir sedd. Denna jag längtar efter allt, hela tiden och blir så lycklig att hon börjar gråta - mitt i allt så att folk ser - när han skriver i ett sms att han är stolt över att vara hennes pojkvän. Även om ingen annan läser det.

Jag är båda. Jag får oftast ihop dem till en, till en helhet av sårbar styrka, skör kaxighet och en känsla av att vara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt att det är just det som är poängen: att jag är båda.    

Liten

Efter stressen kryper rastlösheten på. Jag har varit här förr: en tid av extrem press och stress, med längtan efter lugn och ro, mynnar ut i tomhet och längtan tillbaka till det höga tempot. Jag vill ha kvar energin som stressen ger, men slippa känna mig pressad. Kunna och orka göra det jag inte hann. Men nu - lördag förmiddag efter tre veckor med lite för mycket av allt - är jag helt loj. Det enda jag tar mig för är att titta på gamla Babel på play. Väldigt givande, såklart, det är inte det. Men jag skulle vilja uträtta mer. Men både kropp och hjärna är liksom avstängda idag.

Jag känner samma längtan som vanligt när det är barnhelg. Vill ha honom här, vill ha vardag. I takt med att barnen blir mer och mer självständiga (ofta inte ens hemma en sån här dag) känns livet i varsin lägenhet alltmer meningslöst. Jag lider inte, jag älskar mitt hem och trivs med allt här. Men att ha honom här (alltså: i ett nytt gemensamt hem) skulle ju bara göra allt ännu bättre. Det finns ingen poäng med att han inte är här, tänker jag när jag längtar som mest.

Att vara ensam med barnen, hinna prata med dem utan att det finns en person till som vill ha uppmärksamhet är bra. Jo visst, såklart! Men eftersom han inte på något sätt är en person som pockar på uppmärksamhet hela tiden, som söker mitt sällskap och har svårt att underhålla sig själv, så är det ett minimalt problem.

Längtan gör inte livet dåligt, jag är lycklig och tillfreds i det stora hela. Men jag har ingen lust, i alla fall inte just idag, att låtsas att jag inte längtar. Att livet är lika bra utan som med. Det är det inte. Han är en del av mig och han fattas. Jag struntar i om det är litet och ynkligt att känna sig ensam utan sin man. Jag längtar och saknar. Jag är liten utan honom men jag skäms inte.      

Tjejer

Ibland känner jag mig så fel bland tjejer. Så... ointresserad av det traditionellt tjejiga. Så kass på att prata kläder och trädgård (har ju inte ens nån...) och allt sånt som tjejer ofta pratar om. Trivs särskilt illa när det är många tjejer i grupp, då blir jag en slags utböling.

Men tjejer är också en enormt viktig del av tillvaron. Allt det stöd och den omtanke, alla de oändliga samtalen, alla kramar. Vem vore jag utan?

Idag har en tjej gjort min dag. Igen. Jag håller på och väljer klänning för ett speciellt event och har beslutsångest. Inte minst för att sånt där ju inte riktigt är jag. Pojkflickan måste dra på sig en långklänning och det är svårt att veta vad som är fint. Pojkvännen i all ära, men det bästa han kunde klämma ur sig var "jag tror jag tycker bäst om den med ärm" och "den sitter ju bra".

Så jag messade två bilder till en vän för att hon skulle kika och komma med ett tips, en åsikt. Och det gjorde hon. Sannerligen och mer därtill. Jag måste berätta för det var så fint och så kul.

Åh, herregud vad snygg du är! Alltså, den sista är ju röda mattanvarning men jag kan tänka mig att folk kommer att glömma lyssna och bara titta då. Den första är mer bissniz sexy och old school, tror mer på den. Men shit vad fin du är i båda, lova att gå ut på lokal i dessa snart!

Tack! säger man då. Tack, tack och puss och kram på det. Tjejer, alltså.

Jag?

Älskade människan kan göra mig så ledsen
Och jag själv kan göra mig så skamsen över att vara ledsen
För jag är ju inte ledsen
Inte alls
Jag behöver bara bli sedd, känna mig horisontell

Och så är jag romantisk
Drömmer drömmar om oss som jag får ha för mig själv
Jag kan inte tvinga honom att vara vare sig romantisk eller
dela mina drömmar
Jag kan bara välja mellan att ha dem
och att inte

Jag kan ta bort dem, tänka bort
Finna styrka i annat

Men jag vet inte om jag vill
Är jag jag då?

Jag lever!

Jo men alltså jag gör det! Jag vill säga det, inte bara för att jag har varit tyst ett tag utan för att jag verkligen gör det. Liv alltså, hektiskt sådant just nu - därav tystnaden: barn högt och lågt, sjukdom, arbete upp över nocken. Men i övrigt, vilket gör att jag orkar: kärlek och fina ungar som är trygga i livet och har det bra. Numera två ex/barnpappor att prata med utan att det blir tjafs efter rad ett. Skönt och nödvändigt. Trodde ett tag inte det skulle bli så med Yngstans pappa, nånsin, men nu är vi där. Umgås gör vi inte direkt, men vi kan prata och hänga och det gör Yngstan så gott! Och jag har en fika/vinkväll bokad med hans nya kvinna. Känns finfint.

Och min kärlek han bara finns. Han bara är den bästa mannen jag träffat. Med allt som är han och det finns en del som man skulle kunna irritera sig på. Som jag kanske hade irriterat mig på om jag träffat honom för tio år sen. Men nu gör jag inte det. Nu är det han och han är olik på vissa sätt och bara sig själv. Det är så det är och så älskar jag livet och honom. Jag är mer hemma än någonsin. Levande livet.

Helg och sen måndag

Livetjobbet, jobbetlivet. Just nu idag är det typ samma sak. Inte mycket mer hinns på hela denna vecka än jobbajobba.

Sova med ryggen mot hans mage ska jag och krama hans hand frukostkaffet.

Sån tur att helgen tankade mig full med kärlekslung, värme inifrån och ut och ett vackert vi.

Oss. Tankade helgen full.

Skalet och bristen

När längtan blir för stor, bristen på vardagstid och -närhet alltför påtaglig. När bristkänslan tar över hela kroppen. Och blir till kramp och omöjlighet. Till litenhet och tankar om att det bara är jag-

Fredagskväll med aw på lokal som jag älskar. Följt av hemmamys som jag också älskar. Soffhörna och teve och prataprata som man kan fortsätta göra när man ser på Dobidoo och Skavlan. Vi pratar konstant, om allt, kastar oss mellan olika ämnen och är lika ivriga båda två. Med honom kan jag vara engagerad utan att bli kallad arg, jag kan prata i mun på honom utan att han surar. Det är befriande.

Men så blir nåt fel. Jag vet inte vad det är som händer, vad det är för gräns som byggs upp (är det jag som bygger upp den?) som gör att närhet och nakenhet känns... nej inte jobbigt men stelt, ovant. Som att all tid utan gör att det blir krampartat. Nu äntligen och så blir det inte fint alls utan nåt annat. Och jag blir ledsen och stänger in mig i mitt skal. Innanför finns all längtan kvar, orörd och osmekt.

När kvällen blir natt somnar vi ifrån allt och på morgonen är det frukostprataläsatidningen och planeradagen. Och jag avslutar kramen innan han hinner göra det fast jag vill stå kvar i en evighet i hans tröjdoft.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all längtan.

Tvätten och resan

Jag tycker om att tvätta. Och stryka. Vika och stoppa in i skåp kan duga det med. Vad beror denna vardagspassion på, kan man undra. Det gör jag inte. Jag bryr mig inte om varifrån den kommer, jag tar bara vara på den. Tvättstugan är ett bra ställe, det har jag alltid tyckt och att ta upp den rena doftande tvätten är lite vardagslyx. Stryka är vilsamt och därtill värmande för en som ofta fryser.

Idag är jag glad åt en fin arbetsvecka och bra möten. Och åt att det snart är helg. Fredagsvin med min älskling följt av hemlig resa. Det blir fint som snus och gissa om jag längtar.  

Kärlek

Vad jag älskar
att maka mig nära honom när vi ska sova
Den där sista lilla rörelsen innan stillheten tar vid
Hans arm runt mig
drar mig intill sig
Jag blir en sked i hans lite större sked
Nära

Kärleken som svämmar över
Längtanslusten som skjuts på
Varma kroppen som ligger stilla
Att längta

Skalet och den jag blir

Att älska så att hjärtat vill brista. Att vilja honom mer än allt. Att känna sig älskad och omtyckt samtidigt. (För nej, det är faktiskt ingen självklarhet.) Att i allt det där vilja vara det bästa. Att samtidigt, mitt i allt det självklara och lätta, ända tänka - med en liten oro i hjärteroten - att tänk om han- tröttnar? slutar älska? 

För att det skulle ju inte gå! Livet skulle ju inte gå då. 

Det skapar en pytteliten desperation som jag faktiskt tror är bra. Men som samtidigt skrämmer. Det handlar inte om att tro något, det är en mycket mer primitiv rädsla. 

Ingen annan kärlek än den till barnen är villkorslös. I alla andra relationer kan kärleken leva och dö. Dödas. Livet har lärt mig att det är så, för alla. 

Ledsenheten som ibland bor i mig, jag vet inte med exakthet varifrån den kommer. Trasigheten som läker, jo men visst gör det ju det. Men inte så snabbt som jag skulle vilja. Det där skalet, spelet som jag måste ta till ibland för att skydda mig från törnar jag inte tål hjälper också till att göra mig stark på sikt. Att spela en kaxighet och ett självförtroende som jag inte känner skapar minnen som till slut blir mina på riktigt. Jag blir till den jag spelar. Vad är verkligt då?  

Och tvärtom: att sjunka ner i gråt och få det. Slippa alla skal i världen ett tag. Skapar minnen av att vara en ledsen person. Gör mig till den. Upprepas det, vad händer då? Vad blir jag? Vem? 

Det handlar inte om att skärpa sig utan om att förstå att jag och han tillsammans skapar vi. Jag är en aktör i det som är vårt. Han är en annan aktör. Det är vi och vi väljer varandra på nytt varje dag.  

Gamla ord och nya

Ibland, t ex när jag behöver en paus på jobbet, roar jag mig med att läsa de gamla inlägg som någon läsare har hittat till de senaste dagarna. Idag var det ett lycklig inlägg från sommaren 2009, året innan min förra relation definitivt gick sönder. Det där mellanåret som jag inte minns så mycket av. Året efter hösten då det var slut, året då vi hade flyttat isär men sedan blivit ihop igen. Året då jag fortfarande försökte eller trodde att jag-

Jag var glad den där dagen och i ett svar till en (ifrågasättande) kommentar skrev jag en sak som är vacker på riktigt, som förklara varför jag kände glädje och hopp. Såhär:

Att bli sådär gränslöst, bottenlöst ledsen och visa det. Skita i att försöka spela tapper och tålig utan bara släppa ut det. Och så upptäcka att man landar i en famn. Det kan bygga grund för nåt fint.
 

Ja, det kan det defintivt. Nu gjorde det inte det, för det som skulle ha kunnat bli fint var sönder på ett sätt som inte gick att laga. Mina tankar går till en person som jag egentligen inte alls känner men som jag vet mycket om. En tjej som blivit så brutalt trampad på att man inte fattar att hon överlevt. Men det har hon, för hon har några att hudlöst landa hos.

Jag har det också. Flera. Men den viktigaste famnen kräver ett skal. Det gör ont.  

Efter helg

Måndag morgon. Eller ja... förmiddag då. Jag var faktiskt uppe tidigt, som alltid nuförtiden. Sover inte ut någonsin och särskilt inte den här helgen som innehållit en massa saker och människor och framför allt fyra sena kvällar på raken. Av lite olika skäl. Jag är alltså lite helgbaksmälletrött idag. Seg och samtidigt mån om att komma loss och vara kretativ och skärpt. Inser att jag måste avstyra ett par möten eftersom tiden inte räcker till sånt som inte är måsten. Detta då? Jo men det är ett måste. Och det går dessutom snabbt. Allt rakt ut, otuggat.

Jag är uppe i varv och ledsen och glad på samma gång. Människor runt om mig är så fina och så längtade efter. Jag är där jag vill vara och ändå längtar jag ständigt. Fin längtan, visst. Inte sårig och trasig som förr - när jag längtade mig skör och vilsen efter människor som inte ville eller funkade. När jag ville ha nåt som jag inte kunde sätta vare sig finger eller ord på. Nu vet jag vad jag vill ha och vilka- och hur. Men får det ändå inte. Det är såklart ett lyft från hur det var innan men det är också en slags... otålighet. Jag vill ha lugnet och det snabba samtidigt. Jag vill göra ingenting och allt. Nu.

Liv, börja.