Jag funderar vidare på temat otrohet, som i grund och botten handlar om viken syn man har på vad ett kärleksförhållande är. Jag vet att jag och min pojkvän har samma syn och det är en trygghet som är helt avgörande för mig. Det var på sätt och vis så vår relation inleddes - genom att vi började prata med varandra om vad kärlek är och vad som skiljer en kärleksrelation från alla andra relationer. Vad det är som gör den speciell och unik. Han vill inte heller dela. Han tycker att kärlek bygger parrelation.
Jag prövade nån slags polyamoröst liv med Rocky och om det nu var så att jag någonsin trodde att det skulle kunna gå så blev jag på ett smärtsamt och definitivt sätt botad från den villfarelsen. Eller rättare sagt: jag trodde (nej, egentligen inte, men ficks att tro - och jag var lättledd) att jag kunde leva polysexuellt, att det skulle fungera och att det skulle passa mig. Nu kan jag nästan skratta åt eländet och åt hur korkad jag var, hur mån om att vara tillags och hur lätt att lura med smicker. Lilla jag. Vuxen men dum som ett spån, osäker och liten.
Jag känner allt tydligare att jag upplever kärlek för andra gången i mitt liv. Andra. Kärlek.
Andra gången efter den första. Föremålet för den första var jag tillsammans med i ungefär ett och ett halvt år när jag var runt 20-21. Vi träffades när vi pluggade och trots att det mesta talade emot oss som par - klass, värderingar, intressen, vilka vi umgicks med och vad vi ville med livet - så var jag innerligt kär i honom. Jag ville honom väl och med undantag för att jag var rasande sårad och besviken på honom när han gång på gång svek mig under de månader då vårt förhållande gick sönder, så har jag aldrig slutat vilja honom väl och tänka om honom att han är en fin person som jag är stolt över att känna. Jag känner ömhet och jag hoppas att han har det bra.
Kärlek för att de andra gångerna har det inte handlat om det. Fan vet vad det har handlat om men inte det. Passion kanske, ensamhet säkert, vänskap helt klart i några fall. Förväxling av känslor till följd av att livet såg ut som det gjorde.
Andra kärleken, allt det jag känner för den finaste människan jag vet. Det är allt. Det är pirret i magen och den fysiska längtan, hans hud och doft, hans kropp mot min och armar runt mig. Det är alla samtal om högt och lågt, hänget med honom som är det bästa häng jag vet. Allt vi gör tillsammans - reser, lyssnar på musik, går på aw, promenerar i skogen och pratar, pratar, pratar. Det är innerligheten, att jag verkligen älskar hela honom och önskar honom det bästa som finns att få. Att jag inte ens kan tänka mig ett liv utan honom. Hur skulle det se ut? Men att jag samtidigt - paradoxalt nog - känner att jag skulle överleva. För att jag har alltid tänkt, ända sen jag var liten flicka, att jag vill inte dö utan att ha fått uppleva verklig kärlek. Och nu har jag det. Nu vet jag.
Allt det där är blaj förstås. Jag skulle förmodligen förtvina av sorg, sådär som man ser i dödsannonserna ibland: gamla par som dör med två veckors mellanrum. Men jag känner mig stark. Och det är värt massor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar