När längtan blir för stor, bristen på vardagstid och -närhet alltför påtaglig. När bristkänslan tar över hela kroppen. Och blir till kramp och omöjlighet. Till litenhet och tankar om att det bara är jag-
Fredagskväll med aw på lokal som jag älskar. Följt av hemmamys som jag också älskar. Soffhörna och teve och prataprata som man kan fortsätta göra när man ser på Dobidoo och Skavlan. Vi pratar konstant, om allt, kastar oss mellan olika ämnen och är lika ivriga båda två. Med honom kan jag vara engagerad utan att bli kallad arg, jag kan prata i mun på honom utan att han surar. Det är befriande.
Men så blir nåt fel. Jag vet inte vad det är som händer, vad det är för gräns som byggs upp (är det jag som bygger upp den?) som gör att närhet och nakenhet känns... nej inte jobbigt men stelt, ovant. Som att all tid utan gör att det blir krampartat. Nu äntligen och så blir det inte fint alls utan nåt annat. Och jag blir ledsen och stänger in mig i mitt skal. Innanför finns all längtan kvar, orörd och osmekt.
När kvällen blir natt somnar vi ifrån allt och på morgonen är det frukostprataläsatidningen och planeradagen. Och jag avslutar kramen innan han hinner göra det fast jag vill stå kvar i en evighet i hans tröjdoft.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar