Skalet och den jag blir

Att älska så att hjärtat vill brista. Att vilja honom mer än allt. Att känna sig älskad och omtyckt samtidigt. (För nej, det är faktiskt ingen självklarhet.) Att i allt det där vilja vara det bästa. Att samtidigt, mitt i allt det självklara och lätta, ända tänka - med en liten oro i hjärteroten - att tänk om han- tröttnar? slutar älska? 

För att det skulle ju inte gå! Livet skulle ju inte gå då. 

Det skapar en pytteliten desperation som jag faktiskt tror är bra. Men som samtidigt skrämmer. Det handlar inte om att tro något, det är en mycket mer primitiv rädsla. 

Ingen annan kärlek än den till barnen är villkorslös. I alla andra relationer kan kärleken leva och dö. Dödas. Livet har lärt mig att det är så, för alla. 

Ledsenheten som ibland bor i mig, jag vet inte med exakthet varifrån den kommer. Trasigheten som läker, jo men visst gör det ju det. Men inte så snabbt som jag skulle vilja. Det där skalet, spelet som jag måste ta till ibland för att skydda mig från törnar jag inte tål hjälper också till att göra mig stark på sikt. Att spela en kaxighet och ett självförtroende som jag inte känner skapar minnen som till slut blir mina på riktigt. Jag blir till den jag spelar. Vad är verkligt då?  

Och tvärtom: att sjunka ner i gråt och få det. Slippa alla skal i världen ett tag. Skapar minnen av att vara en ledsen person. Gör mig till den. Upprepas det, vad händer då? Vad blir jag? Vem? 

Det handlar inte om att skärpa sig utan om att förstå att jag och han tillsammans skapar vi. Jag är en aktör i det som är vårt. Han är en annan aktör. Det är vi och vi väljer varandra på nytt varje dag.