Besviken är mitt mellannamn these days
Vad fan hoppas jag för?
Inse: han kommer inte
 

Drömma

Lyckan i det vardagliga gör att jag drömmer mindre
Jag längtar ju ingenstans! Jag vill vara här och nu!
Men längtor finns, även om nuet är det finaste nu
jag någonsin varit i          

I helgen promenerade vi genom stan och pratade om
var vi ska bo sen
Sen när vi flyttar ihop
Var vi ska bo, som i vill bo, som i drömmer om
Han drömmer också
och ett tag blev jag irriterad på det och tyckte att
det bara var drömmar
Som om han höll verkligheten ifrån sig
I själva verket var det nog ett sätt att balansera
mellan en verklighet nu som är bra och en verklighet sen
som vi längtar till

Vi pratade om pengar och lån och antal rum och
insåg att vi kommer att ha råd att bo där vi vill
Både han och jag sitter fast i en oro som kanske är sund
på sätt och vis men som också är rätt obefogad
Rädslan för att pengarna inte ska räcka finns där alltid
Vi är båda klassresenärer och har vuxit upp med vända slantar
och har som unga vuxna, under långa tider haft
väldigt lite pengar att röra oss med
Det har alltid gått men det har satt sina spår
Vi är försiktiga
Vågar inte tro riktigt...
Räknar efter och... Jo det skulle funka
Här skulle vi kunna...

Sen
Om ett år eller två
Det är lång tid när man längtar
Men när man är lycklig i nu gör det inte så mycket
Under tiden kan man drömma

Ensam-ny

Jag brukar bli rastlös av att vara sjuk
men nu är jag så trött
att jag inte ens kan tänka att jag skulle kunna
nåt annat än ligga här  
Jag läser och funderar
Det finns tid till det och så långt räcker orken

Jag längtar efter sällskap så att jag går sönder
Men jag vill vara hemma när jag är sjuk
orkar inte åka till honom, vill inte vara borta
Det är helt normalt, säger jag till mig själv
Jag har blivit van vid hans hem men det är inte mitt
Jag är inte hemma där och jag är inte så bekväm med
hans barn att det känns ok att vara där när jag är sjuk
I deras hem som inte är mitt
Förutom att jag inte orkar då...

Det där med ensamhet är knepigt
Jag har vant mig så vid tanken på att vara en enslig person
att jag blir närmast chockad av de övergivenhetskänslor
som kommer över mig
Jag som vill detta, som måste få utrymme för mig och mitt -
hur kan jag känna mig så ledsen för att ingen är här?
Det är ovant
Att inse att man är en annan, att man blivit det
medan man låg under en sten och inte kunde se
Det tar emot när nya insikter ska landa

Hjärnan är inte så pigg som jag trodde
Detta gjorde nog ingen klokare
Men så kan det också få vara

Hatar

Det är nåt som går sönder inuti mig
Nåt som lagas sen
och blir starkare för varje gång
Inte som förut då jag blev skörare för varje ledsen dag
Nu är jag på en stark-väg
I stort så där
En stark och klara sig-väg som inte
ändå inte
betyder leva ensam-väg
Som jag trodde förut

Kanske är det just därför
Kontrasten mellan det totalt nära varma självklara
Orden, huden, blickarna, hans sätt att le och hålla om
När allt byts mot korta sms blir det så... torftigt
Så ingenting sig likt
Jag hamnar sällan i den här gropen numera
Det är inte saknad och längtan
Det är litenhet rädsla ensamhet allt är bara på låtsas
Jag hatar det

Jag vill ha vardag
Jag vill vara i ett liv
Jag längtar efter det

Sjuk-jaget

Jag sover, febervarm och nästäppt, under mitt täcke
Ett ben utanför
Katten intill
Så vaknar jag
Någon går i dörren, den öppnas och stängs
Tystnad
Jag viker undan täcket, varm och yr
Tystnad
Efter någon minut inser jag att det inte var nån
som kom, utan nån
som gick

Jag trodde att det var min älskling som kom förbi
på väg hem
Men han skulle ju väcka mig?
Jag tassar upp, katten hänger på
Inga spår av någon, bara ett brev som lagts upp på hyllan
i hallen          

Jag messar mina barn och det visar sig att det
var Mellan som var här och hämtade en grej
Han såg att jag sov och ville inte väcka mig

Min besvikelse är oproportionerlig, bottenlös
Min känsla av ensamhet likaså
Jag går och lägger mig
Drar täcket över huvudet
och katten intill mig
Han kvider motvilligt men låter sig övertalas

Det är skit att vara sjuk när man bor ensam
Jag är ju inte är ensam-ensam  
Men just nu känns det som om ingen i hela världen
bryr sig om mig

Njutning och lycka

Jag är förkyld. En solig söndag, som gjord för en långpromenad i skogen. Det är inte roligt. Men det är ingen katastrof heller.

Jag är i hans hem.Klädd i pyjamas och med en yllefilt hängd över axlarna har jag det ganska bra. Han bloggar på sitt håll och jag på mitt. Jag kan höra knattret från hans dator i ett annat rum och jag kommer på - igen - hur bra jag har det. Hur fint och fantastiskt det är att vara tillsammans med en man som man kan vara ifred tillsammans med. Som har ett behov av att vara ensam bredvid och som därför med den största självklarhet låter mig vara ifred.

Vi är olika och lika. Han är inte min klon men han är lik mig på vissa väsentliga punkter. En av dem blir jag varse när jag i dagens GP läser en artikel som tar avstamp i filosofen David Brax avhandling om njutning. En av de saker som avhandlingen lyfter fram är att "människor som välsignats med förmågan att vara tillfredsställda - att se tillvaron ur ett nöjt perspektiv - har större chans att njuta än den som hela tiden vill maximera." När man har levt med en människa som saknade den förmågan och som i sin jakt på maximalupplevelser dessutom ansåg att det var min skyldighet att ge honom dem, vet man att det inte bara var hans egna möjligheter att känna njutning och lycka som drabbades utan även mina. Min förmåga att vara vardagsnöjd och trivas med en lugn lunk fick honom att likna mig vid en lågenergilampa. Utan kärleksfull glimt.

Det är en stor kontrast att leva med någon som verkligen uppskattar en. När jag läser hos Livet just nu, en av mina favoritbloggar, om hennes nya kärlek känner jag igen mig så mycket:

Jag är en hel människa på grund av honom. Jag har hittat mig själv. Jag tycker om mig själv för första gången i mitt liv. Känner mig vacker. Värd. Allt bra som händer har jag förtjänat.

Ja. Så är det. För mig med. Jag tycker om mig själv och känner att jag fungerar i världen och livet. Det är mycket tack vare honom. För att han finns bredvid mig, visar mig kärlek och respekt och aldrig skulle drömma om att kräva av mig att jag ska vara på ett visst sätt. Det är inte kärlek att vilja förändra. Det är makt.

Erbjudande!

I förrgår var en sån där dag
En sån dag som i en ätstörd sockeroholics liv betyder
att man närapå ger upp
En kompakt ledsenhet över att aldrig mer få äta choklad
kom över mig
Mer saknad än egentligt sug efter socker
Jag slet med lusten att bara ge vika och köpa nåt
Bara skita i alltihop
"Vad fan spelar det för roll om jag äter en chokladkaka?
Jag kan ju sluta igen!"

Jag stod i kön i min lokala lilla mataffär
Som i många andra butiker-på-hörnan ringlar sig kön till kassan
precis förbi godishyllan

Specialerbjudande: 2 för 30 kr

Tvåhundragrams Fazer blå
Ungefär den godaste choklad som finns
Billigare än på Netto
Det hade varit så lätt att bara slänga ner två i korgen
Men mitt i alltihop var det den obscena mängden choklad
som fick mig att vakna och se mig själv
för ett halvår sen
Då, när jag utan att blinka hade kunnat sätta i mig 400 g choklad
på en kväll        
Eller, om sanningen ska fram, på en timme
Jag vill inte komma dit igen
Viljestyrkan är stark nog, tydligen och tack så mycket för det
Jag köpte semlor till barnen och gick hem och lagade middag    
Och kände mig jävligt stolt över mig själv
Saknaden försvann

Poff

Mamman och rädslorna

Min mamma lyssnar på mig och jag berättar om oron
Jag berättar om att jag är rädd och jag kan göra det
utan att bli rädd för min egen rädsla
Och utan att känna att hon gör sig bilder  
Hon är den enda som det känns riktigt tryggt att berätta för
och det är både märkvärdigt och alldeles självklart
på samma gång
Självklart för att hon är min mamma
Märkvärdigt för att vår relation absolut inte är,
eller framför allt har varit, problemfri
(Men vilkas relation är det?)

Rädslan är flera och jag måste vara modig nog
att erkänna att de finns, rädslorna
Rädslan för att jag, utan att fatta eller märka det hamnar i en
destruktiv och dysfunktionell relation igen
Bara fel på andra sätt
Såklart - jag skulle ju aldrig upprepa samma misstag    
Jag skulle aldrig bli ihop med en svartsjuk, kontrollerande,
dominerande människa
med ett maniskt behov av att veta allt om mig och
vara med mig hela tiden                  
Min älskade är inget av det
Han är på många sätt tvärtom och det älskar honom för
Jag älskar honom inte för att han är en antites,
utan för att han är lik mig
Vi har samma behov, funkar på samma sätt
Men tänk om jag ändå anpassar mig på ett sätt som inte är sunt?
Tänk om jag inte märker att det är vad som sker, för att jag är så
lycklig med honom,
för att jag är så nöjd i vårt gemensamma liv
Hur vet man?
Går det någonsin att veta?

Det känns ju inte så!
Men gjorde det det med exmannen då?
Nej såklart inte

Men, och det är viktigt - exmannen och jag hade stora konflikter
tidigt i vår relation
Det handlade om sex, om städning och pengar och om
att få vara ifred
Det vill säga ungefär samma saker som var problemet hela tiden
Det enda som inte var konfliktfyllt redan från början var
barnen
Hur man är med barn och i vilket mån man ska styra och ställa
Hur man är med andras barn och sitt eget

Med min älskade finns inget av det
Jag har inte varit arg på honom en enda gång
Inte arg på det sätt som jag ofta var förr, sådär så jag ville
kasta saker omkring mig
Jag har varit ledsen några gånger, men inte på det förtvivlade sättet
som fick mig att vilja försvinna, som gjorde att jag inte kunde andas
Jag har aldrig känt mig trött och uppgiven, aldrig haft panik
Inte på det sättet

Men tänk om det är andra saker?
Annat som jag kommer att märka sen
Tänk om jag anpassar mig till hans rytm och hans behov
gör dem till mina på ett sätt som jag inte märker
men som kommer att få negativa konsekvenser när jag upptäcker det
Det är meningen med relationen såklart - detta att anpassa sig
Men då måste båda
Och samtidigt ingen

Mamma lyssnar och förstår
Fint att ha henne                    

Semlan

Sekreteraren köpte en speciell semla åt mig
Den fanns i en egen liten papplåda
med mitt namn på
Min semla, som jag inte vill ha

Sa jag det?
Nej så klart inte
Jag sa inget till sekreteraren och inte heller
till de två kolleger som frågat om jag sett att
det fanns en semla till mig i kylen
Varför är det så svårt, kan man ju undra
Varför säger jag inte bara som det är
- jag äter inte socker

Nej istället hämtar jag den jävla semlan
Tar med den till mitt rum och tänker
att jag kanske kan äta själva bullen?
Skrapa av mandelmassan liksom
(grädden är ju också sötad, urk)
Men det går ju inte!
Jag varken vill, kan eller ska äta en torr, söt
kardemummabulle från igår

Nu ligger den i min papperskorg

Mun

Hans mun
får mig att gråta av lycka
inuti

En bit av honom som jag älskar
En bit som jag älskar
av honom som jag älskar

Att se på den
bli kysst av den
smaka smeka leka
och bli lekt med

Inget måste

Livsglädje!
En löprunda på lunchen, solen i ögonen och grus under fötterna
Värme och fotfäste
Så enkelt hänger livets alla delar samman
Att få vara sig själv
Att känna igen sig själv: detta är jag, så jag är och vill vara
Att vara älskad just sådan: detta är du och så vill jag att du ska vara
Just så som du är
Just så som jag är, som han är
Mitt lugn och min rytm
Det rastlösa och samtidigt nöjda som är jag
Som liknar den han är

Livsglädjen, glädjen över att finnas och leva, varje dag
försvann utan att jag fattade att det var det som hände
Nu är den tillbaka
Med ett inre leende ser jag på världen
Mitt liv som jag älskar
Mitt jag som får vara

Jag vill saker men inget måste
Drömmar och idéer, längtor och planer
(gifta mig, flytta ihop, resa långt bort)
Men mest av allt ett fint nu

Mitt nya

Jag är lycklig. Det blir mer och mer självklart för mig att det är på det sättet, så ibland glömmer jag nästan bort hur fantastiskt och nytt det är. För bara två år sen såg mitt liv ut på ett helt annat sätt. Det är värdefullt att påminna sig om det ibland. Men samtidigt vill jag ju inte hålla på och jämföra, för det gör mig påmind om alla gamla ledsenheter. Och det gör att jag börjar fundera - igen - på hur jag kunde stanna så länge i nåt så dysfunktionellt.

Här. Och nu. Det är mitt liv.
Ett liv som består av morgontrötta barn, kattbajs på lådkanten, tomma mjölkpaket, en överfull tvättkorg och mer arbete än jag hinner med just nu. Men ett liv som innehåller kärlek och värme och som därmed får mig att orka allt det och mer därtill. Som gör att vardagens små tarvligheter inte bekommer mig på samma sätt längre. Jag är jag igen. Jag känner igen mig själv. Återigen är jag en människa med lugn inombords och förmåga att överse och vila i vardagen. Som kan se fram emot roliga saker som ska hända sen - sommarens resa med stjärnfamiljen, en vuxenresa till en storstad, utemiddag nästa helg - men som inte längtar bort från nuet för det.

Det är tack vare min älskade. Men inte bara. Det är tack vare mig också. Jag har skapat mitt eget liv till vad det är nu. Att han finns i det är alldeles underbart och jag är så otroligt tacksam för det, men det var jag som tog mig ur mitt gamla helvete och gjorde livet till mitt eget. Mitt eget liv med honom.

Mitt äldsta barn

Han är en vuxen man nu, min Äldsten. Det är ett par år sedan han lämnade tånnistiden bakom sig. Men han bor fortfarande kvar hemma, hos mig och hos sin pappa. Fram tills för ett tag sen såg jag inga problem med det, tänkte att han flyttar väl snart. Lite som en självklarhet. Vare sig han lämnar stan eller inte så kommer han inte att vilja bo hemma så länge till. Tänkte jag. Och laddade lite mentalt för hur det skulle bli. Vilken relation skulle vi få när han inte längre fanns i min bostad? Nu är det andra frågor och de handlar mer om hur länge det är rimligt att bo kvar och vilka regler som gäller när man som vuxen människa delar bostad med sina föräldrar. Betala för sig är en självklarhet, och det gör  han. Men det är annat också. Följsamhet mot föräldrars och småsyskons dygnsrytm till exempel. Att inte komma hem vid märkliga tider, t ex sent på natten mitt i veckan och ställa sig och micra mat. Att man kanske ska ta ett vuxet ansvar för tvätt, disk, städning etc. Inte vara ett barn som hjälper till utan en vuxen på samma villkor som jag. Där är vi inte, kan jag ju lugnt säga.

Sen är det frågan om vad man ska göra med sitt liv, ska man plugga eller stanna kvar på det okvalificerade jobb man har? Jag har en åsikt men det är inte mitt liv utan hans. Och var man ska bo? Måste man bo i innerstan eller får man acceptera en lägenhet i ett ytterområde, i alla fall till en början. Jag har ingen ekonomi till att köpa en lägenhet till honom, som en del andra har. Inte hans pappa heller. Eller ska man flytta för att plugga nån annanstans? Lämna storstaden för en småstad kanske inte känns så lockande men jag tror att det kan bli hur bra som helst.

Det är nya frågor och det finns både ett stort jag-vill-dig-väl i det och ett otåligt bli-vuxen-nån-gång-då.

Mina barn 2

Mitt mellanbarn. Gymnasisten som blir vuxen nu. Från långbent och valpig till bredare, stadigare på bara ett halvår. Fina Mellan som vill betala saker själv och vara vuxen. Som är den lättaste av de tre, på massor av sätt. Det har varit så från start. Grundläggande glad och stabil, pratsam och vuxentillvänd men ändå självständig. En smula lat och bekväm men aldrig krävande. Ett typiskt mittensyskon, skulle säkert den säga som tycker om att analysera människor utifrån deras placering i syskonskaran.

För mig är Mellan den som jag både oroar mig mest och minst för. Jag kan oroa mig för att han ibland känns ensam och håglös. Han har inte så många kompisar (men de han har är nära) och har aldrig haft en kärleksrelation. Han är i princip aldrig ute utan är mest hemma. Men det finns egentligen inget som talar för att han skulle må dåligt. Jag tror att det är det är kontrasten mellan honom och de andra barnen som gör att jag funderar. De har altid haft mängder av ungar runt sig och lekt/hängt borta mycket. Å andra sidan är han så trygg, självständig och social att det inte finns något alls att oroa sig för. Det är nog inte han som är problemet utan jag.

Mellan kan bli väldigt trött på sin lillasyster, på den plats hon tar och på hur mycket alltid kretsar kring henne. Han är för stor för att riktigt bry sig, men jag märker att han blir ledsen och arg på att det så ofta saknas möjlighet för honom att få tid eftersom hon är där och suger i sig all. Ett dilemma som nog alla familjer med lite större ålderskillnad mellan barnen har: att man inte alltid kan prata med alla barnen samtidigt och om samma saker. Vi jobbar på det. Och han blir allt bättre på att ta hand om de stunder som bjuds. Vuxnar.

Mina barn. Tre älskade människor.

En liten flicka med stort hjärta och också en för mig påfrestande likhet med sin pappa, som bland annat yttrar sig i en benägenhet att vilja älta och kommentera allt och alla och att ha lite svårt att sätta stopp för sig själv. Behärska sina önskningar och se att andra kan ha minst lika berättigade behov eller önskemål, som går på tvärs. Till det yttre är hon lik mig men till det inre mycket mer lik honom och trots att jag älskar henne lika mycket som de båda andra barnen så gör de mig aldrig lika arga och förtvivlade som hon kan göra. Jag gråter av frustration pga henne minst en gång i veckan och jag tror inte att jag har gråtit pga något som de andra har gjort sedan de lämnade sexårstrotsen. Om ens då. Det har emellanåt varit en stor sak för mig och något jag skrivit mycket om här och som jag har fått rätt mycket mothugg för. Jag kan förstå det, på ett sätt. Jag har säkert varit oresonlig och dum ibland och uttryckt mig klumpigt. Men samtidigt kan jag bli så väldigt trött på den här normen som säger att man ska vara så himla tålmodig och uppoffrande (särskilt när man är mamma). Jag är mycket mer lugn och sansad än det kanske kan verka men ibland blir det för mycket. När det känns som att hela livet ska anpassas till en elvaårig primadonna och när (det uttalade) hotet är Annars flyttar jag till pappa, då är jag ibland benägen att tänka Ja, gör du det! I en kvart eller så tills jag blir glad igen och kommer på att jag skulle längta ihjäl mig då.

Hej! Hej igen!

Det var skönt att vara borta ett tag
Jag behövde det
Men jag har också saknat er, saknat att skriva här
Så nu är jag tillbaka
Det blev en kortare paus än jag trodde

Under tiden har jag
varit och hälsat på min mamma
varit på minisemester med min älskade
fått min Yngsta att landa och bli lite mer tålmodig och
mindre krävande          
Det är inga stora steg men vi är på rätt väg, det känner jag

Under tiden har jag och min älskade också pratat om vad jag behöver
och att jag måste kunna säga det
Jag förstår mer och mer nu vad som är mina verkliga behov
Efteråtet är här på riktigt och jag känner mig så lugn och tillfreds
Älskad på ett sätt som jag aldrig känt förut
Älskad, respekterad, omtyckt
För den människa som är jag

Nu funderar jag mer på andra saker
Och det är nog det som gjort att den här bloggen känts... gammal
Före detta livet liksom
Så jag ska göra om lite och möta våren i ny skrud
Visa delvis andra sidor av mig själv
Hoppas att ni vill vara med!