Han är en vuxen man nu, min Äldsten. Det är ett par år sedan han lämnade tånnistiden bakom sig. Men han bor fortfarande kvar hemma, hos mig och hos sin pappa. Fram tills för ett tag sen såg jag inga problem med det, tänkte att han flyttar väl snart. Lite som en självklarhet. Vare sig han lämnar stan eller inte så kommer han inte att vilja bo hemma så länge till. Tänkte jag. Och laddade lite mentalt för hur det skulle bli. Vilken relation skulle vi få när han inte längre fanns i min bostad? Nu är det andra frågor och de handlar mer om hur länge det är rimligt att bo kvar och vilka regler som gäller när man som vuxen människa delar bostad med sina föräldrar. Betala för sig är en självklarhet, och det gör han. Men det är annat också. Följsamhet mot föräldrars och småsyskons dygnsrytm till exempel. Att inte komma hem vid märkliga tider, t ex sent på natten mitt i veckan och ställa sig och micra mat. Att man kanske ska ta ett vuxet ansvar för tvätt, disk, städning etc. Inte vara ett barn som hjälper till utan en vuxen på samma villkor som jag. Där är vi inte, kan jag ju lugnt säga.
Sen är det frågan om vad man ska göra med sitt liv, ska man plugga eller stanna kvar på det okvalificerade jobb man har? Jag har en åsikt men det är inte mitt liv utan hans. Och var man ska bo? Måste man bo i innerstan eller får man acceptera en lägenhet i ett ytterområde, i alla fall till en början. Jag har ingen ekonomi till att köpa en lägenhet till honom, som en del andra har. Inte hans pappa heller. Eller ska man flytta för att plugga nån annanstans? Lämna storstaden för en småstad kanske inte känns så lockande men jag tror att det kan bli hur bra som helst.
Det är nya frågor och det finns både ett stort jag-vill-dig-väl i det och ett otåligt bli-vuxen-nån-gång-då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar