Mitt mellanbarn. Gymnasisten som blir vuxen nu. Från långbent och valpig till bredare, stadigare på bara ett halvår. Fina Mellan som vill betala saker själv och vara vuxen. Som är den lättaste av de tre, på massor av sätt. Det har varit så från start. Grundläggande glad och stabil, pratsam och vuxentillvänd men ändå självständig. En smula lat och bekväm men aldrig krävande. Ett typiskt mittensyskon, skulle säkert den säga som tycker om att analysera människor utifrån deras placering i syskonskaran.
För mig är Mellan den som jag både oroar mig mest och minst för. Jag kan oroa mig för att han ibland känns ensam och håglös. Han har inte så många kompisar (men de han har är nära) och har aldrig haft en kärleksrelation. Han är i princip aldrig ute utan är mest hemma. Men det finns egentligen inget som talar för att han skulle må dåligt. Jag tror att det är det är kontrasten mellan honom och de andra barnen som gör att jag funderar. De har altid haft mängder av ungar runt sig och lekt/hängt borta mycket. Å andra sidan är han så trygg, självständig och social att det inte finns något alls att oroa sig för. Det är nog inte han som är problemet utan jag.
Mellan kan bli väldigt trött på sin lillasyster, på den plats hon tar och på hur mycket alltid kretsar kring henne. Han är för stor för att riktigt bry sig, men jag märker att han blir ledsen och arg på att det så ofta saknas möjlighet för honom att få tid eftersom hon är där och suger i sig all. Ett dilemma som nog alla familjer med lite större ålderskillnad mellan barnen har: att man inte alltid kan prata med alla barnen samtidigt och om samma saker. Vi jobbar på det. Och han blir allt bättre på att ta hand om de stunder som bjuds. Vuxnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar