Jag är lycklig. Det blir mer och mer självklart för mig att det är på det sättet, så ibland glömmer jag nästan bort hur fantastiskt och nytt det är. För bara två år sen såg mitt liv ut på ett helt annat sätt. Det är värdefullt att påminna sig om det ibland. Men samtidigt vill jag ju inte hålla på och jämföra, för det gör mig påmind om alla gamla ledsenheter. Och det gör att jag börjar fundera - igen - på hur jag kunde stanna så länge i nåt så dysfunktionellt.
Här. Och nu. Det är mitt liv.
Ett liv som består av morgontrötta barn, kattbajs på lådkanten, tomma mjölkpaket, en överfull tvättkorg och mer arbete än jag hinner med just nu. Men ett liv som innehåller kärlek och värme och som därmed får mig att orka allt det och mer därtill. Som gör att vardagens små tarvligheter inte bekommer mig på samma sätt längre. Jag är jag igen. Jag känner igen mig själv. Återigen är jag en människa med lugn inombords och förmåga att överse och vila i vardagen. Som kan se fram emot roliga saker som ska hända sen - sommarens resa med stjärnfamiljen, en vuxenresa till en storstad, utemiddag nästa helg - men som inte längtar bort från nuet för det.
Det är tack vare min älskade. Men inte bara. Det är tack vare mig också. Jag har skapat mitt eget liv till vad det är nu. Att han finns i det är alldeles underbart och jag är så otroligt tacksam för det, men det var jag som tog mig ur mitt gamla helvete och gjorde livet till mitt eget. Mitt eget liv med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar