Ensam-ny

Jag brukar bli rastlös av att vara sjuk
men nu är jag så trött
att jag inte ens kan tänka att jag skulle kunna
nåt annat än ligga här  
Jag läser och funderar
Det finns tid till det och så långt räcker orken

Jag längtar efter sällskap så att jag går sönder
Men jag vill vara hemma när jag är sjuk
orkar inte åka till honom, vill inte vara borta
Det är helt normalt, säger jag till mig själv
Jag har blivit van vid hans hem men det är inte mitt
Jag är inte hemma där och jag är inte så bekväm med
hans barn att det känns ok att vara där när jag är sjuk
I deras hem som inte är mitt
Förutom att jag inte orkar då...

Det där med ensamhet är knepigt
Jag har vant mig så vid tanken på att vara en enslig person
att jag blir närmast chockad av de övergivenhetskänslor
som kommer över mig
Jag som vill detta, som måste få utrymme för mig och mitt -
hur kan jag känna mig så ledsen för att ingen är här?
Det är ovant
Att inse att man är en annan, att man blivit det
medan man låg under en sten och inte kunde se
Det tar emot när nya insikter ska landa

Hjärnan är inte så pigg som jag trodde
Detta gjorde nog ingen klokare
Men så kan det också få vara