Jag kommer på mig själv med att tänka att jag verkligen inte gillar Linda Haglund. Varför inte? Hon är kaxig och sig själv nog och verkar dessutom ganska skärpt. Alltså borde jag gilla henne. Vad är det då som provocerar mig?
Jag skäms alltid lite när jag retar mig på tjejer och tycker att männen i sammanhanget verkar trevligare och roligare. Män har generellt många fler accepterade sätt att vara på. De kan vara både kaxiga och ödmjuka, stora i käften eller mer försiktiga. Skrytsamma män funkar, kvinnor som brer ut sig om sig själva gör det inte. Det är orättvist.
Män som slarvar runt och är allmänt oansvariga funkar också, både under tiden de håller på och efter, när de samlar ihop sig och försöker bete sig mer moget och skriver låtar om att de reser sig igen, när de blir mysfyllon som står i teve och lagar mat och talar tårögt om att de försöker vara pappa igen - efter att ha supit bort närheten till barnen. Skulle en kvinna komma undan med det? Knappast. Vem vill se Kikki Danielsson sjunga låtar om att vara nykter alkis?
Nä, inte jag heller. Och jag skäms.
30 april 2012
29 april 2012
Johan Glans om utsidan
Jag fortsätter på samma spår som innan. Var det någon som såg Robins igår kväll? Jag kollade med ett halvt öga, tycker att såna där pratisar kan vara lite tröttsamma. Men så dök två av mina humorfavoriter upp: Johan Glans och Henrik Dorsin. Så då var jag ju tvungen att titta lite mer tvåögt.
Robin visade ett gammalt klipp med en ung Johan Glans i stor blond kalufs, en frisyr som Glans förklarade med att han ville se ut som Kurt Cobain i Nirvana. Men landade i att mer likna Ann-Britt på Försäkringskassan. Jag skrattade omotiverat högt, Yngstan gjorde sin men mamma då-min. (Kärleksfullt överseende, betyder den oftast).
Idag tänker jag på det igen. Att vilja se ut som en rebellisk rockstjärna men mer likna en medelålders tant. Eller att vilja se ut som Kim Wilde men bara vara en rultig och charmlös tonåring i en håla på landet. Att fortsätta känna så tills man är vuxen med marginal och plötsligt möts av människor som tycker att man är... vacker? söt? Jo, det är fint men också väldigt oväntat och ovant. Och hard to believe. Det tog ett tag innan jag accepterade, fattade att folk inte drev med mig. Jag har aldrig landat i att ta för givet och ens verkligen tro på det. Jag känner mig inte som en snygg tjej. Det gör mig sårbar och i behov av att få höra- Och, det inser jag ju, lätt att ljuga för. Om nån skulle vilja.
Det är lätt att intellektualisera och säga att utseendet inte spelar någon roll, att det är insidan som räknas. Men den som på fullt allvar kan bortse från sin utsida är antingen beundransvärt stark och trygg eller helt världsfrånvänd. Det spelar ingen roll att jag har läst massor av böcker om kön, makt, feminism och what ever. Jag är en del av ett samhälle där utsidan är viktig och jag är en social varelse, liksom de flesta andra. Därför vill jag bli sedd och omtyckt. Därför känner jag mig ledsen när jag inte blir sedd. När andra är snygga men inte jag.
Robin visade ett gammalt klipp med en ung Johan Glans i stor blond kalufs, en frisyr som Glans förklarade med att han ville se ut som Kurt Cobain i Nirvana. Men landade i att mer likna Ann-Britt på Försäkringskassan. Jag skrattade omotiverat högt, Yngstan gjorde sin men mamma då-min. (Kärleksfullt överseende, betyder den oftast).
Idag tänker jag på det igen. Att vilja se ut som en rebellisk rockstjärna men mer likna en medelålders tant. Eller att vilja se ut som Kim Wilde men bara vara en rultig och charmlös tonåring i en håla på landet. Att fortsätta känna så tills man är vuxen med marginal och plötsligt möts av människor som tycker att man är... vacker? söt? Jo, det är fint men också väldigt oväntat och ovant. Och hard to believe. Det tog ett tag innan jag accepterade, fattade att folk inte drev med mig. Jag har aldrig landat i att ta för givet och ens verkligen tro på det. Jag känner mig inte som en snygg tjej. Det gör mig sårbar och i behov av att få höra- Och, det inser jag ju, lätt att ljuga för. Om nån skulle vilja.
Det är lätt att intellektualisera och säga att utseendet inte spelar någon roll, att det är insidan som räknas. Men den som på fullt allvar kan bortse från sin utsida är antingen beundransvärt stark och trygg eller helt världsfrånvänd. Det spelar ingen roll att jag har läst massor av böcker om kön, makt, feminism och what ever. Jag är en del av ett samhälle där utsidan är viktig och jag är en social varelse, liksom de flesta andra. Därför vill jag bli sedd och omtyckt. Därför känner jag mig ledsen när jag inte blir sedd. När andra är snygga men inte jag.
Omtalad men inte tilltalad
Jag drömde en mycket verklig dröm i natt, som kastade mig 5 år tillbaka i tiden. Och den väckte tankar. Så som verkliga drömmar ofta gör, i alla fall hos mig. Varför drömmer jag det här och varför nu?
Till frukosten läser jag i morgontidningen (typisk söndagsartikel) om en man som attraheras av en kvinna på jobbet och undrar hur det kommer sig att han gör det - han har det ju bra i sin relation. Kan det bero på att något ändå saknas? Antagligen är det så, han är bara inte medveten om det.
Jag tar med mig detta när jag funderar på vad drömmen står för. Brist? Eller bara olikt? Jag vet inte, fortfarande.
Jag vande mig under lång tid vid att bli väldigt sedd, för allt. Utseende, beteende, personlighet... Alldeles för sedd, tyckte jag då och försökte gömma mig. Ville få lov vara ifred, framför allt med min kropp. Det är inte charmigt, i min värld, att någon lyfter på morgonrocken för att titta på ens bakdel när man står och borstar tänderna. Det är ett övertramp.
Men självklart fanns det framsidor också. Att så ofta och på så många olika sätt få höra att man är söt, vacker, fin. Att man har snyggast mage, rumpa, armar. Att bli tilltalad med sötord, varje dag. Av honom och honom och honom. Det sätter spår och skapar vanor.
Jag förstår att det var ett behov jag hade, en tomhet som behövde fyllas. Min mamma är en prata-om-människa. Ni vet, en sån som berättar hur andra är, men aldrig säger något till någon. Alltså visste jag hur söt min kusin var, hur duktig min bror var etc men aldrig något om vad jag var. Det skapar längtan efter att få höra orden. Att jag är-
Så jag tror att det var det jag drömde om. Om saknad. Jag saknar inte honom, killen jag drömde om. Jag saknar det han sa till mig. Det han gav.
Till frukosten läser jag i morgontidningen (typisk söndagsartikel) om en man som attraheras av en kvinna på jobbet och undrar hur det kommer sig att han gör det - han har det ju bra i sin relation. Kan det bero på att något ändå saknas? Antagligen är det så, han är bara inte medveten om det.
Jag tar med mig detta när jag funderar på vad drömmen står för. Brist? Eller bara olikt? Jag vet inte, fortfarande.
Jag vande mig under lång tid vid att bli väldigt sedd, för allt. Utseende, beteende, personlighet... Alldeles för sedd, tyckte jag då och försökte gömma mig. Ville få lov vara ifred, framför allt med min kropp. Det är inte charmigt, i min värld, att någon lyfter på morgonrocken för att titta på ens bakdel när man står och borstar tänderna. Det är ett övertramp.
Men självklart fanns det framsidor också. Att så ofta och på så många olika sätt få höra att man är söt, vacker, fin. Att man har snyggast mage, rumpa, armar. Att bli tilltalad med sötord, varje dag. Av honom och honom och honom. Det sätter spår och skapar vanor.
Jag förstår att det var ett behov jag hade, en tomhet som behövde fyllas. Min mamma är en prata-om-människa. Ni vet, en sån som berättar hur andra är, men aldrig säger något till någon. Alltså visste jag hur söt min kusin var, hur duktig min bror var etc men aldrig något om vad jag var. Det skapar längtan efter att få höra orden. Att jag är-
Så jag tror att det var det jag drömde om. Om saknad. Jag saknar inte honom, killen jag drömde om. Jag saknar det han sa till mig. Det han gav.
27 april 2012
Veckans sista och helgens första dag
Wiiihi, det är fredag! Jag älskar fredagar, har alltid gjort. Fredag eftermiddag är som våren: full av löften om tid och roligheter. Början på något. Och oavsett vad detta något är så har det ännu inte hänt och man kan längta lite. Fredag är en optimistisk dag. Eller som Eva Dahlgren sa en gång: jag tar alltid ut glädjen i förskott, för på så vis får jag alltid vara glad åtminstone en gång. Jag gillar det!
Och jag tycker om att jag numera är glad nästan alla dagar och framför allt att jag kan njuta av fredagar. Att helg och ledighet är fint oavsett om det är barnhelg eller vuxenhelg. Att jag längtar efter honom, men inte så att det gör ont och känns halvt. Och att det inte är som förr, i det gamla livet, att helg är = mer tid att tjafsa och bråka och nöta. Förhoppningar och längtor som sällan blev verklighet, av tusen olika skäl. För att de var orealistiska, för att vi inte ville samma saker, för att vi inte orkade och till slut för att i alla fall jag struntade i att ens försöka.
Nu-livet är fullt av vilja och ork, försök och lyckanden. Fredag som lördag som-
Och jag tycker om att jag numera är glad nästan alla dagar och framför allt att jag kan njuta av fredagar. Att helg och ledighet är fint oavsett om det är barnhelg eller vuxenhelg. Att jag längtar efter honom, men inte så att det gör ont och känns halvt. Och att det inte är som förr, i det gamla livet, att helg är = mer tid att tjafsa och bråka och nöta. Förhoppningar och längtor som sällan blev verklighet, av tusen olika skäl. För att de var orealistiska, för att vi inte ville samma saker, för att vi inte orkade och till slut för att i alla fall jag struntade i att ens försöka.
Nu-livet är fullt av vilja och ork, försök och lyckanden. Fredag som lördag som-
26 april 2012
Tid, tack!
Jag önskar mig tid.
Tänk att det finns en gårdag (nej inte igår, bokstavligen, utan länge sen) då jag inte visste hur jag skulle fylla en dag eller en ensam kväll. Det känns märkligt att tänka på. Jag har alltid för lite tid. Det finns alltid en massa jag vill göra som jag inte hinner. Som jag lägger i sen-högen. Och den bara växer.
Jag önskar mig tid att skriva mer, på boken som redan lite grann finns och på andra som ska komma.
Jag önskar mig tid att träffa vänner, att resa iväg till de som bor långt bort.
Jag önskar mig tid att måla mer. Tid och ro och plats.
Jag önskar mig tid att läsa ännu mer. Timmar varje kväll vill jag ha. Utan att annat blir försummat för att jag unnar mig lyxen att ligga i soffan och läsa, timmar i sträck (händer ibland på helgerna).
Jag önskar mig tid att föra oändliga samtal med min pojkvän och till att bara ligga och krama honom, utan att han blir rastlös.
Tack på förhand!
Tänk att det finns en gårdag (nej inte igår, bokstavligen, utan länge sen) då jag inte visste hur jag skulle fylla en dag eller en ensam kväll. Det känns märkligt att tänka på. Jag har alltid för lite tid. Det finns alltid en massa jag vill göra som jag inte hinner. Som jag lägger i sen-högen. Och den bara växer.
Jag önskar mig tid att skriva mer, på boken som redan lite grann finns och på andra som ska komma.
Jag önskar mig tid att träffa vänner, att resa iväg till de som bor långt bort.
Jag önskar mig tid att måla mer. Tid och ro och plats.
Jag önskar mig tid att läsa ännu mer. Timmar varje kväll vill jag ha. Utan att annat blir försummat för att jag unnar mig lyxen att ligga i soffan och läsa, timmar i sträck (händer ibland på helgerna).
Jag önskar mig tid att föra oändliga samtal med min pojkvän och till att bara ligga och krama honom, utan att han blir rastlös.
Tack på förhand!
Torsdagstänk
Hittade denan hos Krickelin. Roliga frågor att svara på!
1.
Drömjobbet. Vad är det?
Författare! Sen sjuårsåldern har det varit min enda dröm. Jag skriver alltid, om olika saker och på olika sätt. Det finns en författare i mig, det vet jag, men tiden räcker inte.
2.
Vart vill du vara?
Jag vill vara i ett gemensamt hem. Jag vill vara hemma och att han är hemma samtidigt. Och alla barnen. Vi trivs hos varandra, men det bygger rotlöshet att inte vara hemma.
3.
Läser du horoskop?
Absolut inte! Horoskop är mumbo jumbo om du frågar mig.
4.
I så fall varför?
-
5.
Vad är du mest stolt över?
Jag är stolt över att jag har vågat ta steg i livet som krävt mod och ibland gjort att jag sårat människor. Min klassresa och mina skilsmässor är jag stolt över. Det kanske låter konstigt, många tycker att det är ett misslyckande att skiljas och det klart att det på sätt och vis är, men det är ett ännu större misslyckande att leva vidare med någon som man inte längre älskar och/eller som gör en illa.
6.
Cykel, båt, buss eller bil, Vad åker du?
Jag åker gärna tåg och gärna bil. Och så cyklar jag.
7.
Förrätt eller dessert?
Förrätt. En sockeralkis kan inte äta så många desserter...
8.
Vad är roligast att shoppa?
Loppisfynd. Och så tycker jag om att handla mat till buffé/picknick, typ i saluhallen - bara gå och plocka ut godsaker.
9.
Vad får dig att gå ner i varv?
En lång, varm dusch och sen en stor kopp kaffe och film med min älskling. Eller en lång promenad i skogen.
10. Vilken är den lyx du unnar dig?
Att läsa är lyx, livsviktigt för mig. Jag köper dyra skor, det är en lyx kanske. Att köpa take away kaffe när jag ska resa. 11. Varför bloggar du?
För att jag är en skrivande människa och för att jag vill bli läst. För att jag tror att jag har något att berätta.
25 april 2012
Sommar
Jag är full av längtan men idag är den inte smärtsam utan bara vacker. Snart är det dags att åka hem till stjärnfamiljsmiddag och pojkvänshäng. Livet är fint.
Vår sommar tar form. Resor med barn och utan, till stora städer och vita stränder ska det bli. Exakt hur och när är inte bestämt men att det blir är säkert. Yngstan och jag åker ensamma till ett solställe. Mannen och jag och några av de stora kidsen åker nån annanstans. Vuxensemester, det är så stora de är nu. Och en vuxenresa helt utan barn ska det också bli hade vi tänkt. Bil genom Europa eller nåt annat, vi vet inte ännu. Det känns fint att se fram emot sommaren utan svid i magen. Med bara ren kärlek till alla de mina.
Vår sommar tar form. Resor med barn och utan, till stora städer och vita stränder ska det bli. Exakt hur och när är inte bestämt men att det blir är säkert. Yngstan och jag åker ensamma till ett solställe. Mannen och jag och några av de stora kidsen åker nån annanstans. Vuxensemester, det är så stora de är nu. Och en vuxenresa helt utan barn ska det också bli hade vi tänkt. Bil genom Europa eller nåt annat, vi vet inte ännu. Det känns fint att se fram emot sommaren utan svid i magen. Med bara ren kärlek till alla de mina.
24 april 2012
Känslig
Idag är allt bättre. Jag fixar inte riktigt tystnaden hemma, när ingen annan än jag är där. Särskilt inte efter en totalsocial helg. Det blir för stort utrymme.
Läste i SvD igår (och artikelserien fortsätter såg jag imorse) om highly sensitive persons och kände igen mig väldigt mycket.
Ett utdrag ser ut såhär och jag svarar ja på varenda punkt utom dem om koffein.
1. Jag blir nervös när jag ska göra många saker på kort tid.
2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.
3. Jag blir lätt överväldigad av skarpt ljus, starka dofter, grova textilier och sirener i närheten.
4. Oljud får mig att må dåligt.
5. Jag reagerar starkt på hungerkänslor – de påverkar mitt humör och min koncentrationsförmåga.
6. Jag är särskilt känslig för effekterna av koffein.
7. Jag blir irriterad när man vill få mig att göra flera saker samtidigt.
8. Jag förnimmer och uppskattar fina och subtila dofter, smaker, ljud och konstverk.
9. När jag måste tävla mot någon eller utföra något under iakttagande blir jag nervös eller osäker och presterar sämre än jag annars skulle ha gjort.
Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag känner mig sedd. Jag är rastlös och har svårt att koncentrera mig men kan bli totalt uppslukad, också. Det finns kanske en del Asperger och en del HSP i mig?
Läste i SvD igår (och artikelserien fortsätter såg jag imorse) om highly sensitive persons och kände igen mig väldigt mycket.
Ett utdrag ser ut såhär och jag svarar ja på varenda punkt utom dem om koffein.
1. Jag blir nervös när jag ska göra många saker på kort tid.
2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.
3. Jag blir lätt överväldigad av skarpt ljus, starka dofter, grova textilier och sirener i närheten.
4. Oljud får mig att må dåligt.
5. Jag reagerar starkt på hungerkänslor – de påverkar mitt humör och min koncentrationsförmåga.
6. Jag är särskilt känslig för effekterna av koffein.
7. Jag blir irriterad när man vill få mig att göra flera saker samtidigt.
8. Jag förnimmer och uppskattar fina och subtila dofter, smaker, ljud och konstverk.
9. När jag måste tävla mot någon eller utföra något under iakttagande blir jag nervös eller osäker och presterar sämre än jag annars skulle ha gjort.
Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag känner mig sedd. Jag är rastlös och har svårt att koncentrera mig men kan bli totalt uppslukad, också. Det finns kanske en del Asperger och en del HSP i mig?
23 april 2012
Inget flow
Jag längtar kväll nu. För kännedom.
Kämpar med rastlösheten och försöker säga åt mig själv att jobba flitigt en stund till. En kvart i taget. Det är en svår konst vissa dagar. När jag inte uppslukas av det jag gör och glömmer tiden. Utan när tiden tvärtom är mycket närvarande hela tiden, som ett kliande myggbett av längtan efter att göra något annat. Egentligen är det väl längtan efter att bli uppslukad. Det där tillståndet som man också kan kalla flow och som inte går att skapa. Som antingen är här eller så inte. Idag inte.
Det är bara att härda ut och göra det man ska ändå. Läsa och skriva och jobba undan en del tråkiga måsten. Svara på lite mail och kolla av att saker blir gjorda av de som ska göra dem. Sånt. Så blir det nog kväll idag med.
Kämpar med rastlösheten och försöker säga åt mig själv att jobba flitigt en stund till. En kvart i taget. Det är en svår konst vissa dagar. När jag inte uppslukas av det jag gör och glömmer tiden. Utan när tiden tvärtom är mycket närvarande hela tiden, som ett kliande myggbett av längtan efter att göra något annat. Egentligen är det väl längtan efter att bli uppslukad. Det där tillståndet som man också kan kalla flow och som inte går att skapa. Som antingen är här eller så inte. Idag inte.
Det är bara att härda ut och göra det man ska ändå. Läsa och skriva och jobba undan en del tråkiga måsten. Svara på lite mail och kolla av att saker blir gjorda av de som ska göra dem. Sånt. Så blir det nog kväll idag med.
Vad segt det är med vardag!
Älskade vänner och älskad pojkvän har förgyllt min helg. Och nu är jag inte alls sugen på vecka. Jag vill ha mer helg och mer ledighet. Det blir lätt så när det händer mycket på kort tid, att jag inte riktigt hinner med. Jag är så intensivt i nuet och njuter av det som händer att jag inte vilar. Och så kommer måndag morgon som en baksmälla. Jag sitter och tittar på en text som ska redigeras men jag har liksom inget att säga ännu. Det är tre timmar sen jag vaknade men jag är ändå inte vaken ännu. Mer kaffe behövs, tror jag minsann.
Massor av saker kommer ikapp när jag träffar Genus, så är det alltid. Hon är min innerligaste vän, den som vet allt och som har tillgång till hela mig. Med henne kan jag prata om allt som intresserar mig, som är viktigt i mitt liv. Jag brukar säga att man inte kan ha en vän till allt, att man inte kan räkna med det. Men henne kan jag ha till allt. Allt som är viktigt och väsentligt funkar med henne.
En extra bonus och verkligen ingen självklarhet är att alla funkar med alla när vi träffas, vi fyra. Genus' man är en superbra person som jag verkligen tycker om, min pojkvän har kommit in helt rätt och allt är bara lätt. Jag är ovan vid det, att alla tycker om alla och att ingen brer ut sig på andras bekostnad. Och att jag inte marknadsförs. Det är så vilsamt att vara med dem!
Nu längtar jag lite grann efter sommaren, att träffa dem igen. Fasen alltså, att de finaste vännerna ska bo så långt bort!
20 april 2012
Han
Åh, alltså: hans hud! Jag kan inte få nog av värmen, doften, mjukheten under min handflata, känslan av hans mage mot min rygg när vi sover. Hans arm runt mig, hans hand under min kind, ringen som skaver lite. Han andas mot min nacke och kyssen på min axel när han bli för varm och vänder sig om. Oftast har jag hunnit somna innan dess, men bara att jag vet att den kommer. Hans kärlek är ren och lätt och lyfter mig till ett tryggare land. Aldrig att jag trodde detta, den där kvällen för snart ett och halvt år sedan när jag tog hans hand på dansgolvet och sa "håll i mig!" Han håller i mig ännu och jag hoppas att han aldrig släpper taget.
19 april 2012
Gäster från Google
"vad man kan göra med rostat bröd"
Någon har googlat denna mening och landat här hos mig. Jag bli jättenyfiken! Har jag någonsin ens skrivit om rostat bröd?! Och vaddå vad man kan göra...? Är frågan ekivok eller huslig eller handlar det om lördagsfrukost med tidning, kaffe och tåflörtande under bordet?
Jag lär aldrig få veta och det kan jag leva med. Nyfikenheten är en av livets drivkrafter och jag känner lycka över att jag orkar vara nyfiken igen. Länge hade jag ingen energi över till sånt, orkade bara överleva.
Någon har googlat denna mening och landat här hos mig. Jag bli jättenyfiken! Har jag någonsin ens skrivit om rostat bröd?! Och vaddå vad man kan göra...? Är frågan ekivok eller huslig eller handlar det om lördagsfrukost med tidning, kaffe och tåflörtande under bordet?
Jag lär aldrig få veta och det kan jag leva med. Nyfikenheten är en av livets drivkrafter och jag känner lycka över att jag orkar vara nyfiken igen. Länge hade jag ingen energi över till sånt, orkade bara överleva.
Fick lite tid över
Denna hittade jag hos Joanna och jag tyckte det var kul frågor - särskilt eftersom jag ju inte brukar skriva om sådant här så mycket. Så jag lånar!
1. Om du fick göra dig det finaste du kunde, hur skulle det bli?
Jag rodnar lite inför frågan eftersom jag inte själv tycker att jag är så fin. Men sen biter jag ihop och tänker att det beror på årstid och sammanhang och att det är svårt att säga en outfit som alltid funkar. Men om jag skulle gå på en fest imorgon så skulle jag ta på mig en kort svart klänning från Noa Noa, storblommiga strumpbyxor och svarta Doc Martens.
2. Var vill du vara?
Jag tolkar det bokstavligt och skulle just nu hellre vara där jag kommer att vara om två dagar vid den här tiden: hemma i mitt köket, ätandes långfrukost med min älskade samt Genus och Popsnöret som kommer på besök i helgen.
3. Kanel i kaffet, vad tycker du om det?
Bläk. På filen däremot - mums!
4. Vad har du i ditt förråd som du hellre skulle ha i lägenheten?
Inget tror jag... Eller kanske min pilatesboll som inte riktigt får plats.
5. Om du inte bor där du bor nu, var skulle du då välja att bo?
Jag skulle kunna bo i en annan stad där jag bott förut, inte min barndomsstad utan staden där jag pluggade. Åh, det hade varit fint!
6. Vad tycker människor om hos dig?
Att jag har humor, att jag skapar lugn och harmoni runt mig och att jag är en lojal vän. Tror jag. Och min pojkvän brukar säga att jag är bra att resa med, lätt och med på det mesta.
7. Vad skulle du bjuda mig på, om jag kom och hälsade på? (Mat, lek, äventyr…)
Jag är då Joanna som jag inte känner, men om jag ändå tänker mig vad jag skulle visa upp så: frukost på Egg & milk, en promenad i Botaniska trädgården och lunch där samt gärna en tur med skärgårdsbåten ut till någon av näröarna med picknick. Nej, man hinner inte allt det, men om vi drömmer lite. Och så avsluta med mat på Tre indier på kvällen.
8. Vilka är dina favoritskor?
Flera. Mina Doc Martens, mina Converse, mina buspojkekängor och mina Keen-sandaler som jag promenerat ganska många mil i. Och mina löparskor såklart!
9. Vad lagar du för mat om det ska gå snabbt?
Pastasallad eller omelett.
10. Har du fantiserat om att heta något annat? I såna fall vad?
När jag var liten ville jag heta Liselotte. Men nej, inte sen dess.
11. Det är vår nu, och snart är det sommar. Vad är det roligaste du ska göra i sommar?
Resa. Med mina älskade människor i olika konstellationer. Till storstäder och till värmen. Det ser jag fram emot.
1. Om du fick göra dig det finaste du kunde, hur skulle det bli?
Jag rodnar lite inför frågan eftersom jag inte själv tycker att jag är så fin. Men sen biter jag ihop och tänker att det beror på årstid och sammanhang och att det är svårt att säga en outfit som alltid funkar. Men om jag skulle gå på en fest imorgon så skulle jag ta på mig en kort svart klänning från Noa Noa, storblommiga strumpbyxor och svarta Doc Martens.
2. Var vill du vara?
Jag tolkar det bokstavligt och skulle just nu hellre vara där jag kommer att vara om två dagar vid den här tiden: hemma i mitt köket, ätandes långfrukost med min älskade samt Genus och Popsnöret som kommer på besök i helgen.
3. Kanel i kaffet, vad tycker du om det?
Bläk. På filen däremot - mums!
4. Vad har du i ditt förråd som du hellre skulle ha i lägenheten?
Inget tror jag... Eller kanske min pilatesboll som inte riktigt får plats.
5. Om du inte bor där du bor nu, var skulle du då välja att bo?
Jag skulle kunna bo i en annan stad där jag bott förut, inte min barndomsstad utan staden där jag pluggade. Åh, det hade varit fint!
6. Vad tycker människor om hos dig?
Att jag har humor, att jag skapar lugn och harmoni runt mig och att jag är en lojal vän. Tror jag. Och min pojkvän brukar säga att jag är bra att resa med, lätt och med på det mesta.
7. Vad skulle du bjuda mig på, om jag kom och hälsade på? (Mat, lek, äventyr…)
Jag är då Joanna som jag inte känner, men om jag ändå tänker mig vad jag skulle visa upp så: frukost på Egg & milk, en promenad i Botaniska trädgården och lunch där samt gärna en tur med skärgårdsbåten ut till någon av näröarna med picknick. Nej, man hinner inte allt det, men om vi drömmer lite. Och så avsluta med mat på Tre indier på kvällen.
8. Vilka är dina favoritskor?
Flera. Mina Doc Martens, mina Converse, mina buspojkekängor och mina Keen-sandaler som jag promenerat ganska många mil i. Och mina löparskor såklart!
9. Vad lagar du för mat om det ska gå snabbt?
Pastasallad eller omelett.
10. Har du fantiserat om att heta något annat? I såna fall vad?
När jag var liten ville jag heta Liselotte. Men nej, inte sen dess.
11. Det är vår nu, och snart är det sommar. Vad är det roligaste du ska göra i sommar?
Resa. Med mina älskade människor i olika konstellationer. Till storstäder och till värmen. Det ser jag fram emot.
18 april 2012
Mitt ansvar och ditt
Ansvar. En sak till vill jag säga om det. Det handlar om skillnaden mellan att ta ansvar för sig själv och att ta ansvar för alla andra. Låt mig förklara!
Jag är väldigt "bra" på att ta ansvar för att alla andra har det bra och trivs, dvs jag går ständigt runt och pejlar och tolkar och läser in. Och jag tar lätt på mig skuld om någon verkar sur, ledsen eller besvärad. Ser det som min uppgift att göra bra och ta bort obehaget. Och får dåligt samvete om/när det inte går. Detta tar en himla massa energi, vilket bland annat leder till att jag får mindre ork över att ta ansvar för mig.
På jobbet har jag blivit bättre på att inte vara så hänsynsfull jämt och att inte tacka ja till allt, utan säga ifrån mer. Säga Nej, det där är inte mitt ansvar eller Nej, det där gör inte jag, för det intresserar inte mig/kan jag inget om/hinner jag inte.
Privat har jag fortfarande svårt att inte ta på mig att se till att alla har det bra. Eller i alla fall notera det som verkar vara fel. Och känna skuld.
Samtidigt är det centralt både för mig och för vad jag försöker lära mina barn att man inte kan lägga över ansvaret för sitt eget liv och mående på någon annan. Det är inte min uppgift att fylla min pojkväns eller mina barns liv med innehåll, det kan bara de själva göra. Däremot är jag mer än gärna en del av det innehållet. Det är en viktig skillnad.
I mina samtal med Yngstan är det en ständigt återkommande punkt, dels för att hon är liten fortfarande och dels för att hennes pappa ju har en tendens (underdrift) att tycka att det är andras (min, förut) uppgift att fylla hans liv med lycka och se till att hans drömmar och önskningar går i uppfyllelse. Och i det avseendet har äpplet fallit nära trädet - hon har lätt att agera utifrån sin pappas världsbild och det vill jag ta henne ur. Att ta makt över sig själv är en jätteviktig förutsättning fär att må bra och vara glad. Men det betyder så klart inte att man blir (ut)lämnad till bara sig själv! Vi är tillsammans i livet - jag, hon och de andra i den stora familjen.
Jag är väldigt "bra" på att ta ansvar för att alla andra har det bra och trivs, dvs jag går ständigt runt och pejlar och tolkar och läser in. Och jag tar lätt på mig skuld om någon verkar sur, ledsen eller besvärad. Ser det som min uppgift att göra bra och ta bort obehaget. Och får dåligt samvete om/när det inte går. Detta tar en himla massa energi, vilket bland annat leder till att jag får mindre ork över att ta ansvar för mig.
På jobbet har jag blivit bättre på att inte vara så hänsynsfull jämt och att inte tacka ja till allt, utan säga ifrån mer. Säga Nej, det där är inte mitt ansvar eller Nej, det där gör inte jag, för det intresserar inte mig/kan jag inget om/hinner jag inte.
Privat har jag fortfarande svårt att inte ta på mig att se till att alla har det bra. Eller i alla fall notera det som verkar vara fel. Och känna skuld.
Samtidigt är det centralt både för mig och för vad jag försöker lära mina barn att man inte kan lägga över ansvaret för sitt eget liv och mående på någon annan. Det är inte min uppgift att fylla min pojkväns eller mina barns liv med innehåll, det kan bara de själva göra. Däremot är jag mer än gärna en del av det innehållet. Det är en viktig skillnad.
I mina samtal med Yngstan är det en ständigt återkommande punkt, dels för att hon är liten fortfarande och dels för att hennes pappa ju har en tendens (underdrift) att tycka att det är andras (min, förut) uppgift att fylla hans liv med lycka och se till att hans drömmar och önskningar går i uppfyllelse. Och i det avseendet har äpplet fallit nära trädet - hon har lätt att agera utifrån sin pappas världsbild och det vill jag ta henne ur. Att ta makt över sig själv är en jätteviktig förutsättning fär att må bra och vara glad. Men det betyder så klart inte att man blir (ut)lämnad till bara sig själv! Vi är tillsammans i livet - jag, hon och de andra i den stora familjen.
15 april 2012
En bra människa
Som ett led i renoveringen av den här bloggen tog jag bort beskrivningen. Den har bytt skepnad några gånger genom åren men nu känns det inte som om den ens behövs längre. Om det skulle vara så att någon kommer hit för första gången - någon som inte har historiken klar för sig - så får inläggen tala för sig själva.
Det finns en länk mellan mig nu, denna soliga aprilsöndag, och alla jag som funnits sen jag krystades ut ur min mammas mage en torsdagseftermiddag i slutet av 60-talet. Allt som hänt sen dess har satt spår, olika spår av olika vikt. En del minns jag inte ens, men de finns där och ibland blir jag påmind. Saker jag inte ens visste om eller för länge sen hade glömt kommer upp i dagen och säger mig något om tillvaron och mig själv.
Jag tänker mycket på ansvar. Att ta ansvar för sig själv och alltid vara - och göra - sitt bästa. Eller i alla fall försöka. Och att aldrig skylla ifrån sig. Det betyder inte att allt som händer är en eget fel. Absolut inte! Om andra skadar en eller man råkar ut för en olycka är det så klart inte så att man har sig själv att skylla, per definition (även om man kan ha del i skulden genom slarv eller egen dumhet). Men hur man hanterar och reagerar: det är ens eget ansvar. Alltid. Det finns alltid utrymme för att reagera ansvarsfullt på det som händer en.
Intimt sammankopplat med att ta eget ansvar är insikten om att det jag gör påverkar andra. Om jag är sur eller glad, om jag skyller på andra eller tar ansvar själv, om jag försöker fylla mitt liv med innehåll själv eller förväntar mig att andra ska roa mig och göra mitt liv kul och intressant. Alla sådana... ställningstaganden påverkar de människor jag har runt mig.
Jag vill vara mitt bästa och jag vill ta ansvar och jag vill alltid tänka på att det jag gör påverkar min familj och mina vänner. Jag är inte bra på det alltid. Kanske inte ens ofta. Men jag försöker och jag tänker på det. Jag vill det för min skull och för deras. För att jag tror att det är den viktigaste grunden till att vara en bra människa.
Det finns en länk mellan mig nu, denna soliga aprilsöndag, och alla jag som funnits sen jag krystades ut ur min mammas mage en torsdagseftermiddag i slutet av 60-talet. Allt som hänt sen dess har satt spår, olika spår av olika vikt. En del minns jag inte ens, men de finns där och ibland blir jag påmind. Saker jag inte ens visste om eller för länge sen hade glömt kommer upp i dagen och säger mig något om tillvaron och mig själv.
Jag tänker mycket på ansvar. Att ta ansvar för sig själv och alltid vara - och göra - sitt bästa. Eller i alla fall försöka. Och att aldrig skylla ifrån sig. Det betyder inte att allt som händer är en eget fel. Absolut inte! Om andra skadar en eller man råkar ut för en olycka är det så klart inte så att man har sig själv att skylla, per definition (även om man kan ha del i skulden genom slarv eller egen dumhet). Men hur man hanterar och reagerar: det är ens eget ansvar. Alltid. Det finns alltid utrymme för att reagera ansvarsfullt på det som händer en.
Intimt sammankopplat med att ta eget ansvar är insikten om att det jag gör påverkar andra. Om jag är sur eller glad, om jag skyller på andra eller tar ansvar själv, om jag försöker fylla mitt liv med innehåll själv eller förväntar mig att andra ska roa mig och göra mitt liv kul och intressant. Alla sådana... ställningstaganden påverkar de människor jag har runt mig.
Jag vill vara mitt bästa och jag vill ta ansvar och jag vill alltid tänka på att det jag gör påverkar min familj och mina vänner. Jag är inte bra på det alltid. Kanske inte ens ofta. Men jag försöker och jag tänker på det. Jag vill det för min skull och för deras. För att jag tror att det är den viktigaste grunden till att vara en bra människa.
14 april 2012
Varm inifrån och ut
Lördagsmorgon
Alla sover utom jag
Barnen är här, alla tre
Och jag är glad för det, för dem
Yngstan är glad efter sin pappavecka
och kanhända lite skamsen och eftertänksam
efter hur förra mammaveckan blev
Vi hade en mysig fredagskväll och jag är full av hopp
om oss och vårt lilla liv
Vi har det bra
Lyckan bor i mitt hjärta
Alla sover utom jag
Barnen är här, alla tre
Och jag är glad för det, för dem
Yngstan är glad efter sin pappavecka
och kanhända lite skamsen och eftertänksam
efter hur förra mammaveckan blev
Vi hade en mysig fredagskväll och jag är full av hopp
om oss och vårt lilla liv
Vi har det bra
Lyckan bor i mitt hjärta
13 april 2012
Det egna ansvarets gräns
Jag har, jobbmässigt, en något kluven instälning till min egen förmåga. Jag vet mitt värde i vissa avseenden och i många situationer (de flesta jag hamnar i, vanliga dagar) känner jag mig trygg och säker. Jag kan det här, jag är uppskattad för det jag gör och jag går in i mina olika roller med självfötroende och lugn. Men sen finns det en sak jag är dålig på. En viktig, bärande sak som gör att jag känner mig liten och... efter. Dålig. Lågpresterande. Jag är inte ensam om det men det är ändå mitt eget fel, ett problem som jag måste ta tag.
Jag skäms över detta och tycker att det är pinsamt, vilket leder till att jag inte pratar om det eller försöker få stöd och hjälp. Förträngning är nog en ganska bra rubrik på det jag sysslar med...
Min pojkvän har inte det problemet. Han är duktig på den delen av jobbet och gör det han förväntas och mer därtill. Han har bra fart framåt när jag står och vacklar utan egentlig styrfart, kan man säga.
Men! Sök stöd hos honom då! tänker ni kanske. Jo, det skulle jag kunna. Borde jag kanske kunna. Varför gör jag inte det? Jo, för att jag skäms inför honom.
Han har några nära kolleger som han av olika skäl har hamnat på kant med. Så som jag uppfattar det är det till största delen deras - kollegernas - fel men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att han, för att försvara sig och behålla sin integritet, hackar på dem för att (tadaa!) de har samma problem som jag. Samma svårighet, samma brist, samma oförmåga. Det är dem han vill säga nåt om, inte mig, hävdar han. Och när jag säger att jag blir ledsen och känner mig tillplattad förstår han inte varför. Det är ju inte mig han pratar om.
Jag försäker ta ansvar för mina egna brister och problem. Det är inte hans fel att jag har dåligt självförtroende och känner mig dålig. Det är inte hans uppgift att få mig på fötter. Men jag tycker nog att han skulle kunna förstå att jag känner att den skit han kastar på andra skvätter på mig också.
Jag skäms över detta och tycker att det är pinsamt, vilket leder till att jag inte pratar om det eller försöker få stöd och hjälp. Förträngning är nog en ganska bra rubrik på det jag sysslar med...
Min pojkvän har inte det problemet. Han är duktig på den delen av jobbet och gör det han förväntas och mer därtill. Han har bra fart framåt när jag står och vacklar utan egentlig styrfart, kan man säga.
Men! Sök stöd hos honom då! tänker ni kanske. Jo, det skulle jag kunna. Borde jag kanske kunna. Varför gör jag inte det? Jo, för att jag skäms inför honom.
Han har några nära kolleger som han av olika skäl har hamnat på kant med. Så som jag uppfattar det är det till största delen deras - kollegernas - fel men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att han, för att försvara sig och behålla sin integritet, hackar på dem för att (tadaa!) de har samma problem som jag. Samma svårighet, samma brist, samma oförmåga. Det är dem han vill säga nåt om, inte mig, hävdar han. Och när jag säger att jag blir ledsen och känner mig tillplattad förstår han inte varför. Det är ju inte mig han pratar om.
Jag försäker ta ansvar för mina egna brister och problem. Det är inte hans fel att jag har dåligt självförtroende och känner mig dålig. Det är inte hans uppgift att få mig på fötter. Men jag tycker nog att han skulle kunna förstå att jag känner att den skit han kastar på andra skvätter på mig också.
12 april 2012
Klokvackert
Det klokaste och vackraste idag. Av min nya favoritbloggare Krickelin
Jag letar efter lyckan, känner jag.
Men så pass klok är jag, så jag vet.
Att jag har den här i handen hela tiden.
Det ska jag spara och plocka fram vid behov, när vardagsstress-tristess-paniken anfaller. För det gör den, då och då. Annars är jag, både just nu och mestadels, tillfreds. Livet är på det hela taget väldigt fint och jag är glad i det.
Jag letar efter lyckan, känner jag.
Men så pass klok är jag, så jag vet.
Att jag har den här i handen hela tiden.
Det ska jag spara och plocka fram vid behov, när vardagsstress-tristess-paniken anfaller. För det gör den, då och då. Annars är jag, både just nu och mestadels, tillfreds. Livet är på det hela taget väldigt fint och jag är glad i det.
11 april 2012
Leker
Jag grejar med bloggens yttre och... äh jag vet inte. Blev det nå' bra eller var det snyggare innan? (Hur det nu såg ut...)
Kanske ändrar jag igen. Vi får se. Men nu hinner jag inte, för strax ska jag iväg och träffa en kär gammal vän. Ni som varit med länge kanske minns Doktorn. Vi har inte träffats på... vad? Fyra år? Det ska bli roligt och jag hoppas att vi når fram till varandra som förr.
Jag får väl helt enkelt återkomma med en rapport. Vi ses!
Kanske ändrar jag igen. Vi får se. Men nu hinner jag inte, för strax ska jag iväg och träffa en kär gammal vän. Ni som varit med länge kanske minns Doktorn. Vi har inte träffats på... vad? Fyra år? Det ska bli roligt och jag hoppas att vi når fram till varandra som förr.
Jag får väl helt enkelt återkomma med en rapport. Vi ses!
10 april 2012
Mammatanten
Jag har jobbat hela förmiddagen och fram till nu med en och samma, grandiost tråkiga arbetsuppgift. Det var så själsligt förödande att jag har svårt att starta om och göra nåt vettigt resten av dagen. Nåt annat än pilla mig i naveln och läsa en tidning vill säga.
Jag och min älskling träffade min mamma nu i helgen och det var riktigt trevligt. Jag har inga stora förhoppningar om trevlig samvaro sådär på riktigt med min mamma, allt på plussidan om uthärdligt är en framgång. Vi var bara där ett par timmar och det är ungefär så länge jag står ut, när det är fler än hon och jag. Varför är det så? Om jag är där ensam kan jag hålla ut i två dagar. Jo, för jag tar ansvar för andras trivsel. Jag skäms över att det är så långsamt, i ordets alla bemärkelser, att vara där. Tänker ungefär Gud vad de måste tycka att detta är trist! Min pojkvän fick mig att inse det. Och att det faktiskt är både orimligt och onödigt att ta ett sådant ansvar. Även om han sånär förgås av uttråkning (vilket han inte gjorde) så dör man inte av att konversera en tråkigt tant i några timmar. Det bara känns så. För mig, särskilt. Och dessutom kan han ta ansvar för sig själv.
Jag har för länge sen slutat dagdrömma om andra föräldrar och syskon. De är som de är och det är bara att gilla läget. Men jag har också insett att man inte måste umgås med dem. Man måste inte stanna en vecka när man hälsar på, man måste inte resa med dem på sommaren, man måste inte fira jul och andra helger med dem. Man måste faktiskt ingenting, men man kan om man vill. Man kan det man vill. Och jag vill träffa min mamma lite då och då men inte för länge och inte för ofta.
Jag och min älskling träffade min mamma nu i helgen och det var riktigt trevligt. Jag har inga stora förhoppningar om trevlig samvaro sådär på riktigt med min mamma, allt på plussidan om uthärdligt är en framgång. Vi var bara där ett par timmar och det är ungefär så länge jag står ut, när det är fler än hon och jag. Varför är det så? Om jag är där ensam kan jag hålla ut i två dagar. Jo, för jag tar ansvar för andras trivsel. Jag skäms över att det är så långsamt, i ordets alla bemärkelser, att vara där. Tänker ungefär Gud vad de måste tycka att detta är trist! Min pojkvän fick mig att inse det. Och att det faktiskt är både orimligt och onödigt att ta ett sådant ansvar. Även om han sånär förgås av uttråkning (vilket han inte gjorde) så dör man inte av att konversera en tråkigt tant i några timmar. Det bara känns så. För mig, särskilt. Och dessutom kan han ta ansvar för sig själv.
Jag har för länge sen slutat dagdrömma om andra föräldrar och syskon. De är som de är och det är bara att gilla läget. Men jag har också insett att man inte måste umgås med dem. Man måste inte stanna en vecka när man hälsar på, man måste inte resa med dem på sommaren, man måste inte fira jul och andra helger med dem. Man måste faktiskt ingenting, men man kan om man vill. Man kan det man vill. Och jag vill träffa min mamma lite då och då men inte för länge och inte för ofta.
9 april 2012
Att se
Snöslask är aprilväder. Också. Liksom ivrig sol är det, och tappa-andan-blåst. Jag har vilat i påsk, från barn och ansvar. Men tänkt massor har jag ändå, på den lilla som inte mår så bra. Som bråkar och härjar på ett sätt som varken hon eller nån annan trivs med. Det är jobbigt för alla.
Nu har jag kommit fram till att jag kanske ska resa någonstans med bara henne. Hon och jag en vecka i solen, med all tid i världen till att prata klart och ge henne den bekräftelse och blick hon så uppenbart längtar efter. Jag tror att jag har råd att göra det utan att någon eller blir något blir lidande och då kan de vara en investering i lättare liv.
Det är så dubbelt det där med barn som bråkar för att få uppmärksamhet. Om de "lyckas" - säger man då till dem att bråka vidare, indirekt? Borde man ignorera? Ibland känns det ju så och det finns gott om förståsigpåare som säger att det är rätt metod. Men hur kan det vara det? Hur kan det vara rätt att vägra se den som med hela sin existens skriker se mig! Hur ser man utan att bekräfta fel sak? Jag tycker att det är svårt.
Nu har jag kommit fram till att jag kanske ska resa någonstans med bara henne. Hon och jag en vecka i solen, med all tid i världen till att prata klart och ge henne den bekräftelse och blick hon så uppenbart längtar efter. Jag tror att jag har råd att göra det utan att någon eller blir något blir lidande och då kan de vara en investering i lättare liv.
Det är så dubbelt det där med barn som bråkar för att få uppmärksamhet. Om de "lyckas" - säger man då till dem att bråka vidare, indirekt? Borde man ignorera? Ibland känns det ju så och det finns gott om förståsigpåare som säger att det är rätt metod. Men hur kan det vara det? Hur kan det vara rätt att vägra se den som med hela sin existens skriker se mig! Hur ser man utan att bekräfta fel sak? Jag tycker att det är svårt.
4 april 2012
Jag orkar inte med mitt barn
Två kvällar i rad har jag suttit fast i Yngstans sovrum mellan nio och tio. Hon vägrar säga godnatt, måste prata om jätteviktiga saker, dvs älta samma om och om igen: skilsmässan, att hon inte kan somna för tänk om hon hör oss! och liknande. Ältande, grottande och fullt av anklagelser. Jag gör fel och tänker inte på henne. Hon ser mönster som inte finns och tror att alla är ute efter att såra henne. Varje känsla hon har kommer ut genom munnen direkt, att vänta med ett prat tills den man vill prata med vill eller hinner - det finns inte på hennes karta. Det ska vara NU.
Igår hade vi bestämt att vi skulle säga godnatt snabbt och att jag skulle gå ut klockan nio. Det blev inte så. Det blev som det alltid blir och jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kryper i hela kroppen och jag känner mig helt maktlös inför detta. Hela jag blir till en arg och irriterad typ med uppdragna axlar och munnen som ett streck. Fast jag älskar henne känner jag nåt som snuddar vid hat. Det är givetsvis inte henne jag hatar utan vad hon gör med mig, oss. Både min och hennes relation och mina relationer med övriga i familjen. Hon tar mig i besittning på ett sätt som är omöjligt att stå ut med. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Hennes pappavecka kommer som en befrielse.
Igår hade vi bestämt att vi skulle säga godnatt snabbt och att jag skulle gå ut klockan nio. Det blev inte så. Det blev som det alltid blir och jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kryper i hela kroppen och jag känner mig helt maktlös inför detta. Hela jag blir till en arg och irriterad typ med uppdragna axlar och munnen som ett streck. Fast jag älskar henne känner jag nåt som snuddar vid hat. Det är givetsvis inte henne jag hatar utan vad hon gör med mig, oss. Både min och hennes relation och mina relationer med övriga i familjen. Hon tar mig i besittning på ett sätt som är omöjligt att stå ut med. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Hennes pappavecka kommer som en befrielse.
2 april 2012
Nykter missbrukare
I'm an obese man trapped in a fat man's body lär den tecknade antihjälten Homer Simpson ha sagt.
Jag känner sympati med det citatet. Få männsikor tror mig, och ingen av dem verkar fatta på riktigt, men såhär är det: jag bär ständigt omkring på en rädsla för att den tjockis jag egentligen är ska tränga sig ut genom min hud, tvinga sig på mig inifrån. Jag ser mig själv som en tjock person och det finns inga speglar, måttband, badrumsvågar eller klädprovningar i världen som kan ändra på det.
Jodå, jag kan se att jag ser ganska normal ut, att jag väger normalt och så vidare men det är en fasad som när som helst kan rämna. Jag kämpar dagligen med att försöka fatta att jag är normal och försöka låta bli att plåga min omgivningen med min ångest. Det går oftast ganska bra, i takt med att jag blir äldre och tryggare på alla andra områden blir jag mer och mer landad även vad gäller min kropp. Men att i det läget bli ifrågasatt för att jag inte äter kakor är inte roligt. Du som är så smal behöver väl inte banta! Och Du som tränar så mycket kan väl äta vad du vill! är två vanliga typer av kommentarer.
Jag bantar inte, jag är nykter missbrukare vill jag svara. Och tillägga Du vet inget om mig så sluta påstå saker om mig!
Jag orkar alldeles för sällan förklara mig. Frågan kommer nästan alltid upp när det är kalas av något slag och jag har inte lust att bli föremål för allas nyfikenhet alternativt sitta och ta tid och plats med mitt på det sättet. Det är inte sån jag är. Jag vill bara få vara ifred och avstå kakor och efterrätter så mycket jag vill. Utan kommentarer.
Jag känner sympati med det citatet. Få männsikor tror mig, och ingen av dem verkar fatta på riktigt, men såhär är det: jag bär ständigt omkring på en rädsla för att den tjockis jag egentligen är ska tränga sig ut genom min hud, tvinga sig på mig inifrån. Jag ser mig själv som en tjock person och det finns inga speglar, måttband, badrumsvågar eller klädprovningar i världen som kan ändra på det.
Jodå, jag kan se att jag ser ganska normal ut, att jag väger normalt och så vidare men det är en fasad som när som helst kan rämna. Jag kämpar dagligen med att försöka fatta att jag är normal och försöka låta bli att plåga min omgivningen med min ångest. Det går oftast ganska bra, i takt med att jag blir äldre och tryggare på alla andra områden blir jag mer och mer landad även vad gäller min kropp. Men att i det läget bli ifrågasatt för att jag inte äter kakor är inte roligt. Du som är så smal behöver väl inte banta! Och Du som tränar så mycket kan väl äta vad du vill! är två vanliga typer av kommentarer.
Jag bantar inte, jag är nykter missbrukare vill jag svara. Och tillägga Du vet inget om mig så sluta påstå saker om mig!
Jag orkar alldeles för sällan förklara mig. Frågan kommer nästan alltid upp när det är kalas av något slag och jag har inte lust att bli föremål för allas nyfikenhet alternativt sitta och ta tid och plats med mitt på det sättet. Det är inte sån jag är. Jag vill bara få vara ifred och avstå kakor och efterrätter så mycket jag vill. Utan kommentarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)