Jag har, jobbmässigt, en något kluven instälning till min egen förmåga. Jag vet mitt värde i vissa avseenden och i många situationer (de flesta jag hamnar i, vanliga dagar) känner jag mig trygg och säker. Jag kan det här, jag är uppskattad för det jag gör och jag går in i mina olika roller med självfötroende och lugn. Men sen finns det en sak jag är dålig på. En viktig, bärande sak som gör att jag känner mig liten och... efter. Dålig. Lågpresterande. Jag är inte ensam om det men det är ändå mitt eget fel, ett problem som jag måste ta tag.
Jag skäms över detta och tycker att det är pinsamt, vilket leder till att jag inte pratar om det eller försöker få stöd och hjälp. Förträngning är nog en ganska bra rubrik på det jag sysslar med...
Min pojkvän har inte det problemet. Han är duktig på den delen av jobbet och gör det han förväntas och mer därtill. Han har bra fart framåt när jag står och vacklar utan egentlig styrfart, kan man säga.
Men! Sök stöd hos honom då! tänker ni kanske. Jo, det skulle jag kunna. Borde jag kanske kunna. Varför gör jag inte det? Jo, för att jag skäms inför honom.
Han har några nära kolleger som han av olika skäl har hamnat på kant med. Så som jag uppfattar det är det till största delen deras - kollegernas - fel men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att han, för att försvara sig och behålla sin integritet, hackar på dem för att (tadaa!) de har samma problem som jag. Samma svårighet, samma brist, samma oförmåga. Det är dem han vill säga nåt om, inte mig, hävdar han. Och när jag säger att jag blir ledsen och känner mig tillplattad förstår han inte varför. Det är ju inte mig han pratar om.
Jag försäker ta ansvar för mina egna brister och problem. Det är inte hans fel att jag har dåligt självförtroende och känner mig dålig. Det är inte hans uppgift att få mig på fötter. Men jag tycker nog att han skulle kunna förstå att jag känner att den skit han kastar på andra skvätter på mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar