I'm an obese man trapped in a fat man's body lär den tecknade antihjälten Homer Simpson ha sagt.
Jag känner sympati med det citatet. Få männsikor tror mig, och ingen av dem verkar fatta på riktigt, men såhär är det: jag bär ständigt omkring på en rädsla för att den tjockis jag egentligen är ska tränga sig ut genom min hud, tvinga sig på mig inifrån. Jag ser mig själv som en tjock person och det finns inga speglar, måttband, badrumsvågar eller klädprovningar i världen som kan ändra på det.
Jodå, jag kan se att jag ser ganska normal ut, att jag väger normalt och så vidare men det är en fasad som när som helst kan rämna. Jag kämpar dagligen med att försöka fatta att jag är normal och försöka låta bli att plåga min omgivningen med min ångest. Det går oftast ganska bra, i takt med att jag blir äldre och tryggare på alla andra områden blir jag mer och mer landad även vad gäller min kropp. Men att i det läget bli ifrågasatt för att jag inte äter kakor är inte roligt. Du som är så smal behöver väl inte banta! Och Du som tränar så mycket kan väl äta vad du vill! är två vanliga typer av kommentarer.
Jag bantar inte, jag är nykter missbrukare vill jag svara. Och tillägga Du vet inget om mig så sluta påstå saker om mig!
Jag orkar alldeles för sällan förklara mig. Frågan kommer nästan alltid upp när det är kalas av något slag och jag har inte lust att bli föremål för allas nyfikenhet alternativt sitta och ta tid och plats med mitt på det sättet. Det är inte sån jag är. Jag vill bara få vara ifred och avstå kakor och efterrätter så mycket jag vill. Utan kommentarer.
9 kommentarer:
Vet du hur du har fått den här uppfattningen om dig själv?
Har du varit överviktig tidigare?
Jag har för mig att du skrivit att du varit lite lätt rund som barn, men jag kanske minns fel..
Vet du hur du har fått den här uppfattningen om dig själv?
Har du varit överviktig tidigare?
Jag har för mig att du skrivit att du varit lite lätt rund som barn, men jag kanske minns fel..
Jag äter inte heller kakor eller tårta. Inte för att jag tänker på figuren utan för att jag tycker det smakar fan. Numera är det ingen som känner mig som ifrågasätter det. När främmande människor trugar säger jag bara att jag inte tycker om bakverk.
Säg det du också, att du inte gillar sötsaker. Då finns det inte mycket de kan säga om saken och du slipper synpunkter på vikt och träning. :-)
Jag som är så smal kan äta hur många kakor som helst, säger de. Och jag som är så smal behöver inte träna, som om träning bara hade med vikt att göra.
Fast nu är det nära på så att jag inte äter med hämningar (dock äter jag inte så mycket av det söta, men däremot varje dag) och jag tränar inget. Visst, rätt smal, men inte sund någonstans. Bara dåliga val, det är de som borde ifrågasättas istället för tvärtom. Omgivningen är knasig.
Hur menar du med den tjockis du egentligen är? Är det så att du raskt går upp i vikt om du inte motar det genom dina val om mycket träning och inget socker? Vad är en tjock person?
L: ja,jag var rund som barn och har fortfarande en bild av mig själv som tjock. Överviktig i gängse mening har jag bara varit i samband med att jag varit gravid, men jag har lätt att lägga på mig.
Livet just nu: Bra idé! Men blir inte folk provocerade av det? Jag upplever ofta att det är en slags sanning att sötsaker är gott. Att man är knäpp om man inte tycker det...
Caroline: Det är verkligen märkligt det där att folk inte fattar att man kan träna för att må bra och för att det är roligt och inte bara (eller inte alls) för att hålla sig smal.
Min inre tjockis är den tjocka figur jag konstant är rädd att jag ska bli. Jag har lätt att lägga på mig och med en bulimisk ätstörning i botten är den en ständig kamp för att inte bara äta-äta och svälla upp. Jag tänker på mat alltid. Att jag har en kronisk tarmsjukdom gör det inte lättare... Det är så livet ser ut för mig och jag är rätt van men stör mig på att folk har så lätt att lägga sig i och ha ovälkomna åsikter.
Faktiskt är det snarare så att de flesta säger; jag önskar att jag inte heller gillade kakor/tårta mm och så rodnar de och tar en mindre bit än de förmodligen gjort annars. DE skäms.
Egentligen är det ju bara så att jag är en saltis och inte en sötis. :-)
Bra! Inte att de skäms för det tycker jag inte nån ska behöva göra, för sin smaks skull. Men bra att det funkar. Jag gillar också salt: nötter ffa. Och det kan jag vara sugen på. Och kan äta utan att det blir till frosseri. Skönt.
Det kanske kan vara ditt svar, när du behöver något kort som folk köper utan resonemang, att du är en saltis istället för en sötis?
Vad händer om du lägger på dig då? Är det väldigt viktigt att vara smal?
Jag brukar säga att det beror på min tarmsjukdom och det är ingen lögn utan det är så att magen mår bättre när jag inte äter socker.
Jag trivs inte som rund, det är inte jag. Min personlighet är sådan att jag vill vara normal och orka röra på mig. Det är mycket psykologi i det där: om jag går upp ett eller två kilo så är det ju eg. ingen fara, men jag får panik ändå och ser framför mig hur det bara rasar iväg och innan jag hinner med så väger jag 10 kg mer. Jag har en anorektiker inom mig, men hon hålls under kontroll.
Skicka en kommentar