Två kvällar i rad har jag suttit fast i Yngstans sovrum mellan nio och tio. Hon vägrar säga godnatt, måste prata om jätteviktiga saker, dvs älta samma om och om igen: skilsmässan, att hon inte kan somna för tänk om hon hör oss! och liknande. Ältande, grottande och fullt av anklagelser. Jag gör fel och tänker inte på henne. Hon ser mönster som inte finns och tror att alla är ute efter att såra henne. Varje känsla hon har kommer ut genom munnen direkt, att vänta med ett prat tills den man vill prata med vill eller hinner - det finns inte på hennes karta. Det ska vara NU.
Igår hade vi bestämt att vi skulle säga godnatt snabbt och att jag skulle gå ut klockan nio. Det blev inte så. Det blev som det alltid blir och jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kryper i hela kroppen och jag känner mig helt maktlös inför detta. Hela jag blir till en arg och irriterad typ med uppdragna axlar och munnen som ett streck. Fast jag älskar henne känner jag nåt som snuddar vid hat. Det är givetsvis inte henne jag hatar utan vad hon gör med mig, oss. Både min och hennes relation och mina relationer med övriga i familjen. Hon tar mig i besittning på ett sätt som är omöjligt att stå ut med. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Hennes pappavecka kommer som en befrielse.
5 kommentarer:
Så jobbigt för era båda...
Vad händer om du inte stannar kvar och lyssnar? Om du är bestämd och säger attnii kom överens om att du skulle gå efter godnatt, så det gäller.
Eller kanske säga att hon får lägga sig 20.30 istället om hon vill prata. Eller prata innan hon har lagt sig?
Förklara att de andra också behöver dig och att du faktiskt behöver egen tid också för att orka.
Hoppas det blir bättre snart.
Konsekvent!!! Även om det är svårt och det dåliga samvetet spökar efteråt. Du hjälper inte henne genom att vika dig, du skälper henne. Var konsekvent i alla lägen...så kommer detta ebba ut snabbare än du tror
Konsekvent i vad? I att vägra samtala med ett barn som ber om det? Jag tror hon säger "se mig, tyck om mig". Jag skulle snarare säga: sitt där, håll om henne till tidens ände.
Jag tycker det verkar som om flickan är exakt så som beskrivs. Lite lik sin pappa och kräver uppmärksamhet på sekunden.
Bra att prata med henne då och då om vad hon känner när hon ska lägga sig. Men inte kväll efter kväll. Hon måste lära sig att lyssna och följa regler. Prata kan man göra andra tider än just vid läggdags.
Det är jobbigt och tröttande och just när det pågår vill jag bara stänga av henne och gå därifrån. Det är vanmakt och panik jag känner, jag når inte fram. När hon är ledsen (alltså när känslorna kommer ut som ledsenhet) är det inte alls samma sak: då gråter hon och jag tröstar och håller om. Men det är de ältande anklagelserna och hånfullheten som inte går att stå ut med. Att hon får för sig att hon ska styra och ställa och ha åsikter om saker som hon överhuvud taget inte har med att göra. Det är ett övertramp och även om jag oftast kan ta det, för jag har så mycket trygghet i mg själv numera, så är det inte ett acceptabelt beteende. Det är gränslöst på ett sätt som hon måste sluta med. Och ja, visst är hon lik sin pappa, så in i bänken! Samma ältande, samma oförmåga att se att man har ansvar för sig själv och inte kan lägga över på andra att göra en lycklig. Samma problem med att härbärgera allt som vill komma ut, att inte kunna vänta.
Konsekvent ska man vara, men hur gör man när den tid man sagt inte hålls, när hon vid vår överenskomna läggtid låser in sig i badrummet och står och slår med toalocket och skriker. När hon vägrar säga godnatt och bara fortsätter prata, och om jag bara går då ringer på mobilen och skickar tjugo arga sms om att jag är en skitmamma och så jävla dålig och dum? Kvällen går åt. Halvelva, i bästa fall, börjar den tid då jag kan vara med resten av familjen och t ex hinna prata med de andra barnen, se en film, ringa min mamma. Det finns inte mycket ork till det då... Oftast vill jag bara gå och lägga mig. Det är ett ohållbart läge, men nu är hon i alla fall inte tväremot att gå och prata med någon. En liten men värdefull öppning.
Skicka en kommentar