Jag drömde en mycket verklig dröm i natt, som kastade mig 5 år tillbaka i tiden. Och den väckte tankar. Så som verkliga drömmar ofta gör, i alla fall hos mig. Varför drömmer jag det här och varför nu?
Till frukosten läser jag i morgontidningen (typisk söndagsartikel) om en man som attraheras av en kvinna på jobbet och undrar hur det kommer sig att han gör det - han har det ju bra i sin relation. Kan det bero på att något ändå saknas? Antagligen är det så, han är bara inte medveten om det.
Jag tar med mig detta när jag funderar på vad drömmen står för. Brist? Eller bara olikt? Jag vet inte, fortfarande.
Jag vande mig under lång tid vid att bli väldigt sedd, för allt. Utseende, beteende, personlighet... Alldeles för sedd, tyckte jag då och försökte gömma mig. Ville få lov vara ifred, framför allt med min kropp. Det är inte charmigt, i min värld, att någon lyfter på morgonrocken för att titta på ens bakdel när man står och borstar tänderna. Det är ett övertramp.
Men självklart fanns det framsidor också. Att så ofta och på så många olika sätt få höra att man är söt, vacker, fin. Att man har snyggast mage, rumpa, armar. Att bli tilltalad med sötord, varje dag. Av honom och honom och honom. Det sätter spår och skapar vanor.
Jag förstår att det var ett behov jag hade, en tomhet som behövde fyllas. Min mamma är en prata-om-människa. Ni vet, en sån som berättar hur andra är, men aldrig säger något till någon. Alltså visste jag hur söt min kusin var, hur duktig min bror var etc men aldrig något om vad jag var. Det skapar längtan efter att få höra orden. Att jag är-
Så jag tror att det var det jag drömde om. Om saknad. Jag saknar inte honom, killen jag drömde om. Jag saknar det han sa till mig. Det han gav.
2 kommentarer:
Inte för att vara kritisk men tänker du på hur det kan upplevas av din pojkvän att läsa om att du drömt om och att du saknar det och det hos din gamla kärlek?
Hur hade du känt om det varit han som skrev?
Hade min pojkvän skrivit sådana saker och indirekt jämfört och kritiserat mig och lovordat sin ex, låt vara att det bara handlar om en liten del, hade jag lagt benen på ryggen och stuckit.
De hade jag upplevt honom som inte färdig med sin/sina ex och sånt är bara fruktansvärt jobbigt.
Men det är jag det. :-)
Anna, tack för din kommentar. Jag tänker såhär: jag är tydlig med vad jag saknar och jag grubblar högt om vad det beror på samt förlägger det hos mig själv och inte hos någon annan. Eller det är min ambition i alla fall. Jag försöker förstå mig själv, både varifrån mina behov av bekräftelse kommer (t ex att jag inte blev sedd i barndomen, att jag blev mobbad i skolan etc) och vad - i nutid - som är vana och vad som är verkliga behov. Vad nu den skillnaden består i.
Jag hoppas och tror att min pojkvän är trygg nog, vad gäller min kärlek, att kunna läsa mina funderingar utan att fega ur och lämna mig. Jag ser det verkligen inte som att jag lovordar någon, men jag förstår ju samtidigt att det kan tolkas så, utan som att jag lyfter fram hur andra män har behandlat mig, på gott och ont, och vilka spår det har satt. Och det gör jag inte för att framlyftandet är poängen utan för att det handlar om att förstå vem jag är, hör och nu.
Skicka en kommentar