Lucka 23: Berätta om ditt bästa julminne

Mitt bästa julminne är en samling av barndomens alla jular. Det var då jul var magiskt. Jag väntade, längtade, klämde på paket och drömde om snö.

Julen började redan på lilljulafton, vi klädde granen och pyntade, doften av griljerad skinka och risgrynsgröt spred sig i huset. Sen kom julaftons morgon, att vakna och höra mamma stöka i köket. Oavsett hur tidigt jag vaknade var hon uppe innan. En trygghet som jag först som vuxen förstått innebörden av. Jag tycker om att vakna och höra ljud.

Kalle Anka klockan tre, alla tillsammans i tevesoffan med mandeltårta och kaffe. Och sen julbordet, uppdukat som gående bord i köket och fast det bara var vi i familjen åt vi vid stora matbordet i finrummet. Stärkt vit linneduk och silverbestick.

Och så julklapparna och glöggen, Aladdinasken och småpratet efteråt. Alla tillsammans. Nästan enda gången på året vi satt så.

Julen som ett undantag och julen som speciell. Jag tror inte att den är vare sig det ena eller det andra för mina barn. Men gröten kokar och skinkan ska griljeras. Granen kläs. Och imorgon blir det stjärnfamiljsjul. Nya minnen skapas så.   

Lucka 22: Berätta om något som du är beroende av

Jag är beroende av olika saker
Som kärlek, socker, läsning
Och löpning

För mig är det livsviktigt att få röra på mig
Det kan vara promenader, gympa, spinning eller löpning
Att vara passiv och stillasittande passar mig inte alls
Jag blir trött och sur, magen krånglar mer än annars och jag
tycker inte om mig själv
Det måste alltså inte vara löpning
men samtidigt är just löpningen det bästa sättet och det som
passar mig bäst
Jag får vara ute, jag är ensam med mina tankar, jag tar det
i min takt och tävlar inte
Jag kan göra det när som helst och väljer själv
hur långt och hur snabbt
Det är skönt hela tiden, under och efter
Jag är glad länge och längtar direkt efter nästa runda

Livet, julen

Jag har slutat jobba nu. För julen. Det fanns saker kvar att göra men nu  s t r u n t a r  jag i det och tar helg. Rostar mandlar, städar lite lojt, sippar på ett glas rött och klappar katten i förbifarten. Längtar så intensivt efter lediga lata dagar, som i min värld inte innebär ligga och sova bort tiden, utan som betyder tid att

- springa långrundor
- läsa massor av böcker
- se film
- promenera i skogen
- laga mat
- gå på museum        

Allt det där och mer därtill finns det tid till nu och sen
börjar ett nytt år med nya utmaningar, spännande sådana som jag ser fram emot

En vår med mannen, barnen, resor, jobb
och kärlek varje dag
Man måste bara älska livet     

Lucka 21: Berätta om någon som du älskar

Kära läsare. Nu ber jag om överseende med att jag tänker vara oerhört förutsägbar och berätta om den person som tassade in i mitt liv, helt oväntat förra hösten. Min pojkvän, mannen som förändrat allt och ändå inget.  

Jag älskar honom på ett sätt som gör att jag inser att jag nog aldrig har älskat någon (annan än mina barn) förut. Inte på det här sättet. Det jag har känt med honom, från den första dansen och varje stund, varje dag sen dess är lugn, varm kärlek. Jag älskar honom lätt och rent. Det finns inget hotfullt och konstigt, inget att oroa sig för eller känna sig liten i. Han är en människa med egenheter, och det finns småsaker jag kan himla med ögonen åt, men det är så trivialt! Inget som gör något eller stör mig. När jag ser på honom känner jag kärlek. Ren och enkel.  

Jag känner mig också älskad tillbaka, så som jag är. För att jag är den jag är, inte trots. Inte i en känsla av att om jag bara- så skulle han älska mig mer. Jag är sedd och jag får vara.

Allt som vi har och som jag vill att en relation ska innehålla fungerar. Vardagen och helgerna, tidiga mornar över en kopp kaffe, sena kvällar framför en film eller ute på krogen. När vi ligger bredvid varandra i soffan och läser och när vi går hand i hand i skogen. Varje dag, varenda en. Älskar jag honom.                        

Lucka 20: Berätta om vad du önskar dig i julklapp

Böcker önskar jag mig
Och ett smycke kanske
Men tid framför allt, tid att läsa och springa och vara
Utrymme
Och att alla tre barna ska må bra, även den lilla svartsjuka
Mest av allt det kanske, för det skulle ge mig massor av tid och ro

Och snö
Önskar jag mig också
Just på julafton

Lucka 19: Berätta om en vän som bor långt bort

Ett av de första kalenderinläggen handlar om Genus - en vän som bor långt bort - så detta blir en berättelse om någon annan.

Jag kallar henne Maria men det heter hon förstås inte. Hon var min granne för länge sen i en annan stad, i ett annat liv. Mina barn lekte med hennes men vi, vi lärde inte känna varandra. Inte mer än hej och så över häcken. Sånt som rörde barnen. Jag var blyg och hon... ja nu efteråt har jag fått veta att hon mådde skit under de där åren och att hennes minnen är vaga och fulla av luckor. Det är så det lätt blir när livet bara handlar om överlevnad. Men det var nåt med henne som fick mig att undra vem hon var egentligen och som gjorde att jag aldrig kunde glömma henne. Något fick mig att se bakom och känna att om bara hennes liv redde upp sig och jag var lite mindre blyg så. Så skulle vi kunna bli vänner.

Men så flyttade jag från stan och eftersom vi knappt kände varann fanns det ingen kontakt att hålla. Hon försvann. Och jag.              

Tio år senare hittade jag henne på facebook. Efter ett par trevande inledande mail blev vi allt öppnare och insåg ganska snart att vi ville träffas. En bitande kall januaridag mötte jag henne vid tåget och vi tillbringade fyra timmar på ett fik, oavbrutet pratande. jag kan inte säga att det var som om tiden stått stilla, för det fanns ju ingen vänskap att falla tillbaka på. Men en vän är hon. Blev hon över te och mackor den eftermiddagen. Och det känns som om jag alltid har känt henne.

Lucka 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Jag har flera drömda resemål men inget som jag känner att jag absolut måste åka till. Det ligger inte för mig att längta till speciella platser på det sättet. Jag längtar efter händelser mer än platser. Men visst finns det resemål som jag känner mig lockad av. Jag vill resa i USA och jag vill åka till fler storstäder i Europa. Inget ouppnåeligt eller farligt alls.

Jag tror att resesällskapet och sättet att resa på är viktigare än platsen jag besöker. Att få resa med någon som är lätt att vara med, som inte bråkar och tjafsar, som i stort sett vill samma saker som man själv och som är villig att kompromissa med det som inte är gemensamt. Som kan göra saker för min skull och som också kan hoppa över saker för min skull. Som har idéer men som inte kräver saker eller surar sig till att det blir som han vill. En vuxen människa som tar ansvar.

Harmonin i vardagen är den bästa resan.  

Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

Det här är lite festligt, för när min pojkvän och jag just hade träffats - innan vi var ett par men nog båda kände att vi var på väg att bli det - så mailade vi en massa med varandra och gav varandra olika uppdrag/frågor att svara på. Och en av de frågor som han ställde till mig var just denna: hur ser en perfekt dag ut för dig?

Jag skulle kunna leta upp mitt svar och kopiera det för jag är rätt säker på att det håller idag med. Men jag gör inte det, utan jag formulerar mig på nytt.

En perfekt dag kan se ut på olika sätt, är jag t ex på jobbet innehåller den vissa saker (och inte andra). Men nu svarar jag som om det är en ledig dag som avses. Inte för att det blir lättare av det, men ändå.

En perfekt dag för mig är en dag på resa med min älskade. Det är så det känns nu, just innan jul och trött av både jobb och ett halvstort barn med småbarnsbeteende. En dag i en främmande storstad, på tredje dagen av en veckolång vistelse, när man hunnit kolla in och lära sig hitta lite och ännu har många dagar kvar. Det är varmt men inte hett och vi promenerar omkring och bara tar in allt; stannar och tar en kaffe, shoppar lite, tittar på folk. Kramas och pratar oavbrutet. Vi köper lunch och äter i en park, vilar i skuggan. På kvällen går vi ut och äter, delar en flaska vin eller två och efter det går vi hem till vårt mysiga lilla hotell och-

-längre än så får inte ni följa med

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Om detta kan jag nog skriva hur mycket som helst (och det är det jag gör, på ett annat ställe). Att barndomen spelar en central roll för vem man är som vuxen är ju en beprövad sanning och det är både vilsamt och stressande. Jag hittar hem till mig själv genom att skriva om min barndom, jag förstår både mig själv och min ursprungsfamilj bättre på så vis. Det finns givetvis inget kort svar på frågan om hur jag var som liten. Det är tvärtom min ambition att göra det svaret långt. Men något kort kan ändå sägas, som en sammanfattning eller introduktion.

Jag var väluppfostrad på det där ängsliga arbetarklassättet som innebär att man är så rädd för att göra bort sig och skämma ut sig och sina föräldrar att man inte gör något alls. Jag var blyg men artig; hälsade och neg och tackade för presenten men kröp aldrig upp i någons knä och skrattade inte högt.

Jag lärde mig tidigt att leka ensam. Det fanns inga andra barn i min vardag och jag trivdes med att vara ensam. Det är inte självklart att jag hade valt att leka med andra barn ens om det hade funnits några. Det ensliga draget hade jag med mig när jag började skolan, och tillsammans med rädslan för att göra bort mig ledde det till att jag inte tog för mig på minsta vi. Jag var skötsam och duktig och stod i bakgrunden, i alla sammanhang.

Jag var en fysiskt orädd pojkflicka som tyckte mest om att vara med pappa, samtidigt som jag lärde mig sticka och virka innan jag kunde läsa. Min bror och jag fick en i allra högsta grad  könsstereotyp uppfostran: jag fick lära mig kvinnosysslorna och att hjälpa till med mat och städning och min bror drillades i det manliga arbetet. Men han var räddhågsen och stillsam på ett "tjejigt sätt" medan jag var den som klättrade högst upp i äppelträdet och cyklade nedför skogsbacken långt innan ordet mountain bike var uppfunnet. Men sen kom skolgympan och allt det där dog. Mobbades bort. Jag var bollrädd och långsam och blev alltid sist vald i laget.

Allt det där färgar av sig på den vuxna person jag är idag. Jag är fortfarande blyg och ogillar mingel mer än det mesta. När det avkrävs mig, i jobbsammanhang eller annars, är jag väldigt obekväm. Jag är fortfarande mån om att vara duktig och hjälpsam och måste kämpa för att kunna säga nej till saker jag inte vill. Och jag är fortfarande fysisk men har aldrig kunnat tycka om lagsport. Jag gör det jag gör med stor glädje och tillfredsställelse men jag gör det helst ensam.              

Att vara ett objekt

Jag skrev häromdagen att jag är ovan vid att inte vara hans objekt. Foto-objekt menade jag då. Han missförstod och kanske var det någon mer som gjorde samma tolkning: att jag menade objekt i största allmänhet. Det gjorde jag inte.

Men när jag tänker mer på det inser jag att det såklart hänger samman, delvis i alla fall. Jag inser också att detta att vara någons objekt kanske är vad som skiljer kärlek från "bara" vänskap. Inte i den meningen att man bara fotograferar den man älskar eller att det skulle vara ett tecken på brister i kärleken om man inte gör det, utan mer så att den man älskar tittar man på och förhåller sig till på ett fysiskt sätt, som man inte gör med andra. Jag gör det i alla fall.

Att vara ett objekt för någon som älskar en är i den meningen något vackert, förutsatt att man är ett subjekt också. Att man är en hel och komplett människa med både insida och utsida och att man är sedd och älskad för båda delarna. Jag vill varken vara tillsammans med en snygg fåntratt eller med en smart och intellektuell kille med ett motbjudande yttre. Och jag vill inte heller vare sig vara älskad bara för min utsida eller vara betraktad som en rolig och intelligent - men ful - tjej.

Jag älskar min pojkväns hela person. Inifrån och ut, uppifrån och ner. Hans sätt att vara, prata och tänka, hans humor och känslighet, hans viljor och oviljor älskar jag lika mycket som hans hud och doft, hans ögon och mun, hans händer och hans sätt att gå. Hela han.    

Lucka 15: Berätta om en av dina favoritböcker

Jag kan omöjligt välja en favoritbok! Det finns för många. Kanske kan ni se detta som ett julklappstips till familj och vänner som gillar att läsa. För att i någon mening begränsa mig ska jag hålla mig till böcker som jag har läst i år.

Den bok jag först måste nämna är den jag läste senast - med risk för att framstå som en av kossorna i hagen - nämligen Freedom/Frihet av Jonathan Franzen. Den ultimata boken. Jag önskar att jag också kunde skriva som han gör. Det är klokt och insiktsfullt om otroligt väl gestaltade, komplexa personer som man tror på och verkligen bryr sig om. Har ni inte läst den så gör det! En äkta läsupplevelse väntar!

Sen måste jag slå ett slag för Haruki Murakami och av alla fantastiska böcker han har skrivit väljer jag Kafka på stranden. Men det är egentligen bara en tillfällighet att det blir just den. Murakami skriver magiskt realistiskt - det är knäppt och skruvat och samtidigt alldeles vardagligt och normalt. Individerna är äkta och det som händer dem också, trots alla märkliga och overkliga vändningar.

Tidigt i våras läste jag Sofi Oksanen och jag längtar intensivt efter att hon ska skriva något nytt. Att säga om någon att hon är en lovande ung författare är en sanslös klyscha men jag gör det ändå. Oksanen lovar mig massor av framtida läsupplevelser. Av de tre böcker hon har skrivit hittills vill jag lyfta fram Stalins kossor, hennes debutroman. Att den är ett förstlingsverk är makalöst, den är så komplett och säker.                                    

Och så en till: underbara myllrande 2666 av Roberto Bolaño. Han knockade mig totalt med De vilda detektiverna för ett par år sedan så när jag fick 2666 i min hand hade jag skyhöga förväntningar. Och de infriades! Detta är en fantastiskt rik och levande bok, galen och krispigt frisk samtidigt. Jag bara sörjer att jag inte behärskar spanska så bra att jag kan läsa Bolaño i original.

Så. Jag stannar där. Jag har ju ett jobb att sköta också!

Familjens diktator 2

Nu är den lilla familjediktatorn igång igen och har synpunkter på allt och inget, stort och smått. Efter ett  l å n g t   samtal igår kväll, eller i slutet av det, kom det fram att det som är jobbigt och det hon är ledsen över är att hennes pappa och jag är skilda. Och det har jag ju inga som helst problem med att förstå. Klart hon tycker att det är ledset och att hon skulle vilja att vi var tillsammans. I alla fall en del av henne skulle vilja det. Den andra delen vet att det aldrig skulle funka och att ingen av oss, inte hon heller, skulle vara glad då. Men att hon fortfarande sörjer sin trasiga familj, det förstår jag och i den sorgen kan jag trösta henne.

Men det som händer är inte att hon säger att hon är ledsen över det och behöver tröst. Nej det som kommer ur hennes mun är klagomål på allt och inget som jag gör. Var jag sitter vid middagsbordet, att jag sitter nära min pojkvän i soffan, att jag skrattade åt Mellans skämt men inte åt hennes, att jag köpte kex när Äldsten bad mig men inte tuggummi som hon ville ha. Etcetera. Bara det som saknas och fattas ur hennes perspektiv nämns och i de lägena är jag världens sämsta mamma och hon vill bo hos sin pappa.

Jag säger åt henne att hon får det om hon verkligen vill, att det är hennes beslut som hon får lov att fatta men inte mitt. Inte min önskan. Och att det i vilket fall som helst inte är ett beslut som ska fattas i affekt pga ett kexpaket eller ett skratt på fel ställe. Det fattar hon. Vad hon också fattar, tror jag, även om hon inte riktigt förmår att göra det, är att man måste ta ansvar för sig själv och sina egna känslor, att man inte kan förändra någon annan än sig själv. Att det är både respektlöst och dödfött att ens försöka. Hon förstår att hennes ständiga bevakning av mig, hennes klagande och fokus på varenda minimal oförrätt, gör mig ledsen och dessutom - rent krasst - är kontraproduktivt. Men sen är det där med att bete sig utifrån sina insikter och där är hon inte.

Men jag har hopp om att hon ska nå dit. Det kommer att ta lite tid och möda men jag är optimist. Och nu närjag har gjort klart för henne att det finns saker som jag inte accepterar att hon lägger sig i känns det bättre för mig också.

Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Att berätta om en bild utan att visa den är en utmaning. Vilken ska jag välja och varför? Vad är det jag vill berätta? Nej, det känns inte meningsfullt.

Jag är van vid att vara med på bild. Min mamma tog alltid en massa bilder på mig och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag att det var hennes sätt att säga att hon tyckte om mig. Jag modellade när jag hade fått nya kläder, när jag lekte på gården, när det var kalas och i vardagen. De där bilderna finns prydligt insatta i album hemma hos henne, gulnade på 70-talsvis.

Storbarnspappan fotade mycket och han var den första jag kände som hade en riktigt fin kamera. Jag och sedermera barnen finns med på många bilder som han har tagit. En kärleksfull blick genom linsen. Han kunde säga det med ord också, till skillnad från min mamma. När jag träffade Yngstans pappa var det samma sak: kameran var alltid med och jag och barnen ett favoritmotiv. Men en skillnad blev tydlig: det var inte bara jag-jag, så som jag var. Utan det skulle vara på speciella sätt. Så småningom kom önskemål om nakenbilder och ännu senare - då när alltihop borde tagit slut - avklädda bilder med syfte att locka andra. Jag var med, jag påstår inget annat, jag kunde inte ta mig ur det. Jag var avtrubbad och reagerade inte som jag borde ha gjort.

Nu är det bara Yngstan som tar bilder av mig med sin mobil. Kärlek även genom den kameralinsen. Det är ovant att inte vara hans objekt. Lite skönt, lite konstigt.

Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem

Luciamorgon
En av årets finaste morgnar om du frågar mig
Det är mycket minnen av barndomens och tonårens lussetåg
med gymnastikklubben, skolkören, dansgänget
Jag lussade alltid och alla de där sångtexterna är fast
förankrade i mitt minne
Nuförtiden handlar lusse om äta frukost framför teves luciafirande
Och det tycker jag mycket om att göra
Tända ljus, kaffe och filt om benen
I år var Sofia Karlsson med och hon förgyller alltid tillvaron
(på tal om människor jag beundrar)
Och sen hasta iväg till ett barnalusse på Yngstans skola
Falsksång i ofrivillig kanon
Halva tåget består av tomtar som inte ens sjunger
Jaja...

Favoritsak hemma var det
Jag tappade visst tråden
Jag har många favoritsaker men bryr mig samtidigt inte så himla
mycket om prylar att det finns något särskilt att lyfta fram
Men en sak som jag är väldigt kär i och som är viktig i mitt liv
är min stringhylla
För att den är vacker, smart och passar min stil
Och - såklart - för att den rymmer en massa böcker
Och utan böcker går det inte
Ett hem utan böcker är tomt och fattigt
(Så egentligen är det väl kanske de som är mina favoriter)

Kalendern

Snart

Är jag ikapp - i fas - med julkalenderinläggen

Nu saknas bara 1 och 2

Om mig och min stad
Men
Det kommer
Det med

Lucka 12: Berätta om någon som du saknar.

Jag saknar många, på olika sätt. Det är svårt att bara välja en (dvs ett slags saknad). Jag saknar Genus för att jag skulle önska att hon bodde i min stad så att vi kunde ses i vardagen och hänga. Det finns massor av saker jag skulle älska att göra med henne - se utställningar, sitta och dricka kaffe, gå på föreläsningar, shoppa. Av lite samma anledning saknar jag aktivisttjejen och hade tyckt om att ha henne här.

På ett helt annat sätt saknar jag min pappa som är död sedan många år. Han fattas mig och nu när sorgen inte längre är akut och magskärande så är det en tomhet att han är borta. Jag skulle velat ha honom levande. Och frisk. Inte sjuk och deprimerad som han var de sista åren innan han gick bort. Min glada omtänksamma pappa.
Av ett annat skäl saknar jag min mamma. Jag saknar att ha en mamma som jag känner mig nära i alltet. Som känns självklar både för mig och barnen. En närvarande mamma och mormor. Som både jag och barnen vill åka till, inte en som vi undviker. Det är sorg.

Av lite samma skäl saknar jag ett syskon (eller flera) att tycka om att vara med och prata med. Som jag kan syskontjafsa med men alltid komma tillbaka till. Det är en abstrakt saknad.

Och så saknar jag min älskade i vardagsnuet alla dagar vi inte är tillsammans. Det är en konkret och lycklig saknad. Han finns och jag älskar honom och snart är han här.

Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

När jag läser dagens luckuppgift blir jag glad! För den påminner mig om det fantastiska: att jag har framtidsdrömmar igen. Efter att under ganska många år mest ha orkat fokusera på att överleva vardagen kan och  orkar jag drömma igen. Det kan tyckas paradoxalt - att jag inte drömde när jag var i en dålig relation, att jag drömmer nu när jag har det bra. Men det är just det: att må bra i vardagen och känna glädje och harmoni är den bästa grunden för att drömma! I alla fall för mig. Drömmarna är inte verklighetsflykt, de är planer för och längtan efter det som kommer sen, de är realiserbara. Drömmarna utgör inte ett alternativ, utan de är förfiningar av det som redan är. Det är en definition av lycka för mig: att jag drömmer.          

Jag drömmer om att skriva klart min bok. Jag skriver så ofta jag får ro och jag har gett mig själv ett löfte om att försöka skapa fler rofyllda tillfällen. Ge skrivandet mer plats i min vardag.    
                   
Jag drömmer om att bo tillsammans, i en stor lägenhet där alla ryms. Mina barn och hans, mina saker och hans. Alla våra böcker blandade. Mina lakan bredvid hans i ett linneskåp som luktar tvättmedel.

Jag drömmer om att gifta mig med honom. I den drömmen reser vi iväg, bara han och jag och gifter oss i hemlighet och sen äter vi middag på en liten restaurang vid vatten. Det är romantiskt och vi.

Så ser mina drömmar ut. Min vardags förfining.            

Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska

Det luktar veckotidningsreportage hemma hos Pernilla Wahlgren om denna, men ok. Har jag sagt att jag ska göra detta så bangar jag inte för något. (Och precis som Caroline har jag inte läst igenom listan i förväg)

Just nu innehåller inte min väska så himla mycket, men det beror på att det är lördag och att jag jobbade hemifrån igår. Så jag berättar om det som finns i den en normal dag.

Det är:
1-4 plastmappar med jobbpapper
Dator
En skönlitterär bok (just nu Jonathan Franzens Frihet)
Minst en jobbrelaterad bok
En stor och en liten anteckningsbok
Ett pennskrin som förutom 4-5 pennor innehåller bankdosa och passerkort till jobbet
Almanacka
Ett tuggummipaket
Ett överraskningskit (dvs en ask tamponger och ett par rena trosor)        
Mobilladdare
Medicin
Plånbok
Mobil
Läppglans

... ja, det var väl det

Strage och jag om att vara vuxen

Fredrik Strage skriver i DN om vuxenpoäng
Han är något yngre än mig, men det är mycket igenkänning
och det får mig att fundera över mig själv
Jag känner ofta att jag lever ett ovuxet liv
jämfört med många av mina kompisar och jämngamla bekanta
Jag bor inte ihop med min pojkvän, jag har ingen bil och
inget "land"
Jag ordnar högst sällan parmiddagar utan umgås hellre
med vänner på krogen eller på fik
och helst inte i par
Jag har ingen finservis, inget matsalsbord och inga gardiner
Jag har inga skinnhandskar och inga Efva Attling-smycken
Jag bär hellre jeans och Doc Martens
än kostym och högklackat
Jag har ingen årslön på banken och har aldrig varit i Thailand

Men så funderar jag på vad vuxen betyder
och kommer på att allt det där, det är bara utanverk
Vuxen är något man är på insidan
Och för mig är man inte vuxen om man tror att man är det,
mätt i yta och prylar

Jag är mer vuxen nu än jag var för två år sen (eller ett)
och det är jag för att jag känner mig själv bättre
För att jag vet mer vad jag vill och trivs med,
för att jag vågar ta strid för det  
Men också för att jag kan släppa taget om det som är mindre viktigt

Vuxen är inte ett mål, en slutpunkt
Jag vill snarare se det som ett blivande, att man "vuxnar" hela livet
i bästa fall
I det perspektivet spelar parmiddagar vid oljade ekbord
ingen roll alls
Och inte heller det faktum att jag bär förkläde när jag    
lagar mat eller att jag fryser in överbliven grädde
för att det är så praktiskt att kunna lägga en kub eller två
i såsen

Lucka 9: Berätta om en av dina favoritlåtar

(Jag skriver kalenderinlägg vartefter
för de dagar jag missade
eftersom jag kom igång sent
Ligger under Julkalender i etikettmolnet) 

Men nu ska det handla om en favoritlåt
Detta är på riktigt svårt!
Men det är en av, det gör det ju lite lättare
Just nu, denna regniga morgon,
är det en låt som slår an den starkaste tonen

Jag har valt Find the river med REM
Den var min tröstlåt, min styrkelåt
när jag skilde mig från mina stora barns pappa
Min lyckliga skilsmässa, jo så tänker jag på den
Då var det det bästa jag gjort, att lämna en relation
med en man som kommit att bli min bästa vän
men inget mer

När jag lyssnar på den nu känner jag samma
obändighet som då
Den gör mig stark och min egen    
På ett bra sätt
Sådär jag klarar allt-ig!

Lyssna!
... och läs texten
Rockpoesi när den är som bäst!
Och Michael Stipes fantastiska röst är nästan den enda
som jag känner igen vad han än sjunger
Love it!
  

Lucka 8: berätta om ett av dina favoritplagg

Jag tänkte att jag skulle göra så där som så många andra och ha min lilla julkalender med en ny lucka-inlägg varje dag. Men det är den åttonde redan så det vete sjutton om jag orkar skriva 8 inlägg nu klockan kväll och sen ett nytt igen först fing in da mårning.

Men äsch. Jag försöker.

Lucka 8 alltså
Favoritplagg

Det är lite svårt, både för att det finns många och för att jag inte vill skriva om nåt som gör att jag kan bli igenkänd. Hmm.

Ett favoritplagg, som i sorts plagg, som jag har är vit skjorta
Gärna herrmodell, lite prasslig och aningen stor
Jag tror att jag har tio olika vita skjortor

Jag använder dem sommar som vinter och på alla möjliga sätt:
Vit skjorta funkar till jeans, till kort kjol, till shorts
Till allt!

Snö

Min älskling har ett hjärta av snö
sjunger Lasse Winnerbäck i en av mina gamla favoritlåtar
Det är vackert och nu när det faktiskt börjar komma lite snö
på det ännu sommargröna gräset
känns den här låten extra rätt

Att vara med honom
(min älskling alltså, inte Winnerbäck eller hans älskling)
är det mest förutsägbara och det mest oväntade
i kombination
Jag vet exakt var jag har honom men ändå aldrig riktigt vad som ska hända
Vad han ska säga och göra och vilja
Han är ny varje dag och ändå samma och det
passar mig så himla bra!
Jag visste inte förrän jag träffade honom
att det är så jag vill ha det          
Lugn lunk och ändå aldrig två likadana dagar
Hans rastlöshet och hans lugn - i perfekta doser - utgör en
inspirerande och vilsam fond för mitt varande
Jag tror att det är bland det finaste jag kan säga om
och till
en annan människa    
Och han är den finaste människan och värd alla ord
av kärlek
som går att komma på

Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier

Jag väljer ett foto som symboliserar många saker på en gång

Det är taget under en resa med min älskade
han står bredvid mig, bakom kameran
Jag har rest mer tillsammans med honom på ett år
än under minst fem år med min exman
(Om man undantar resor hem till föräldrarna)
Kameran får alltid följa med    
och hus är ett favoritmotiv

Det var sol (och varmt) när bilden togs
och himlens blåa färg och somriga molntussar
är så fina mot husväggen med dess slitna målarfärg
 

Lucka 6: Berätta om bloggarna du läser

Jag kunde göra det lätt för mig och bara klistra in länkar men det vore lite för lättjefullt. Så jag ska faktiskt försöka mig på att säga något också.

Jag har inte jättemånga bloggar i min lista, jag rensar så att de som står med där är de som jag faktiskt läser regelbundet. Några av dem är väldigt passiva eller har lagt av, men de får vara kvar ändå eftersom jag vill ha dem där.

Mina favoriter bland de som uppdaterar hyggligt ofta är:

Caroline för hennes unika kombination av fantastiska bilder och krispigt språk. Hon är en äkta människa som inte fasadar men som ändå (eller kanske just därför) har stor integritet. En förebild för mig.

Drömma-Lotta och hennes poetiska och dagsformiga språk och hennes fantasifulla bilder. Hon är, precis som Caroline, en människa som säger som det är men på ett helt annat sätt.  

Joanna läser jag för att få idéer och inspiration framför allt. Och för att det är så spännande att läsa om hur det är att ha småbarn och vara gravid när man själv inte är där längre. Även Joanna är en fasadlös kvinna, märker att det är något av ett tema här.      

Suziluz skriver vackert och klokt om livets både svåra och roliga saker och har snart en roman på bokhandlarnas hyllor. Ännu en förebild som visar att det ouppnåeliga faktiskt kan vara inom räckhåll. På flera sätt.

Så. Vad väntar du på? Klicka dig in och läs!

Jul och en sommar sen

Oj så många dagar det har gått
utan att jag skrivit något här
eller någonstans alls

Inget har hänt, inget som inte händer hela tiden
Jag har bara haft annat för mig och livet,
det fina livet, har fått ta all tid

Min älskade och jag planerar sommaren
Jo, redan nu
Det kan behövas när vinterkylan kryper inpå
och dubbla ollar inte räcker för att hålla kroppen varm

Vi ska åka någonstans tillsammans
och vi ska åka någonstans med barnen
Det är mysigt att fundera på vart

Men först är det jul
Vi ska fira alla sju tillsammans
Första gången, men inte sista
Julen är inte viktig på samma sätt längre
Den är viktig på andra
Julafton just, spelar mindre roll
Det är före och efter som är bäst
Men det finaste av allt är all tid
Att vara nära med de kära

(Halleluja nästan, va?!)

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sen

Den 5 december 2010 var jag på många sätt samma person som nu. Ett år yngre och ett år mindre klok kanske.  

Jag var upp-över-mina-öron nykär och rusigt lycklig över att livet tagit en ny vändning. Jag var redan då säker: detta är för livet. Detta är bra, riktigt jävla tokbra.  

Jag var också arg och ledsen, sådär akut, över hur min exman behandlat mig. Det var en känsla av att aldrig kunna förlåta. Den känslan bär jag inte på längre. Jag förstår mer nu, ser båda sidorna. Förstår de tidiga tecknen på fel och disharmoni på ett sätt som jag inte gjorde då.

Jag var mer sjuk än nu. Min ätstörning var undangömd eftersom jag skämdes så. När jag vågade berätta blev  mitt liv ännu lite lättare och bättre. Och min magsjukdom var ett större dagligt besvär för ett år sen, som en följd av att livet hade varit så kaotiskt under lång tid. Om jag jämför med nu är det en enorm skillnad. Till en del beror det på en del nya mediciner men det är framför allt harmonin i livet och den minskade stressen som gör att jag mår bra. Jag är inte symptomfri men nästan.

Jag är en lugnare och gladare mamma än jag var för ett år sen och jag har fått två fina bonusbarn. Livet i stjärnfamiljen tar form mer och mer och mina barn mår bättre än de gjorde då. Alla tre. Det är rofyllt hemma hos oss och de kommer till mig med det som de funderar på.

Lucka 4: Berätta om en person som du beundrar

Alltså... jag är inte riktigt lagd åt beundran. Det är något undergivet med det som jag har svårt för. Men visst finns det människor som jag verkligen uppskattar och önskar att jag var mer lik. Som har gjort saker eller har begåvningar eller förmågor som jag saknar. Saknar i betydelsen skulle önska att jag hade. 

I den meningen beundrar jag Smilgrop för att hon är en så spontant glad och varm person som alltid får mig att känna mig så himla omtyckt. Hennes sätt att strö små sötord runt sig, att krama om mig en gång till - fast vi just har hälsat - bara för att visa hur glad hon är att ses, hennes engagemang i allt och alla runt sig, även när man kan tycka att hon borde ha fullt upp med sig själv. Sådan skulle jag vilja vara.

Den kategori människor som jag annars mest beundrar är skickliga författare. Som kan gestalta och bygga ihop en berättelse som står stadigt och inte har några märkliga hål eller obalanser. Som inte skriver läsaren på näsan utan får henne att känna sig smart. Och som har något att berätta, någon som gör skillnad. Som Joyce Carol Oates, Paul Auster, Haruki Murakami, Roberto Bolaño, Jonathan Franzen, Sara Lidman, Sofi Oksanen. Bland andra. Som skriver så att jag limmas fast.      

Lucka 3: Berätta om din bästa vän

Min bästa vän
En person
Det går inte att välja bara en!
Men jag ska göra det ändå
Jag väljer Genus för hon är den som har betytt allra mest
på så många sätt
Och det betyder att jag inte kan skriva nåt
- inte nu i alla fall - om Smilgrop eller Äpplet t ex
Fast de är mina finaste och bästa, de med

Min Genus
För mig är hon den lillasyster jag alltid saknat
Hon är den jag är allra mest stolt över
Hon är den klokaste och den som fattar allt
Den som inspirerar mig på alla plan
och som gör mig till en bättre människa        
Hennes hem är som mitt och det beror både på
hur det ser ut där och på hurdan hon är:
Den mest välkomnande och samtidigt mest avslappnade
värdinna man kan tänka sig
Det är lätt att vara med henne
Lätt att älska henne
Fina, fina Genus

2011

November är slut och vi har en ny månad framför oss
Julmånaden, den sista det här fina året

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg
och skriva en nyårskrönika redan den andre december
Men jag tror inte på skrock och att inte utmana ödet
så jag säger det redan nu:

2011 är mitt livs hittills lyckligaste och bästa år!

Hittills!
Sug på den!

Det senaste tillskottet är att jag kan kommunicera med exmannen
utan att känna att nackhåren reser sig
Jag kan tänka klart och nyktert på det som hänt,
se min egen del och hans
Hur vi blev de vi blev med varandra
Att det blev fel redan från början
Att vi båda felade och gjorde ont värre

Det är en sån skön efteråt-känsla, att kunna se helheten
och lägga bakom sig
Jag känner mig själv bättre än någonsin
På många sätt är jag en äldre, klokare och tryggare version
av mitt 20-åriga jag
Och det känns fint som fan
Tack livet och tack min älskade!

Om sexlivet och barnen, igen

Jag har fått en del respons på mina funderingar kring det här med att ha sex eller inte när barnen är hemma och vem som ska bestämma över det, både här och i det verkliga livet. Samtliga går ut på ungefär detta: det är ingenting som barn på något sätt ska (tillåtas) ha nån åsikt om utan det är föräldrarna/de vuxna som har att hantera den frågan. Och det måste man göra väldigt klart för det barn som till äventyrs får för sig att det har rätt  tycka eller kräva något.

Jag håller delvis med om det som flera säger, nämligen att man har två val: att köra en vit lögn och säga att man inte har sex och sen ha det ändå eller att säga som det är - att vi har sex när du sover och det är none of your business. Jag kör det senare, Yngsta-pappan det förra. Eller det är vad jag tror i alla fall och det tycker jag är lite fegt. Det är förvisso deras beslut och inte mitt, men det blir krångligt när Yngstan tror att pappan efterkommer hennes önskemål. Lätt hänt att han blir snälla pappa och jag blir dumma mamma. Men jag tror på min väg och känner att jag har Yngstan med mig. Det känns bra både för nuet och för hennes utveckling mot att bli en stor och självständig människa. Det är viktigt att lära sig att man inte kan ställa sig själv i centrum och förvänta sig att omgivningen ska anpassa sig och tillfredsställa alla ens behov.

Ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir det: vuxna människor som tycker om varandra har sex och det är ingenting som man ska behöva förhandla med sina barn om. Lika självklart är det att man visar hänsyn och har tyst sex när det finns andra inom höravstånd. Det handlar om allas trivsel - de flesta människor, oavsett ålder, tycker att det är lite genant att höra (eller se) andra människor ha sex. I alla fall om inte själva publikrollen är planerad.

Fina sidor

Jag är i ett skede som är lite svårt att sätta ord på. Harmoniskt grubbel kanske... Jag känner mig så varmt och respektfullt mött och har tagit in det lite extra nu sedan förra veckan. Det är en så enorm skillnad och jag märker att jag förmår både se och ta mitt eget ansvar för saker på ett annat sätt. När ingen attackerar mig och vill ändra på mig och hurdan jag är blir jag mångfalt mer benägen att jobba med mig själv och var mogen i mina relationer. Min pojkvän och mina barn är de viktigaste för mig och nu känner jag att jag är mer i harmoni med mig själv. Det finns saker att jobba på men det arbetet är lustfyllt och roligt, inte påtvingat och nedbrytande.

Jag och Yngstan har också haft riktigt bra samtal de senaste dagarna och jag känner att jag når fram till henne nu. Om mitt sexliv som hon inte har med att göra, om att inte kunna sova, om konflikter av olika slag, om att vara älskad och om var hon vill bo. Hon tar mer eget ansvar nu, när jag intar en fastare hållning. En positiv spiral!

På det hela taget är jag en lycklig människa! Livet har sina sidor men de flesta är fina.

Om ansvar och om andras beslut

Nu har jag satt ner foten mot den lilla flickan som inte kan somna. Du är inte med och tar beslut om mitt sexliv, dem tar jag. Du måste inse att det finns saker som är bortom vad du är med och bestämmer över. Hon fattade det. Oavsett vad som gäller hos hennes pappa (vilket jag tycker är på tok, men det är ju upp till dem att avgöra) så är detta vad som gäller här hos mig. Min pojkvän bor här varannan vecka, vi har sex MEN vi är tysta och vi förvissar oss om att  hon sover innan. Jag tror att detta kan funka.

Hon sa själv att hon ibland, när hon inte kan somna, längtar till pappa och önskar att hon var där istället. Inte så att hon vill bo där, det handlar bara om den där stunden innan hon somnar. Vi pratade lugnt om det och jag sa att det är hennes val. Om hon vill bo hos pappa på heltid så får hon det, jag kommer att sakna henne men inte motarbeta hennes beslut. Det är inte min önskan men om hon vill så respekterar jag det. Hon fattade att det inte handlar om att jag inte vill att hon ska bo med mig utan om att hon får ta sitt eget ansvar för det beslutet. Ett bra samtal med en tjej som börjar bli stor, på allvar.

Sarkasm på autopilot

När jag var så ledsen häromdagen sa jag dumma saker till min älskade. Och jag sa dem i en otrevlig och sarkastisk ton som jag inte alls tycker om och som förvånade mig själv. Var kom den i
från liksom?

Jag gick på om att jag inte fattar vilken sorts sårbarhet han vill att jag ska visa, om att det verkar som att han bara vill ha den fina kvinnliga sårbarheten där han kan känna sig stark och inte den fula som ställer krav.

Jag inser nu att jag inte pratade till, eller om, honom. Det var en slags autopilot som sattes på. Jag är inte van vid att känna mig så ledsen och utsatt med honom, att han är arg och ger mig dubbla budskap. Jag ser nu efteråt att jag inte kunde hantera det. Jag fick panik och blev sarkastisk och dum. Det var så jag hanterade min exmans sätt att aldrig ge sig, att alltid försöka måla in mig i ett hörn: Jag gick till motangrepp. Nu agerade jag på samma sätt - för att jag inte hade något annat att ta till då, i en situation som väckte så mycket gammal skit till liv, som överumplade mig.

Jag varken vill eller ska agera så och jag fick saker att tänka på, lärde mig mer om mig själv. Jag vill prata så som vi gjorde senare på kvällen. Det är nytt och ovant för mig att han lyssnar med respekt och visar att han tar in vad jag säger och att han inte försöker vända det mot mig. Att man kan prata klart och bli klokare tillsammans. Att ledsenhet leder till allvar som leder till nya förståelser.

Det är inte så att jag önskar mig eller behöver att han aldrig säger något som kan göra mig ledsen. Dels för att det är att ställa orimliga krav på honom (att han både ska förstå fullt ut och att han ska tänka på det precis jämt) och för att jag inte vill att han ska tassa runt mig så. Men det jag vill är att jag kan säga till när det händer: Nu sa du en sak som gjorde mig ledsen. Och att han då, när det händer, bara kan säga typ Oj, förlåt! Det var dumt. Att han inte ifrågasätter mig eller tar åt sig på ett sätt som gör att han inte kan ta ansvar. Det vill jag. Och nu vet han det.

Yesterdays news

Men vad var det som hände? Trosor? Mitt kortaste inlägg på länge och helt obegripligt. Jag fick bara ur mig det lilla och så skrev jag ihop en lång pratig text om vad som hände och hur lost jag kände mig. Dubbla budskap, arga ord, massor av tårar. Det var en konstig eftermiddag igår men det blev en väldigt fin kväll och nu är vi på banan igen, ännu starkare och säkrare än förut. Vi kunde ta oss igenom, vi hittade redskap och lärde känna varandra lite till. Viktigt, bra.

Det som hände är följande: Jag var hemma hos min pojkvän, hade duschat och skulle ta på mig rena trosor men hittade inga i min låda i garderoben. Jag letade inte vidare utan väntade tills han kom hem så att jag kunde fråga. Det var som jag anade: han hade trott att de var hans dotters och lagt dem i hennes byrå. Inget konstigt med det, jag brukar sällan lämna smutsiga kläder hos honom (när jag tänker på det nu är det lite underligt, men det är inget jag funderat över tidigare). Men det han sa, när han ville förklara varför han trodde att de var hennes var att de var så små. Jaha. 

Magen knöt ihop sig och han märkte att något blev fel men jag orkade inte ta i det. Det var ju en struntsak och inget att prata om. Mitt problem. Jag skämdes över att jag reagerade och gick ut från sovrummet, tänkte att det går över om jag bara får vara ensam en stund. Gick till affären för att köpa lunch och det kändes inte alls bättre. Bara kallt inuti. När jag kom tillbaka kom han ut till mig och undrade vad som hände och jag kände bara att jag inte ville börja gråta. Det enda jag ville var hålla ihop mig. Jag tror att jag är så trött på min egen ledsenhet att jag försöker skjuta undan den. Vill inte kännas vid den. Men det är också något med hans dubbla signaler – att jag inte ska försöka hålla ihop, att jag ska vara ledsen, men att han sen inte riktigt fixar när jag är det. Inte när det handlar om honom själv.

När han höll om mig och sa att jag inte måste hålla ihop så släppte jag taget och föll. Litade. Men sen tog han tillbaka och jag famlade i mörkret. Han sa att han vill finnas där och hjälpa mig och att jag inte ska hålla upp en fasad och hålla inne ledsenhet för det kan man inte bygga en relation på. Och jag håller med. Men så sa han också att jag måste jobba själv, att han inte fixar att man ställer krav på honom att han ska anpassa sig eftersom han alltid har anpassat sig och det fattar jag ju också. Jag känner igen mig jättemycket i det. Att man får rollen som den som anpassar sig och då finns till slut inget annat sätt att vara eftersom alla förväntar sig att man ska fortsätta anpassa sig.

Mitt i detta fick jag panik. Hur ska jag agera? Inte bli ledsen men ändå vara känslig, inte ställa krav men ändå be om hjälp. Inte stänga ute men göra jobbet själv. Jag kunde inte alls hitta min plats just då.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för att vara jobbig. Det är min största rädsla: att folk ska tycka att jag är jobbig och sluta tycka om mig. Jag anpassar mig till nästan vad som helst för att slippa känna mig jobbig. Men jag vet ju också att det ofta kommer en gräns när man inte orkar anpassa sig mer och måste säga till. Och då kommer det ibland ut fel. Vi har vårt bagage båda två och igår eftermiddag var det tydligt att jag inte förstod fullt ut hur han tänkte. Varför blev han så arg? Jag blev skrämd och liten och kände att jag vill dra mig undan, just där och då. Men sen, på kvällen, pratade vi länge och stilla om det som hände och jag kände återigen den stora varma tryggheten med honom: vi reder ut, vi tar ansvar och går vidare. Det är samtal på en helt annan nivå än de jag hade med exmannen. Samtal på riktigt som leder till något. Som man går stark ur. Som inte bara reder ut det vi konkret pratade om utan som också bygger tillit och styrka för framtida samtal. Kärleken är varm och säker.                

Om trosorna

Ett par trosor i fel byrålåda
Jo, de är mina
Det gör ont i mig idag och jag vet att jag
måste hantera detta
helt själv
Just nu vet jag inte vad mer jag kan luta mig mot än det

Familjens diktator?

Igår kväll ringde Yngstan för att säga godnatt
och passade också på att säga att det är jobbigt att hon
inte kan sova när hon är hos mig
Att hon har en klump i magen när hon är hos pappa
för att hon tänker på att hon ska till mig
Och sen när hon är hos mig så är klumpen kvar
Hon är rädd att hon ska höra oss, det verkar vara det enda
detta handlar om
Hon berättade att hennes pappa lovat att han och hans flickvän
inte gör det (dvs har sex) under barnveckan

Jaha, nähä

Kravet är underförstått men klart som glas:
hon vill att jag lovar detsamma

Det är kanske ingen stor grej eller så
är det just det det är
Att en elvaåring ska bestämma om jag ska ha sex eller inte
Är det ok?
Ska man vara en uppoffrande förälder som tänker:
Ja men självklart låter vi bli om du tycker det är så jobbigt
Eller ska man tänka:
Du är ett barn och den typen av beslut fattar inte du

Frågetecken      

Och jag kan inte låta bli att undra när barnen blev
familjens diktatorer        

Roller

Jag har skrivit några inlägg i annan form än jag brukar, mer text och utan de vanliga korta raderna. Det har jag gjort för att många ord har velat komma ut men det har i sin tur också påverkat hur jag har tänkt. Jag är i en grubbelfas, tror jag. Känslor av ilska, besvikelse och smärta över allt som hänt har lagt sig och gett vika för mer nyanserade funderingar på hur det kunde bli  som det blev, vem jag var som hamnade i det och vad det gjorde med mig. Men också vad jag gjorde och hur det stöpte relationen. Jag behöver förstå, både för att må bra och för att kunna vara mer vaksam i min nya relation. Hur kunde det bli så fel när två människor älskade varandra så mycket? Det är förstås inte möjligt att någonsin förstå det fullt ut men jag känner ändå att jag måste försöka förstå, inte minst min egen roll i det. För jag vill inte att det ska hända igen!

Jag blev inte tillsammans med en idiot då för femton år sen. Jag träffade och blev kär i en rolig, smart och intressant människa som på massor av sätt var precis det jag hade längtat efter under åren med mina äldsta barns pappa. En människa som man kunde föra djupa och intressanta samtal med, som gick igång på samma saker som jag. Nu efteråt ser jag att jag till stor del valde honom för att han utgjorde en motsats till storbarnspappan. Jag såg det inte då, men det betydde att vi byggde ett förhållande som jag skulle komma att misstrivas i. Lugnet, den stilla vardagslunken som jag ville ha, den bytte jag bort. Den grundläggande känslan av att vara en egen person, att vara två och inte en, bytte jag bort. Det var nytt för mig och så fantastiskt att vara tillsammans med någon som gillade att prata om och göra samma saker. Som ville läsa böcker tillsammans och prata om dem, som ville föra ett samtal om allt hela tiden. Som tänkte och analyserade. Jag var totalt svältfödd på sånt och bara sög i mig. Jag ville inget annat, då, än att prata i all evighet. Ta igen efter alla år av vardagssamtal om allt och inget. Jag såg inte, eller tog inte in, att jag har ett stort behov av att vara en egen person, att jag inte tycker om att bli halv.

När jag lämnade storbarnspappan var det med en känsla av att ha legat under en sten i tio år. Mitt självförtroende var noll, vad gäller att vara intressant för andra män. Vi hade bara umgåtts parvis i lite nördiga kretsar, jag hade i stort sett inga killkompisar och var aldrig ute på egen hand.  Jag hade inget större hopp om att någon skulle vilja ha mig.

Ett dåligt självförtroende är ingen bra ingång i en ny relation. Och särskilt inte om den man träffar också har dåligt självförtroende men döljer det väl. Jag var smickrad över att han alls ville ha mig. Han var... ja jag vet inte. Glad också, det tror jag verkligen. Han tyckte om att jag var vuxen, att jag var mer mogen än hans ex. Att jag var stabilare. Förmodligen utnyttjade han det till att inte själv behöva växa upp. Jag å andra sidan uppskattade att han inte var så jäkla grown up och torr som jag tyckte att storbarnspappan var. Så blev en första rollfördelning gjord.

Relationer som skådespel

En sak som jag fattar mer och mer ju äldre jag blir är att vi, i våra relationer med andra, tar de roller som är lediga. Eller de roller vi måste ta, eftersom ingen annan gör det. Vi blir på så vis till i och genom våra relationer. Det gäller både hur vi är mot andra runt om oss och hur vi hanterar praktiska saker i livet, sånt som jobb och ekonomi.

A bigger picture. Ja den träder fram mer och mer. Min exman var ingen bra bonuspappa till mitt äldsta barn, det var en ständig fajt och mitt barn blev kallad både det ena och det femte som inget litet barn någonsin ska behöva förknippa med sin person. Min roll i detta drama blev att gå emellan och skydda, visa honom kärlek. Det gjorde att mitt barn hamnade i ett läge mellan en mamma som inte reagerade tillräckligt tydligt på uppenbara dumheter och en (bonus)pappa som skällde och gapade för allt möjligt. Han tog sin roll  eftersom jag, enligt honom, inte uppfostrade. Jag tog min roll eftersom han, enligt mig, inte var någon kärleksfull förälder.

När det gällde ekonomi tog vi också olika roller. Han var den generösa slarvern som strödde pengar runt sig på lönedagen, som kom hem med överraskningar till mig och barnen, men som inte kunde planera. Min roll blev att vara skötsam och hålla koll på alla utgifter och se till att vi hade ett sparande. Han kunde släppa kollen eftersom jag hade den och jag höll mer koll eftersom han inte-. Samma sak gällde städning. Han spelade slarver-rollen och jag var den rediga.            

Nu prövar jag nya roller. I mitt hushåll är jag den enda vuxna - jo, jag har ett vuxet hemmaboende barn, men det är ändå jag som sätter ramarna, det är upp till mig hur vi ska ha det. Jag har blivit slarvigare med det mesta och njuter av det. Jag har tillräcklig koll men behöver inte längre kompensera någon annans brister.

Jag tänker att jag måste vara vaksam på vilka roller jag och min pojkvän ropar in varandra till, så att ingen alltför märklig casting sker. Att vi har olika roller är självklart, vi är ju olika människor, men jag vill inte bli fastlåst i en stereotyp roll som inte går att ta sig ur eftersom hans sätt att leva sitt liv bygger på att jag fortsätter spela min roll. Med lite sund vaksamhet tror jag att många destruktiva mönster kan undvikas, men jag tror också att jag är mest benägen att se de mönster som jag har levt i förut. Jag tror att nya obalanser kan skapas utan att jag märker det.              

Sleepless, sleep less?

Jag är sådär hopplöst sömnlös som jag nästan bara blir när jag är sjuk och sover på konstiga tider. Dvs somnar när det känns som att kroppen behöver det, oavsett vilket tid på dygnet det är. Sömnlös har jag också varit när mycket nytt och omtumlande har hänt, som förra hösten t ex. Och när jag haft för mycket sorg och smärta i kroppen för att kunna slappna av och somna.

Det är inte sent alls, det är mer min känsla nu ikväll att jag är sömnlös. Gick och la mig redan klockan nio och läste en timme och har sedan dess legat och vridit lakanen trassliga och varma utan att vara i närheten av sömn. Så det är lika bra att ge upp det där en stund.

Jag sover sämre ensam. Det är tomt och tyst, särskilt när inte barnen heller är här. En känsla av att jag är den enda vakna människan i världen. Det räcker att titta ut mot huset mittemot för att inse att så inte är fallet, men här inne finns bara jag och jag tycker inte om det. Jag vill ha min familj nära. Det finns ingen poäng med att vara ensam när man är lyckligare tillsammans. Såhär är det: det som jag under lång tid har trott var ett behov av att vara ensam är ett behov av att vara ifred. Och det är ju en helt annan sak! Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver få ligga i soffan och läsa utan att bli störd. Jag behöver få tid att skriva utan att någon försöker prata med mig. Jag behöver få sitta och fundera ostörd. Men ensam behöver jag inte vara. Vill jag inte vara. Jag är social på mitt sätt. Han är social på sitt sätt. Våra sätt är ungefär lika. Vi är ungefär lika.

Jag skriver, på mitt andra ställe, om allt som varit. Från det första minnet till det senaste. Från då till nu. Om min barndom och alla åren fram till nu. Inte till en publik, det går inte då. Jag kan inte vara helt sann och äkta om jag tänker att någon ska läsa. Men det är bara nu. Sen, när det finns en text som hänger ihop, ska han få läsa. Jag ser fram emot det. Det finns saker han inte vet. Saker som är svåra att prata om och saker som var och en för sig är små och obetydliga men som tillsammans målar bilden av mig. Jag tänker att det kanske är som Åsa Línderborg sa apropå Mig äger ingen: att hennes pappa blev en litterär gestalt när hon hade skrivit boken om honom, om sin barndom. Kanske kan min barndom anta en sådan skepnad, kanske kan den blekna, kanske kan jag se på min bror på ett annat sätt sen.      

A bigger picture

Avstånd i tid ger möjlighet till förståelse
Det sker inte av sig själv men om man lägger manken till lite
så ser man saker på ett annat sätt när tid har förflutit
när man inte är mitt i länge
    
Jag kan se nu att den minsta gemensamma nämnaren
för nästan allt som jag ångrar i mitt liv
eller som jag kan känna sorg över
är att jag inte har kunnat säga nej i tid
Att jag inte haft mod att säga ifrån
Detta vill jag inte, det passar inte mig  
Modet att lämna, inte bara män som gör illa
utan också lämna situationer som är obekväma
tacka nej till saker som känns fel
som man inte kan stå för
Lyssna inåt mer och på andra mindre

Samtidigt kan jag inte säga att jag borde det ena eller andra
då när det hände
För det kunde jag inte, det var inte möjligt för
den människa jag var då
Och jag hade inte varit den jag är nu om jag inte
hade gjort alla de där misstagen
Så på sätt och vis är jag glad
Men ändå: det finns smärtor och sår jag hade kunnat
klara mig utan
Det finns ord som jag hade kunnat slippa höra
inne i mitt huvud
Bilder jag skulle leva lyckligare om jag inte behövde se

Men även med allt det där bagaget
lever jag ett lyckligare och mer rofyllt liv
än jag någonsin gjort
Tillvarons värme, varandets lätthet

Enkät från Caroline

Vad är den äckligaste mat du vet?

Inälvsmat. 

Vad ångrar du i livet (om något)?

Herrejösses, det är ganska mycket det. Men det mesta som jag ångrar kan summeras med att jag varit för mesig och inte sagt ifrån i tid.   

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Växlar mellan kjol/klänning och jeans/skjorta. Utomhus blir det kängor, ullkappa och stora sjalar.   

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

Om skor inte räknas så är det nog ett par DKNY-jeans för 1 500, fast det var typ 10 år sen. Köper sällan dyrt eftersom jag mest har second hand-kläder.     

Har du någon oanad talang?

Det beror på vem som inte ska ana. Men om det handlar om sånt som inte outats här på bloggen - t ex att jag är pysslig och gillar att sticka, sy, baka och måla.     

Vad gjorde du i helgen?

Jag var sjuk, låg nedbäddad och läste mestadels. 

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?

Det som handlar om jobbet vill jag inte gå in på. Men annars är det att bli frisk, fortsätta skriva på min berättelse samt fatta ett beslut om julen.    

Vad har du på dig just nu?

Ett par för stora slackerpants, en barntröja från Kapp-Ahl, en stickad olle och raggsockar 

Senaste låt du lyssnade på?

Starlight (Muse)

Bästa skönhetsknep?

Att alltid tvätta sig.  

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

Den som bäraren är bekväm med, i grund. Men visst: jag tycker att min pojkväns smala svarta jeans är snyggare än säckiga blå, och att hans farfarströjor är finare än tunna gubbskjortor.   

Vem saknar du?

Jag saknar Genus och tycker att hon kunde bo här.   

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Att vi här och nu kunde köpa en stor centralt belägen lägenhet med tillräckligt många rum   

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

Smilgrop, Genus och min pojkvän. Ingen inbördes ordning.  

Bästa boken nånsin?

Det går inte att utse EN. Men jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade upptäckt Joyce Carol Oates när jag var typ 22.    

Vilka tidningar läser du?

Morgontidningen och så prenumererar jag på Vi Läser och Etc. 

Vad önskar du att du var bättre på?

Jag skulle vilja vara bättre på att säga nej.  

Är du religiös?

Nej. 

Vad är din största rädsla?

Att någon i min familj ska dö eller bli svårt sjuk/skadad.   

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Jag skulle kunna fylla en hel anteckningsbok med alla elaka saker mina klass"kompisar" och min bror sa till mig när jag var barn. Men om jag ska välja nåt mer sentida så kändes det inte så snällt när min Exman sa att jag är så störd att jag aldrig kommer att bli lycklig.        

Vilka personer betyder mest i ditt liv?

Min familj: pojkvän och barn samt mina närmaste vänner.   

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

Barn? Nä hörni, det är inte aktuellt. Men om jag hade varit 30 så hade Karin legat bra till     

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?

Jag kan inget om bilar. En miljövänlig lagom stor...   

De tre finaste sms du fått i år?

Då väljer jag, vilket som, från min pojkvän, ett från Yngstan och ett från Smilgrop.  

Älskar honom och livet

Att vara sjuk och bli ompysslad är fint
Han låter mig sova, timmar i rad
Under tiden läser han, går en promenad
handlar mat och diskar
När jag vaknar blir han glad, frågar hur jag mår och
låter min ork och mitt tempo styra
Han är här, hos mig, trots att jag är rätt osocial
Men han kräver inget av mig

Det är fint att vara älskad och att få vara den man är
både i stort och smått

Vi har pratat om vårt liv, hur vi vill ha det
Rett ut en del mindre missförstånd
Nu vet jag mer hur han tänker, att vi vill detsamma
men att vi kanske uttrycker det på lite olika sätt
Att vi ska flytta ihop t ex
Att vi båda längtar efter det, men utan att vantrivas i nuet
Han hemnetknarkar inte, men det måste man ju inte heller
Det betyder inte att han inte vill bo ihop
Vi är bara lite olika

Jag älskar honom så mycket!
Livet är så lätt när han finns

Wow - tack!

Jag är sprickfärdigt stolt!
För jag har fått en bloggros av bästa Caroline
Tänker mig att den ser ut ungefär som såhär

Caroline driver en av de två bloggar jag läser dagligen,
aldrig missar
Det är äkta vackert och med stor integritet
Och som bonus är hon en fantastisk fotograf!
 
Det är fint att vara läst och omtyckt

Och ännu bättre är det att vara vara uppskattad

av någon man själv sätter stort värde på

Med bloggrosen följde en kort enkät
som jag såklart vill svara på!

Varför började du blogga?Jag började blogga tillsammans med min exman hösten 2006 som ett led i vårt korkade frihetsprojekt. (Orkar inte dra allt det där igen). Denna blogg startade jag för att få vara ifred från honom, den blev min fristad och ett ställe där jag kunde skriva som jag ville och prata med mina läsare. Bloggar gör jag för att jag älskar att skriva och för att jag tror att jag har något att säga.

Vilka bloggar följer du?
Ett tiotal och de finns här till höger.

Favoritfilm?
Oj, det är alltid lika svårt att bara ange en. Men den som kommer upp nu är "De andras liv"

Vilka länder drömmer du om att besöka?
USA, Nya Zeeland, Spanien. Bl a. Men mest av allt längtar jag efter att resa med bil genom Sverige utan barn.  

Mina fem bloggrosor går till:

Caroline, Joanna, Drömma-Lotta, Livet just nu och Suziluz

Lyckan ändå

Livet är fint
Jag känner det, verkligen, trots att den gångna veckan
innehållit mer bråk och mindre rolig tid än jag vill
Ibland kan jag bli rädd att min älskade ska tröttna på mig
och min stökiga familj
(eller ja... min stökiga dotter)
Att han ska lämna mig
Men så kommer jag på
Det är inte han som är sån, det var han den andre
Det var han som lät allt missnöje komma ut genom munnen
Som inte kunde fördra och tiga om saker
Se det bra som alltid finns
Nu finns det inget att oroa sig för

Jag missar eventuellt en rolig fest imorgon
eftersom jag håller på att bli sjuk
Det är skit, verkligen, men det gör samtidigt inget alls
En paradox, jo visst, men livet är fint och det
betyder så mycket för mig att bara få lov att vara jag
Den lyckan finns där genom allt    

The båtten is nådd

Man trodde att botten var nådd
häromkvällen
Det var den inte, kan jag meddela
I natt hade vi ny cirkus och först en stund efter ett
kunde vi somna, allihop
Yngstan höll igång med tårar och självömkan
av det mer grandiosa slaget
och det gick inte att somna trots både viljestyrka
och öronproppar

Jag verkligen  l ä n g t a r  efter vuxentid nu
Fredag kväll, kom snart!

800 grader

Min favoritlåt när jag var typ fjorton

800 inlägg
på min blogg sisådär trettio år senare

Tänk om den fjortonåriga jag hade kunnat se förbi alla de där åren, då när livet mest var skit. Om hon hade kunnat se att det skulle bli annorlunda. Ganska snart skulle hon börja gymnasiet, få nya vänner och känna att det fanns saker att vara glad åt. Att allt inte skulle vara samma för alltid. Ytterligare några år senare skulle hon flytta hemifrån, börja plugga på universitetet och uppleva några av de lyckligaste åren i livet. Hon skulle bli vuxen i kärlek och vänskap.                              

Jag lyssnar då och då på mina gamla Ebba-plattor. Deras musik fyller mig med en obändighet som inte många andra lyckas med. Jag tänker att om den lilla fjortisen kunde överleva så nog fan kan jag också. Vad gnäller jag för, liksom. Vad är en prepubertal och svartsjuk dotter mot en bror som begår sexuella övergrepp? Vad är en man som ibland är lite för disträ mot en odåga till pojkvän som hånar en offentligt för att man inte vill ha oralsex? Vad är tråkiga kolleger mot klasskompisar som gör allt de kan för att undvika en? Vad är ätstörningar som jag har hyfsad kontroll över mot det bottenlösa självförakt den mobbade fjortonåringen kände?

Jag har det bra.
Vi får se om det blir 800 inlägg till.              

Bevakad

Jag blir tokig snart!

Mitt yngsta barn är som en vakthund på mig så fort min pojkvän är här
Från det att han kom hem strax före 8 igår kväll och tills vi somnade (halv tolv) hände följande (ungefärliga klockslag):

19.50 Vi tittar på teve, hon flyttar till mig i soffan när han kommer
20.20 Hon står och diskar och ropar ut mig i köket för att berätta att hon råkade hälla ut kaffe i diskvattnet (hans kaffekopp med en slatt kvar sen frukosten). Jag säger att det inte gör något. Hon börjar gråta men det visar sig snabbt att det inte beror på kaffekoppen utan på att hon är rädd att hon ska höra oss när vi lagt oss och att hon inte kan somna pga det. Lång diskussion om detta, under vilken jag upprepat säger att det inte finns något att vara rädd för och påpekar att hon måste ta eget ansvar för att kunna somna och att hon inte kan lägga över allt på mig.
20.45 Hon fortsätter diska
21.10 Hon är klar med disk och tandborstning och vill säga godnatt. Ny diskussion.
21.25 Jag lämnar hennes rum och sätter mig i soffan för att prata med Mellan och min pojkvän
21.50 Hon kommer upp och säger godnatt igen. Milt tvång krävs för att få henne att återvända till sängen
21.55-22.20 Hon ropar godnatt med jämna mellanrum
22.20 Jag är i badrummet för att göra mig klar för natten. Hon ropar på mig och jag säger att jag kommer när jag är klar. Hon fortsätter ropa trots det. Jag går in till henne. Ny diskussion om att hon inte kan sova och att vi inte får-
22.30-23.30 Jag och min pojkvän ligger och pratar och hon ropar godnatt med jämna mellanrum, samt harklar sig för att visa att hon inte sover.

Så ser en helt vanlig kväll i stjärnfamiljen ut.
Det går inte att föra ett sammanhängande samtal
Det går inte att ägna sig åt de andra barnen med något sammanhang
Jag vet inte vad jag ska göra!