Jag saknar många, på olika sätt. Det är svårt att bara välja en (dvs ett slags saknad). Jag saknar Genus för att jag skulle önska att hon bodde i min stad så att vi kunde ses i vardagen och hänga. Det finns massor av saker jag skulle älska att göra med henne - se utställningar, sitta och dricka kaffe, gå på föreläsningar, shoppa. Av lite samma anledning saknar jag aktivisttjejen och hade tyckt om att ha henne här.
På ett helt annat sätt saknar jag min pappa som är död sedan många år. Han fattas mig och nu när sorgen inte längre är akut och magskärande så är det en tomhet att han är borta. Jag skulle velat ha honom levande. Och frisk. Inte sjuk och deprimerad som han var de sista åren innan han gick bort. Min glada omtänksamma pappa.
Av ett annat skäl saknar jag min mamma. Jag saknar att ha en mamma som jag känner mig nära i alltet. Som känns självklar både för mig och barnen. En närvarande mamma och mormor. Som både jag och barnen vill åka till, inte en som vi undviker. Det är sorg.
Av lite samma skäl saknar jag ett syskon (eller flera) att tycka om att vara med och prata med. Som jag kan syskontjafsa med men alltid komma tillbaka till. Det är en abstrakt saknad.
Och så saknar jag min älskade i vardagsnuet alla dagar vi inte är tillsammans. Det är en konkret och lycklig saknad. Han finns och jag älskar honom och snart är han här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar