Kära läsare. Nu ber jag om överseende med att jag tänker vara oerhört förutsägbar och berätta om den person som tassade in i mitt liv, helt oväntat förra hösten. Min pojkvän, mannen som förändrat allt och ändå inget.
Jag älskar honom på ett sätt som gör att jag inser att jag nog aldrig har älskat någon (annan än mina barn) förut. Inte på det här sättet. Det jag har känt med honom, från den första dansen och varje stund, varje dag sen dess är lugn, varm kärlek. Jag älskar honom lätt och rent. Det finns inget hotfullt och konstigt, inget att oroa sig för eller känna sig liten i. Han är en människa med egenheter, och det finns småsaker jag kan himla med ögonen åt, men det är så trivialt! Inget som gör något eller stör mig. När jag ser på honom känner jag kärlek. Ren och enkel.
Jag känner mig också älskad tillbaka, så som jag är. För att jag är den jag är, inte trots. Inte i en känsla av att om jag bara- så skulle han älska mig mer. Jag är sedd och jag får vara.
Allt som vi har och som jag vill att en relation ska innehålla fungerar. Vardagen och helgerna, tidiga mornar över en kopp kaffe, sena kvällar framför en film eller ute på krogen. När vi ligger bredvid varandra i soffan och läser och när vi går hand i hand i skogen. Varje dag, varenda en. Älskar jag honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar