Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Om detta kan jag nog skriva hur mycket som helst (och det är det jag gör, på ett annat ställe). Att barndomen spelar en central roll för vem man är som vuxen är ju en beprövad sanning och det är både vilsamt och stressande. Jag hittar hem till mig själv genom att skriva om min barndom, jag förstår både mig själv och min ursprungsfamilj bättre på så vis. Det finns givetvis inget kort svar på frågan om hur jag var som liten. Det är tvärtom min ambition att göra det svaret långt. Men något kort kan ändå sägas, som en sammanfattning eller introduktion.

Jag var väluppfostrad på det där ängsliga arbetarklassättet som innebär att man är så rädd för att göra bort sig och skämma ut sig och sina föräldrar att man inte gör något alls. Jag var blyg men artig; hälsade och neg och tackade för presenten men kröp aldrig upp i någons knä och skrattade inte högt.

Jag lärde mig tidigt att leka ensam. Det fanns inga andra barn i min vardag och jag trivdes med att vara ensam. Det är inte självklart att jag hade valt att leka med andra barn ens om det hade funnits några. Det ensliga draget hade jag med mig när jag började skolan, och tillsammans med rädslan för att göra bort mig ledde det till att jag inte tog för mig på minsta vi. Jag var skötsam och duktig och stod i bakgrunden, i alla sammanhang.

Jag var en fysiskt orädd pojkflicka som tyckte mest om att vara med pappa, samtidigt som jag lärde mig sticka och virka innan jag kunde läsa. Min bror och jag fick en i allra högsta grad  könsstereotyp uppfostran: jag fick lära mig kvinnosysslorna och att hjälpa till med mat och städning och min bror drillades i det manliga arbetet. Men han var räddhågsen och stillsam på ett "tjejigt sätt" medan jag var den som klättrade högst upp i äppelträdet och cyklade nedför skogsbacken långt innan ordet mountain bike var uppfunnet. Men sen kom skolgympan och allt det där dog. Mobbades bort. Jag var bollrädd och långsam och blev alltid sist vald i laget.

Allt det där färgar av sig på den vuxna person jag är idag. Jag är fortfarande blyg och ogillar mingel mer än det mesta. När det avkrävs mig, i jobbsammanhang eller annars, är jag väldigt obekväm. Jag är fortfarande mån om att vara duktig och hjälpsam och måste kämpa för att kunna säga nej till saker jag inte vill. Och jag är fortfarande fysisk men har aldrig kunnat tycka om lagsport. Jag gör det jag gör med stor glädje och tillfredsställelse men jag gör det helst ensam.