Att berätta om en bild utan att visa den är en utmaning. Vilken ska jag välja och varför? Vad är det jag vill berätta? Nej, det känns inte meningsfullt.
Jag är van vid att vara med på bild. Min mamma tog alltid en massa bilder på mig och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag att det var hennes sätt att säga att hon tyckte om mig. Jag modellade när jag hade fått nya kläder, när jag lekte på gården, när det var kalas och i vardagen. De där bilderna finns prydligt insatta i album hemma hos henne, gulnade på 70-talsvis.
Storbarnspappan fotade mycket och han var den första jag kände som hade en riktigt fin kamera. Jag och sedermera barnen finns med på många bilder som han har tagit. En kärleksfull blick genom linsen. Han kunde säga det med ord också, till skillnad från min mamma. När jag träffade Yngstans pappa var det samma sak: kameran var alltid med och jag och barnen ett favoritmotiv. Men en skillnad blev tydlig: det var inte bara jag-jag, så som jag var. Utan det skulle vara på speciella sätt. Så småningom kom önskemål om nakenbilder och ännu senare - då när alltihop borde tagit slut - avklädda bilder med syfte att locka andra. Jag var med, jag påstår inget annat, jag kunde inte ta mig ur det. Jag var avtrubbad och reagerade inte som jag borde ha gjort.
Nu är det bara Yngstan som tar bilder av mig med sin mobil. Kärlek även genom den kameralinsen. Det är ovant att inte vara hans objekt. Lite skönt, lite konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar