Jag skrev häromdagen att jag är ovan vid att inte vara hans objekt. Foto-objekt menade jag då. Han missförstod och kanske var det någon mer som gjorde samma tolkning: att jag menade objekt i största allmänhet. Det gjorde jag inte.
Men när jag tänker mer på det inser jag att det såklart hänger samman, delvis i alla fall. Jag inser också att detta att vara någons objekt kanske är vad som skiljer kärlek från "bara" vänskap. Inte i den meningen att man bara fotograferar den man älskar eller att det skulle vara ett tecken på brister i kärleken om man inte gör det, utan mer så att den man älskar tittar man på och förhåller sig till på ett fysiskt sätt, som man inte gör med andra. Jag gör det i alla fall.
Att vara ett objekt för någon som älskar en är i den meningen något vackert, förutsatt att man är ett subjekt också. Att man är en hel och komplett människa med både insida och utsida och att man är sedd och älskad för båda delarna. Jag vill varken vara tillsammans med en snygg fåntratt eller med en smart och intellektuell kille med ett motbjudande yttre. Och jag vill inte heller vare sig vara älskad bara för min utsida eller vara betraktad som en rolig och intelligent - men ful - tjej.
Jag älskar min pojkväns hela person. Inifrån och ut, uppifrån och ner. Hans sätt att vara, prata och tänka, hans humor och känslighet, hans viljor och oviljor älskar jag lika mycket som hans hud och doft, hans ögon och mun, hans händer och hans sätt att gå. Hela han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar