Den 5 december 2010 var jag på många sätt samma person som nu. Ett år yngre och ett år mindre klok kanske.
Jag var upp-över-mina-öron nykär och rusigt lycklig över att livet tagit en ny vändning. Jag var redan då säker: detta är för livet. Detta är bra, riktigt jävla tokbra.
Jag var också arg och ledsen, sådär akut, över hur min exman behandlat mig. Det var en känsla av att aldrig kunna förlåta. Den känslan bär jag inte på längre. Jag förstår mer nu, ser båda sidorna. Förstår de tidiga tecknen på fel och disharmoni på ett sätt som jag inte gjorde då.
Jag var mer sjuk än nu. Min ätstörning var undangömd eftersom jag skämdes så. När jag vågade berätta blev mitt liv ännu lite lättare och bättre. Och min magsjukdom var ett större dagligt besvär för ett år sen, som en följd av att livet hade varit så kaotiskt under lång tid. Om jag jämför med nu är det en enorm skillnad. Till en del beror det på en del nya mediciner men det är framför allt harmonin i livet och den minskade stressen som gör att jag mår bra. Jag är inte symptomfri men nästan.
Jag är en lugnare och gladare mamma än jag var för ett år sen och jag har fått två fina bonusbarn. Livet i stjärnfamiljen tar form mer och mer och mina barn mår bättre än de gjorde då. Alla tre. Det är rofyllt hemma hos oss och de kommer till mig med det som de funderar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar