En ring

Jag drömmer. Oftast säger jag åt mig själv att låta bli. Men så gör jag det ändå, plötsligt. För att längtan bor i magen och för att jag inte kan hejda den efter två glas vin på fredagskvällen.

Den finaste sidan att drömma på, kan jag också meddela, tillhör en människa som kan något som jag skulle vilja kunna: skapa vackra saker med händerna. Klara Eriksson, metallkonstnär.  Jag imponeras stort och känner en vag saknad. Nöjd med mitt liv som jag är så hade det där ändå varit ett fullgott annat sätt att leva. Och verka.

Den här t ex. Skulle vara vacker på mig.  

 

Den introverta är inte trög!

Jag har tänkt en hel del mer på det där med att vara introvert de senaste dagarna. Det är ju så vi introverta fungerar - vi tänker gärna länge och mycket på en sak, fokuserat. Vänder och vrider.

En sak som jag märker när jag pratar med andra om detta är den tydliga koppling som många gör: mellan att vara introvert och att vara trög, långsam i tanken. Och omvänt: att den som är utåtriktad och snabbt kastar sig från det ena till det andra också tänker mer, snabbare, bättre. Jag blir förstås måttlöst provocerad av detta! Jag är en övervägande introvert person (visar de tester jag gjort) men är inte det minsta trög eller loj! Jag har bara svårt att hantera för mycket yttre stimuli på en gång eller under för lång tid utan att få möjlighet att landa och smälta. Min hjärna arbetar konstant med allt den får in och det gör att det blir information overload. Jag har behov av att få tänka klart på en sak, jag tröttnar inte lika snabbt som jag märker att extroverta ofta gör. De behöver ett konstant flöde av nya intryck för att gå igång, medan det för mig är störande och hämmar mig.

En annan sak som jag tror hänger samman med detta är att ett av de bästa sätten jag kan ladda batterierna på är att utföra kroppsarbete av något slag. Gärna monotont. En ge mig ut på en lång löprunda, spackla en vägg eller diska en jättedisk försättter mig i ett slags mediatativt tillstånd som är den absolut bästa grogrunden för kreativitet och pigga tankar. Jag tänker så bra när jag diskar sa en svärmor från för länge sen. Jag med! Och efteråt har jag lust och energi till massor av saker och kan få ur mig massor av text eller läsa något snabbt och med stor behållning. Efter en dag full av möten däremot, vill jag bara sitta och sova på bussen hem, helst med nån välbekant musik i lurarna.

Jag har en ganska lång bussresa till mitt jobb och den tiden är värd guld. Både på väg dit och hem. Tid för att förskjunka i mig själv och hinna tänka klart. Jobba i lugn och ro. Vara i min egen bubbla. Om någon kliver innanför den där gränsen - det finns dagar när jag inte vill eller orkar prata med någon - blir jag jättetrött. Jag är för snäll och väluppfostrad för att säga till, så jag pratar, men jag märker hur det sliter på mig. Den paus som busseresan ger, mellan jobbets alla möten och krav och barn och matlagning därhemma, den är livsviktig för mig. Får jag inte min lugna stund då, så kan jag säkert uppfattas som trög - men det är ren utmattning.

Åsikter

Jag lägger band på mig själv och vad jag tycker. För ofta och för mycket. Men ibland rinner det över och jag kan inte hålla det inom mig. Det är sällan ett problem utan tvärtom bra - att jag äntligen får nåt sagt av allt jag tänker. Men ibland blir det fel och jag skäms. För det kommer ut fel. Jag står för åsikten men den kanske inte måste sägas så (och ibland kanske inte alls).

Det är svårt. Vad har jag med att göra och inte? När får jag lov att inte bara ha en åsikt utan också släppa ut den genom munnen?

I den nya familjen är det lite krångligt. Hur gör han och hur gör jag? Saker jag tycker är tokiga... Vi behöver nog prata om det på en metanivå.

Att vara introvert

Svenska Dagbladet har en högintressant artikelserie den här veckan (länkar till den första av tre artiklar, från i måndags). Det handlar om introvert (kontra extrovert) personlighet och hur man fungerar i samspel med andra människor när man är det ena eller det andra. Och om att vårt västerländska samhälle - så som det ser ut nu i alla fall - premierar och är anpassat till extroverta människor.

Skillnaden mellan att vara introvert och extrovert handlar såvitt jag förstår först och främst om hur ens hjärna reagerar på (och i vilken mån den behöver) stimulans utifrån. Där den extroverte både kan hantera yttre stimulans och behöver det för att må bra, för att känna sig levande och kreativ, så har den introverte svårt att klara av en för stor mängd yttre intryck under för lång tid. Hen behöver tystnad och lugn runt om sig. Man kan säga att den extrovertes bränsle är stimulans utifrån medan den introvertes energi till övervägande del kommer inifrån hen själv. Den extroverte laddar sina batterier genom att vara med andra, den introverte gör det genom att dra sig tillbaka till lugn och ensamhet.

Artikelförfattarna är noga med att inte göra några värderingar: det handlar inte om att säga att det ena eller andra är bättre. Däremot är det uppenbart att den som är övervägande extrovert har lättare att klara sig i samhället och framstår som mer socialt kompetent - kanske rentav som mer kompetent över huvud taget. Alla "vill" vara extroverta eftersom det är det som anses värdefullt och rätt: att kunna - och tycka om att - mingla, nätverka, prata med alla om högt och lågt, snabbt kasta sig mellan människor och samtalsämnen. Medan den introverte framstår/framställs som blyg och lite trög, trött.

Den amerikanska författaren Susan Cain (som man kan lyssna till här) har skrivit en bok om att vara introvert i en extrovert värld. Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking. En beställning gick just iväg och även om jag kan vara lite skeptisk till den typen av böcker så tror jag att den kommer att ge mig något värdefullt.

Cain påpekar att introvert inte är detsamma som blyg. Blygsel har att göra med rädsla för att bli socialt dömd, för att anses fel. Det är inte samma sak. Förväxlingen mellan de två begreppen är lätt att förstå, särskilt i ett samhälle där introversion socialt bedöms som just fel! Den introverte lär sig redan från det att hen är liten att i sociala sammanhang - skolan, fester etc - är hen fel.

Jag kände igen mig i precis allt som Susan Cain berättade om i sitt föredrag och känner att jag förstår mig själv ännu lite mer och bättre. Det som rör sig i mitt huvud just nu är hur olika dimensioner i en personlighet - min t ex - krockar. Asperger och introvert. Hur ser den kartan ut?

Stor!

Det är knappt att jag vågar säga det högt. Kanske tror jag inte på det förrän det verkligen händer, en helg om ca en månad. Men det ser ut som att mitt äldsta barn ska flytta hemifrån nu, till en central andrahandslägenhet tillsammans med en kompis. Jag håller de båda tummar jag har, hårt och bestämt, för att allt går vägen. Missförstå mig inte nu: mitt barn är en fin person och det är inte plågsamt i sig att hen bor hemma, men det är osunt eftersom hen är gammal nog att ha ett eget boende och ett mer självständigt liv. Man ska inte bo med mamma (eller pappa) när man är vuxen.

Igår pratade vi lite om möbler, vad hen behöver få med sig hemifrån och hur det ser ut dit hen ska flytta. Grejer ska letas fram på vinden och lådor ska packas.

Jag känner ett litet sting av separationsångest, men det är litet. Jag är ingen kycklingmamma, har aldrig varit, och jag vet att hen kommer att klara sig fint. Det är dags nu. Hen är redo. Jag är redo. Nu börjar en ny tid.      

Agera!

Tänk om någon hade sagt till mig när jag var barn eller tonåring (eller 30 för den delen) att livet inte bara är vad andra gör (i mötet med mig) utan också vad jag gör (i mötet med andra). Att jag är en som kan agera och inte bara reagera. Och inte bara kan - ska.

Så fint det hade varit.

Om kärleken och den helande tiden

Du kan inte älska, jag tycker synd om dig! 

Så sa min exman till mig någon gång där på slutet, när allt var riktigt trasigt och det mesta vi gjorde mot varandra gjordes i syfte att såra. Nej, det var vi förstås inte medvetna om då, men såhär i efterhand kan jag se att det var så.

Han hade rätt. I alla fall i den meningen att jag inte kunde älska honom. Jag tror att det ligger en del sanning i den gamla klichén att man inte kan älska någon annan om man inte tycker om sig själv och under den tiden tyckte jag verkligen inte om mig själv. Jag var en spillra av självförakt som kämpade för att upprätthålla någon slags värdighet och integritet. Han hade på något sätt kommit till insikt om vad han hade gjort mot mig och försökte desperat få mig att förstå detta. Allt skulle kunna bli bra om jag bara kunde se att han var förändrad och att allt det onda var över. Jag kunde inte det. Jag ville bara bort, jag ville rädda mig själv från allt som hade med honom att göra. Jag avskydde honom och jag avskydde mig själv. Hans bild av mig satt fast på min inre näthinna och jag kämpade förtvivlat för att bli av med den.

Allt är så klart och tydligt nu. Vad som gick fel, redan från början och hur det fortsatte. Allt i stort sett. Jag förstår den unga jag som träffade honom, då för en herrans massa år sen. Vad det var jag föll för och hoppades på. Jag förstår vad som hände sen, hur jag bröts ner och byggdes upp samtidigt. Hur han var med om att skapa den person som sedan sårade honom så grundläggande att han knappt kunde resa sig igen. Och hur jag var med om skapa honom till den lilla person han blev, som var tvungen att hävda sig genom att kliva över precis varenda en av mina gränser.

Då. Nu.

Mitt liv nu är rent, är som en nystädad sommarstuga: enkelt och med dörren öppen ut mot en sommaräng. Fullt av löften men inga måsten. Värme och svalka på samma gång. En trygghet som gör mig modig. Jag är så otroligt tacksam för att jag orkade resa mig ur skiten och börja om. Och jag är tacksam för att han också kunde skaka av sig oss och börja om, så att han kan ge vår dotter ett så fint andra hem. Och för att vi faktiskt, lite trevande, kan börja umgås igen. Det skapar en varm ram runt hennes tillvaro.

Japp, Hanna Hellquist! Så är vi många som känner

När jag läser vad Hanna Hellquist skriver om vikt och kropp i DN häromdagen känner jag igen mig i nästan allt. Även om våra upplevelser inte är identiska - snarare lite tvärtom: hon var smal förut och är det inte nu - så är känslorna desamma. Skammen, ångesten, ledsenheten och ilskan.

Den runda kroppen var mitt självklara hem fram tills att jag var nästan vuxen. Av obetänksamma släktingar fick jag höra att jag var "lika bred över rumpan som sin mor" och även om de inte menade nåt illa så sved det. Jag var mobbad i skolan och hade till och från inte en enda vän att luta mig mot. Men desto fler var beredda att sätta krokben för mig i korridoren, fylla mina stövlar med snö eller skratta när jag - sist av alla - flåsade in på idrottsplatsen efter den obligatoriska joggingrunda i skogen som inledde varje gympalektion under hela sommarhalvåret. Pappa pikade mig för min vikt och sa att jag var en liten rulta. Kanhända fattade han inte hur illa det tog. Mamma bantade ständigt: den ena tokiga dieten avlöste den andra men ledde aldrig till några bestående resultat. Det jag mest av allt fick med mig från henne var ett grundmurat dåligt självförtroende: hon hatade sitt eget utseende och eftersom jag liknade henne så hatade hon även mitt. Hon lärde även mig att hata hur jag såg ut.

Och det gjorde jag. Jag var full av självförakt och gjorde mitt bästa för att gömma mig. Aldrig någonsin föll det mig in att jag kunde göra något för att påverka hur jag såg ut. Ännu mindre tänkte jag på att de som hade åsikter om mig kanske hade fel. Eller funderade över med vilken rätt de uttalade sig om mig på det sättet.

När jag blev vuxen förstod jag att jag ägde min egen kropp och att den gick att förändra. Jag blev smalare, började träna och äta nyttigare. Tänka och planera. Och när jag märkte att det gav resultat - både i spegeln och i folks ögon - blev det som ett rus. Mitt behov av att få höra att jag var fin och dg var enormt, omöjligt att mätta och jag sög åt mig och ville ha mer. Fick mer. Ätstörningen kom som ett brev på posten.

Parallellt med det där föraktade jag mig själv för att jag fokuserade så på mitt utseende. Helst av allt ville jag vara en sån där cool tjej som är skitsnygg och smal alldeles av sig själv, som tills synes inte bryr sig om hur hon ser ut Precis den typen som Hanna Hellquist skriver om, den enda möjliga och accepterade typen: den smala som inte nojar:

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning. 

Ännu idag, en god bit över 40, känner jag samma sak: jag vill vara smal och snygg men jag vill inte bry mig. Jag skäms över att jag oroar mig så mycket för min vikt. Jag har slutat väga mig och det är en seger, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag väger eftersom jag har skapat andra sätt att hålla reda på mig själv. Aldrig att jag skulle låta vikten skena iväg! Jag springer fyra mil i veckan och tar alltid trapporna på jobbet, äter inget socker och sparsamt med andra onyttigheter. Jag är snäll mot min kropp. Ändå är jag livrädd för att bli tjock (igen). Det är som om jag tror att det är min kropps normaltillstånd att vara rund, att allt jag gör bara handlar om att hindra och bromsa det oundvikliga. Jag har otrolig svårt att se mig själv som smal. Om jag ska peka ut en kvinna på stan som jag tycker liknar mig väljer jag konsekvent ut en som väger 10-15 kg mer än jag. Min pojkvän skakar på huvudet åt mig, men förstår samtidigt att det är så min självbild ser ut.

Petra Månström som bloggar om löpning i SvD skrev om den här oron över vikten som många (kvinnor) känner och som ofta bottnar i ätstörningar. Många kommenterade och höll med: jo klart man är orolig över att en tids frånvaro pga en skada t ex, ska leda till att man lägger på sig. Man kan tycka att det är patetiskt men om man ser till hur idealet ser ut är det följdenligt. Det är fortfarande fulare att vara tjock än att vara orolig över vikten.    

Update:
Även kloka bloggvännen Suziluz tänker på samma saker. Det är en rörelse.

Råkade? Nä den tror vi inte på

I de senaste dagarnas twitterflöde diskuteras en friande dom i ett våldtäktsmål: Hovrätten slår fast att en man inte kan anses ha våldtagit sin flickvän trots att han försökt genomföra ett analt samlag med henne medan hon sov. Till hans försvar, menar hovrätten, talar att han ofta väcker sin flickvän för att ha sex och att hon brukar vara med på noterna samt att det inte var meningen att han skulle ha analt samlag med henne (hon har motsatt sig den typen ev penetration) utan det bara råkade bli så.

Jag blir så arg att jag nästan får andnöd! Hur fan kan man resonera på det sättet? Båda argumenten är så dumma så klockan stannar.

Men förutom att bli arg så blir jag också ledsen. Eller sorgsen. Bilder från livet före detta sveper förbi. Livet då jag kunde vakna av att någon försökte ha sex med mig eller av att samma någon försökte pressa in sitt kön i min mun. Den kväljningskänslan... Och det ständiga tjatet, orden som uttalades snart sagt varje dag. Bilden av mig i hans ögon, en jag som aldrig dög. Jag minns en rad i en blogg från Radikala mamman: Här ligger jag och duger. Skrivet efter sex. Och att jag aldrig kände så. Jag dög aldrig.

Men sorgsenheten går snabbt över. För livet är så fint nu! Nu kan jag också ligga och duga och känna att jag är älskad på alla sätt, för att jag är jag. Det är stort. Och det kan vara bra att bli lite extra påmind om det ibland.

Skammen såhär efteråt

Jag tänker om livet att jag inte vill ångra saker. För mig fungerar det som en slags kompass eller mätare:  det jag gör eller tänker göra nu - är det nåt jag verkligen vill? Är det jag? Kommer jag att kunna stå för detta sen också? Om en timme när jag är glad igen, i morgon när jag är nykter igen eller om ett år när jag kan se på mig själv med lite mer perspektiv. Till stor del handlar det om att ha integritet och vara sann mot sig själv. Inte ryckas med av vad andra gör och vill och tycker utan att fundera över vad jag vill. Också.

Jag har i hela mitt liv haft en tendens till att haka på för snabbt, utan att tänka. Mån om att få vara med. Jag kan se att det är en effekt av att ha varit mobbad som barn. Om någon har velat vara med mig så har  jag varit med, även om det inneburit att jag fått anpassa mig mer än vad jag egentligen velat, tvingats använda skohorn för att få in min egen personlighet och hålla tyst om mina åsikter och tankar. Och det är ju rätt självklart att det inte är positivt för självkänslan.

Med åren har jag blivit tryggare och bättre på att fundera på vad jag själv vill, sätta ner foten mot det som känts fel och se till mig själv - också. Säga nej till det som inte är jag. Men ibland har jag ändå, det ser jag i efterhand, misslyckats med min föresats och gjort saker jag ångrar. Jag kan acceptera att det är så för det vore orimligt att kräva av sig själv att man ska kunna genomskåda varenda person, situation, relation direkt och veta vad man ska gå in i och inte. Det går inte.

Men ibland bränner skammen över att ha missbedömt ändå till. Som när jag häromdagen fick veta att en kille jag dejtade för några år sedan och som är jämngammal med mig, är ihop med en tjej som inte ser ut att vara en dag över 20 och som - likt en del tjejer i den åldern - gödslar de sociala medierna med lättklädda/porriga bilder av sig själv. Jag skäms tredubbelt. Jag skäms för att jag inte för mitt liv kan förstå vad jag såg hos honom (en skam som gränsar till äckel), jag skäms för att jag tänker att det han gör nu på nåt sätt smetar på mig och jag skäms för att jag känner att jag dömer honom (och henne!) utan att egentligen veta hur deras relation ser ut. Jag som är så stolt över att inte vara fördomsfull är tydligen proppfull med fördomar om medelålders män som raggar på unga tjejer. Visar det sig. Jag rodnar långt ner på halsen.

Varför var jag med honom? Vad stod han för? Vad intalade jag mig? Jag tvingar mig tillbaka till den tiden och vet med säkerhet: jag kände ingenting utom en slags trotsighet och längtan bort från allt som var trasigt. Han var bra att prata med, visst. Men där var det stopp. Och det visste jag redan då. Det fanns inget utanför det.

Jag kan förlåta mig själv för det, absolut. Har egentligen gjort det för länge sen. Men det är nyttigt att tvinga sig tillbaka, aldrig glömma hur lätt det är att lura sig själv. Jag tror att det kan hjälpa mig att se klarare på det som är nu. Att inte upprepa liknande misstag.

Våra barn och vårt gemensamma liv

Vad innebär det att vara ett vi, att ha en kärleksrelation? Att två - eller fler personer - älskar varandra och väljer att leva intill varandra tänker jag mig som någon slags minsta gemensamma nämnare för alla kärleksrelationer. Att man attraheras av och vill ha varandra på alla plan, både mentalt och fysiskt. Och att det är ömsesidigt.

Sen kan man bygga på med olika grader av gemensamhet, och det handlar både om sådant konkret som att välja att bo ihop eller inte och om det mer abstrakta: hur mycket ska man dela av tankar, beslut osv. Hur inblandade i varandras liv ska man vara? Oavsett var man vill sätta gränsen för hur mycket man delar så tror jag att samsyn och ömsesidighet är nödvändigt. Att jag får bestämma hur mycket jag vill att han ska vara delaktig i mitt men också att jag får ha en åsikt om hur välkommen in i hans liv som jag behöver känna mig för att må bra.

Vi pratade igår kväll, min älskling och jag. För varje allvarligt prat blir jag bara tryggare och säkrare. På oss och på att vi kan lösa allt som kommer i vår väg. Att vi i grund och botten tänker likt och vill detsamma. I det kan jag vila och vara modig.

Han invaderar inte mig, men han vill vara en del av det som är jag och mitt. Och just därför vill jag att han ska vara det. Och jag vill vara en del av hans, bli sedd och lyssnad på och jag tror att han vill släppa  in mig.

Jag pratade en lång stund med Äpplet igår, om mig den här gången. Hon sa nåt så klokt: att det mesta går att hantera om man bara känner att man är sedd i sin reaktion. Om man känner att man fullt ut har rätt till sina känslor och att den andre kan se att och erkänna att man blev ledsen eller upprörd. Ja, så är det. Att mötas av tom icke-förståelse är det värsta. Att det jag tänker och känner inte räknas eller "finns", att det inte är ett sätt som man "kan" reagera på.

Vi ska prata mer, han och jag, och det känns tryggt. Jag tänker saker om hans sätt att vara pappa, i vid mening, och han tänker saker om mig som mamma. Jag vill veta och jag vill att han ska veta. Om vi ska vara ett vi (och det ska vi ju!) så tror jag på att samtala om barnen och föräldraskapet som något gemensamt. För även om alla våra barn utom ett är vuxna så försvinner de ju inte ur våra liv. De kommer att vara med oss alltid, som vuxna med egna liv, bostäder, partners och kanske barn så småningom. Om tio år behöver vi kanske förhålla oss till barnbarns-frågor: kan vi vara barnvakt? hur ofta då? på vilka premisser? Till exempel. För att kunna ta i den typen av frågor då måste man grunda nu. Våra barn är gemensamma eftersom vi är ett par.

Att sluta längta

Måndagsmorgon. Sömnig men ändå alert, hur nu det hänger ihop. Men det var jag i alla fall. Sugen på arbete och med bra koll på vad som ska göras nu när sommarens ringrost har slipats av lite.

Träffar älsklingen på bussen. Vi kommer in på barnen och jag berättar att kanske, kanske ska Äldsten flytta hemifrån nu snart. Jag vågar knappt säga det högt, eftersom det inte är klart och jag tror inte på det förrän det är ett faktum. Så jag säger ingen mer om det nu. 

Hans äldsta barn ska börja plugga nu i höst och planen har varit att hen ska flytta hemifrån och dela bostad med en kompis. Nu verkar det dock inte bli så. Hen är orolig över ekonomin och vill inte ta studielån utan bara bidraget och jobba lite upptill. Och bo kvar hemma. Ok, säger min pojkvän. Då ska hen det, för jag vill stötta mitt barn så att hen vågar börja plugga.

Mina åsikter om detta sitter på ett ris i skogen och det ska de göra. Jag har ingen rätt eller vilja att ha en åsikt om det. Eller jo: jag har rätt att ha en åsikt men inte att framföra den.

Vad jag däremot har rätt till är min egen reaktion inför det som nu gäller. Och mitt sätt att hantera. För det som gäller är: vi kan inte flytta ihop på minst tre år. Kanske fler om hans andra barn också önskar bo hemma under studietiden. Mitt sätt att hantera detta är: stäng av all längtan och alla drömmar om att bo ihop. Sluta tänka på gemensamt liv alla dagar. Radera hemnet-appen.

Ja, jag är ledsen. Ja, jag längtade. Som fan. Jag ville detta så mycket!

Jag kommer igen, jodå. Och inget förändras, mer än att jag slutar längta. Realist. Fötterna på jorden. Det som är bra är att jag slipper tänka på att lämna min lägenhet, som jag älskar. Och att jag slipper fundera över hur man skruvar ner mina garderober. Varje moln...

Städar och finner ro

Jag röjer lite på vinden och i mina garderober. Packar två pappkassar fulla med kläder som jag bestämmer mig för att kasta bort. Eller inte kasta så klart, utan lämna till Myrorna. Kläder påminner om specifika saker, som t ex kjolen jag hade på mig när jag var otrogen med Rocky. Den vill jag inte ha kvar, den åker i påsen. Liksom klänningen som mitt ex köpte till mig för att han tyckte att jag skulle vara fin i den och som jag sedan själv fick betala. Och aldrig tyckte om. Fast det var inte för att jag själv fick betala den, utan för att den är sydd i nåt syntetiskt material som gör att den klättrar på benen när jag har strumpbyxor. Men så klart påminner den mig också om en sak som jag tyckte illa om: exets egenhet att komma med presenter och sedan tycka att vi ska dela på kostnaden. I påsen hamnar också ett par konstiga kjolar som jag köpte när jag hade gått upp i vikt för att jag var ledsen och tröståt, och under en vinter inte fick på mig mina jeans.

Det är så lätt att så här i efterhand koppla samman vilka kläder som tillkommit i min garderob och vilken fas i livet jag varit. Den sökande och vilsna syns, liksom den trygga och lyckliga. Den balanserade, i fas med sig själv på både in och utsida, står bredvid en rädd person som gömmer sig i stora tröjor och tokroliga kjolar.

Jeans som bara suttit bra i perioder av svält och träningsnarkomani åker också ut. Jag vill inte se dem och påminnas om att jag har haft dem på mig. Vill inte lockas av att kanske igen. Vill vila i den jag är nu, som är sundare än när jag var smalare. Jag vill tycka om mig själv så som jag är när allt i livet inte handlar om att väga så lite som möjligt. Inte gå omkring och tro att det skulle vara bättre om bara-.

Tröstpris

Jag har det så bra! Ibland tänker jag att jag har fått uppleva det finaste som finns och att jag skulle kunna leva på det resten av livet om det värsta skulle inträffa - om något skulle hända som tog min älskade ifrån mig. All den kraft, lycka och värme som han har gett mig, som vi har skapat  tillsammans, skulle räcka för alltid. Jag skulle aldrig kunna leva med någon annan, han skulle bara bli en blek kopia.

Det är förstås inte sant att jag skulle kunna vara lycklig och stark resten av livet, för alltid mättad av det jag upplevt de senaste två åren. Men det är sant att inte ens kan tänka mig, någonsin, att jag skulle vilja ha någon annan. Det går inte. Det är vi och jag kommer att vara hans för alltid oavsett vad som i övrigt händer. Vi eller jag ensam, det är alternativen.

Man kanske inte måste känna så för att ett förhållande ska fungera, jag vet inte hur det är för alla andra. Men jag vet att jag måste känna mig vald, önskad. Jag måste vara nummer ett i nuet. Vad som händer i hans liv om jag t ex skulle dö kan jag inte ha synpunkter på. Jag funderar inte ens på det. Jag hade lite svårt att landa i känslan av att vara hans nummer ett, där i början. Han hade två relationer bakom sig där han hade blivit lämnad, han pratade mycket om båda dessa ex och jag hittade inte riktigt min plats. Jag vacklade mellan att känna mig älskad och sedd (när vi sågs var jag aldrig orolig) och att hemfalla åt grubbel över vad han kände för dem. Om han älskade mig lika mycket, om han hellre skulle velat- och så vidare. Det tog ett tag för mig att lita på hans känslor (honom litade jag på från start) och jag kan fortfarande ibland undra och behöva bekräftelse.

Allt detta ställs i bjärt kontrast till vad en av mina bästa vänner - Äpplet - upplever just nu. Hon lever sedan drygt ett år med en ny man och hon har hela tiden känt att han är lite distanserad. De har kul ihop och allt är bra i vardagen men han har t ex aldrig sagt att han älskar henne. Häromdagen berättade hon för mig att han har sagt att han skulle gå tillbaka till sitt ex (hans barns mamma) om hon ville ha honom tillbaka. När Äpplet säger till honom att hon blir ledsen fattar han ingenting. Det kommer ju inte att hända! Exet vill ju inte ha honom tillbaka! Och därmed gör det inget att han fortfarande skulle vilja ha henne? Jag blev så häpen att jag höll på att sätta kaffet i halsen. Hans resonemang är fullkomligt obegripligt!

Äpplet har - åtminstone tillfälligt - slängt ut killen och funderar, grubblar högt med vänner och inväntar någon slags bevis på att han fattar att han måste visa att han menar allvar. Att hon inte kan leva som hans tröstpris. Och jag känner en enorm tacksamhet över att tryggt känna att jag inte är nummer två.  

Vackernuet

Ja men alltså
Allt det där Dramatiska
Lägg ner det!

Ja, jag
Lägger ner det

Livet är som det är
Jag är som jag är
Att vila i det
Nuet som är det vackraste nu jag haft
Även en vanlig torsdag
Skulle inte det räcka?
Klart som fan att det räcker
hur långt som helst!

Drömmarna som är vackerlängtan
inte bort från utan till
Nåt som kommer sen, som jag vill ha
också
De gör inte nuet tomt

Längtor av många slag
ryms i vackernuet    

Hud

Man ska verkligen inte. Prata om det som gör ont när man är trött. Sent på kvällen. När man dessutom inte är riktigt nykter. Det blir dramatiskt och fel. Gud så väl jag vet det. Och ändå.

Dagen efter. I värmande sol och med pigga ögon är allt på ett annat sätt och jag känner mig lika trygg som jag brukar, som jag har all anledning till.

Vi pratar och vänder och vrider. Bagage har inte bara jag, han blir defensiv och ledsen fast jag verkligen anstränger mig för att tydligt säga att det som gör ont i mig inte är hans fel. Eller ansvar. Inte på något sätt. Att jag känner mig jämförd och att alla jämförelser utfaller till min nackdel, det beror på att jag aldrig har känt mig sedd och bekräftad. Att vara den fula kompisen, den töntiga tjejen, den tjocka och trista. Den som hakar på.

Jag vet att det inte är så, att jag inte är det. Verkligen vet jag det. Men det hjälper inte alltid. Ibland gör orden så ont, så ont.

Och i det skäms jag. I känsligheten. Jag vill vara trygg och cool och lita. Jag vill inte bry mig om mitt utseende på det där ängsliga livrädda sättet.

Men en sak vill jag, måste jag. Närhet. Ödsligheten när han inte tar i mig, när hans kropp inte är tillgänglig, den gör mig skräckslagen. Jag måste få hudens värme.  

Vemod som inte blev ord

Ibland är det bra att inte skriva. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, jag är ju en skrivande människa som alltid har ett behov av att få ur mig ord, text. Men det finns faktiskt en poäng med att släppa en del känslor, inte ge dem utrymme.

Jag blir ibland vemodig och lite ledsen över att min pojkvän är oromantisk och fjär. Eller: att jag upplever att han är det. Inget är i en relation. Jag längtar efter ord och uppmärksamhet som inte kommer. Och om jag skulle skriva om det just när känslan lägger sig över mig som en kall, blöt filt skulle den finnas kvar längre, kännas mer.

Istället försöker jag tänka bort, skaka av mig. Resa mig. Se det som finns och inte det som inte finns. Sluta jämföra. Det går inte alltid, men det känns i alla fall bra efteråt. Att jag faktiskt inte hällde ur mig något ledsen. Att jag inte anklagade.

Andra sidan av det myntet är givetvis att jag kanske blundar för saker som jag inte borde blunda för. Att jag på lite sikt målar in mig själv i ett hörn, som den som inte säger ifrån, som är lika nöjd oavsett. Och det vill jag ju inte! Men jag har verkligen lärt mig en del av allt trasigt som hänt de senaste fem-sex åren: Man kan aldrig ändra på någon annan, bara på sig själv. Och man kan aldrig ta för givet att någon ska fortsätta älska en hur man än bär sig åt. Kärlek av det slaget känner människor bara för sina barn. Alla andra måste i någon mening förtjäna den kärlek andra känner för dem. Det är viktiga insikter som styr mitt liv. Som jag upprepar för mig själv.

Att inte vara ett problem som ska lösas

Att prata om det igen, lite till. Att förklara igen, på annat sätt och efter att ha förstått ännu lite mer själv. Lugnt, stillsamt. Jag älskar honom för det också: att han kan lyssna och låta mig ta saker i mitt tempo. När vi pratar igenom saker lugnt finns inget att oroa sig för. Det är vi och vi förstår varandra. Och vi är mer lika än det ibland känns. Vi behöver båda struktur i tillvaron, fast på lite olika sätt. Vi är båda rastlösa men hanterar det olika. Han är mer van vid att vara särbo än jag är och han är mer av wereever I lay my hat... Ibland blir han en för ivrig problemlösare och då gör hans fokuserade sätt att försöka komma vidare, att jag känner mig som ett problem, som någon som ska diagnosticeras. Värmen försvinner och jag blir rädd.

Vi pratade om det. Också. Att det inte går att lösa detta och att det inte ska lösas, bara hanteras. Och att det är jag och inte han som ska göra det. Att det jag vill ha av honom är någon som lyssnar och ser mig och som kan hålla om. Någon som inte gör någon stor affär av det hela. Inte förstorar upp.

Det var det mitt ex alltid gjorde: förstorade upp. Inget problem, ingen fråga var så liten att den inte kunde vara föremål för nattplenum fram tills att jag somnade rödgråten och utmattad framåt tre på natten. Ingen fråga blev någonsin klar på en natt. Konflikten som livsluft.

Så vill jag aldrig mer ha det och varje steg åt det hållet, hur litet det än är, får mig att frysa och känna mig ensam.

Mamma i slutet av sommaren

Semestern är snart slut. Uppbrutna veckor och ovardag byts mot struktur och förutsägbarhet. Diskdagar, fredagsmys och storhandling. Läggdags och morgonkaffe i ottan. Jag gillar det! Jag tycker om rutiner och kan ha lite svårt att hitta min plats när allt är för mycket upp-o-ner och nytt hela tiden. Vardagslunk passar mig, det ger mig utrymme för att lägga min energi på annat än att försöka landa hela tiden. Jag hade, tidigt i somras, en önskan om att skriva i sommar. Helst varje dag men i alla fall tillräckligt frekvent för att mitt liggande bokmanus skulle bli lite tjockare. Det har inte blivit så. Jag har inte hittat ron. Men! Jag skyller inte på någon eller något, det är bara så att det inte har funkat och jag har inte sett till att ta mig plats till det heller. Jag vet vad som skulle krävas och jag har inte varit beredd att se till att få det. Tid för mig själv men inte i total ensamhet. Det är svårt att beställa fram och det skulle ställa krav på min omgivning på ett sätt som jag inte vill. Och just där finns nog kärnan i vad som  har stört mig de senaste dagarna, känslan av rastlöshet som jag bär på bottnar där: i detta att inte kunna göra saker som jag vill och mår bra av eftersom kontexten inte ger möjlighet. Ett snävt urval av saker att göra, ro som saknas. Jag längtar efter en känsla av att allt är möjligt, att tillvaron är min. Inte efter att vara fri och ensam utan efter att vara tillsammans men hel.

Jag är inte en särskilt social människa. Ofta tycker jag att det är bättre att vara ensam eller med få människor omkring mig. Mitt behov av att föra ytliga och glättiga samtal är minimalt och jag blir ofta illa till mods på kalas och andra tillställningar då jag förväntas kallprata om jobb, om folks hästar, båtar, semester eller vad det kan vara, om filmer man sett och böcker man läst fast på fel sätt. Det vill säga: inte mitt sätt. Det ytliga sättet. Miljöer där jag känner mig som en mental krympling. När det blir för mycket sånt, såna krav, stannar min hjärna upp och jag får inte ur mig något vettigt - vare sig genom munnen eller genom fingrarna ner på tangenterna.

Om några dagar ska jag ta mina barn med mig hem till min mamma. Jag kan inte säga att jag längtar. Det vore en lögn. Jag är inte sugen alls men jag måste. Barnen har rätt till sin mormor och hon väntar på oss med alla den gästfrihet hon kan uppbåda. Vi är mer än välkomna. Jag ska försöka låta bli att ta ut känslan av tristess och uttråkning i förväg. Ta det för vad det är och sluta ta ansvar för andra än mig själv.

Rastlös - dagen efter

Paniken igår. Försökte förklara för honom, vad det är som känns. Han blev ledsen, och jag blev ledsen för att han blev. Fast jag förstår. Att jag inte trivs i hans hemma känns som kritik mot honom. Mot hans. Det är inte det, det handlar om mig och inte honom. Eller: det handlar om att jag nog inte är särbotypen. Jag är en som trivs hemma och som trivs ute i aktivitet. Det är två olika varanden. Hemma är för mig att vara lat och skrota runt eller att peta med gud-vet-vad som behöver göras. Små eller stora projekt. Lättjan och görandet blandas och varvas och jag trivs i det. Ensam eller med folk omkring mig. Kräver  inget sällskap eller hjälp men tycker om det. Borta kan vara att sitta på café och prata, att gå på bio, att promenera i skogen, att resa iväg med bilen och inga andra planer än att komma hem igen om tre dagar. Och tusen andra saker. Då spelar det ingen roll var man är, bara sällskapet är det rätta. Han, barnen eller någon annan jag tycker om. Eller alla på en gång.

Jag tycker om att vara hemma hos andra, inte hos alla andra men hos vänner och släktingar där jag känner att jag kan vara mig själv. Där jag trivs och fungera. Hemma hos Genus och Popsnöret till exempel. Och hemma hos honom. Som en välkommen gäst som är glad att vara där.

Men i det finns också ett problem (som jag varit inne på förut): Jag känner mig fortfarande som en gäst i  hans hem. En gäst som trivs, absolut, men fortfarande en gäst. Det där som finns hemma, som gör hemmavarandet till något annat än bortavarandet, som saknas hos honom.

Flytta ihop ska vi. Men inte än på länge. Av praktiska skäl (för många barn). Och det hjälper inte mig i nuet att längta efter det, det fattar ju jag med. Nuet är att vi bor isär och det måste fungera. Men jag kan inte hålla med om att vi inte kan flytta ihop så länge jag känner att jag inte trivs med att inte bo ihop. Att det skulle vara som att skaffa barn när man har det dåligt, för att hitta en nytändning. Det är en konstig jämförelse tycker jag. Om det är just särboendet som skaver, det enda som skaver, så kan jag inte se att det är naivt att tro att ihopflytt kommer att göra saker bättre. Jag är inte olycklig med honom! Jag kan bara inte riktigt hantera att vara ledig i hans hem, när inget särskilt står på programmet.

Att hitta sätt att hantera är viktigt. Åka hem istället för att sitta där och känna sig rastlös (även om jag vill vara tillsammans - skrota bredvid är ju en del av det fina). Ta dit saker som jag behöver för att känna att det finns ett utbud av aktiviteter (även om det aldrig kan bli samma sak som hemma). Och kanske viktigast: säga hur det känns, be honom lyssna utan att försöka komma med en lösning. Bara lyssna och hålla om räcker långt.