Vad innebär det att vara ett vi, att ha en kärleksrelation? Att två - eller fler personer - älskar varandra och väljer att leva intill varandra tänker jag mig som någon slags minsta gemensamma nämnare för alla kärleksrelationer. Att man attraheras av och vill ha varandra på alla plan, både mentalt och fysiskt. Och att det är ömsesidigt.
Sen kan man bygga på med olika grader av gemensamhet, och det handlar både om sådant konkret som att välja att bo ihop eller inte och om det mer abstrakta: hur mycket ska man dela av tankar, beslut osv. Hur inblandade i varandras liv ska man vara? Oavsett var man vill sätta gränsen för hur mycket man delar så tror jag att samsyn och ömsesidighet är nödvändigt. Att jag får bestämma hur mycket jag vill att han ska vara delaktig i mitt men också att jag får ha en åsikt om hur välkommen in i hans liv som jag behöver känna mig för att må bra.
Vi pratade igår kväll, min älskling och jag. För varje allvarligt prat blir jag bara tryggare och säkrare. På oss och på att vi kan lösa allt som kommer i vår väg. Att vi i grund och botten tänker likt och vill detsamma. I det kan jag vila och vara modig.
Han invaderar inte mig, men han vill vara en del av det som är jag och mitt. Och just därför vill jag att han ska vara det. Och jag vill vara en del av hans, bli sedd och lyssnad på och jag tror att han vill släppa in mig.
Jag pratade en lång stund med Äpplet igår, om mig den här gången. Hon sa nåt så klokt: att det mesta går att hantera om man bara känner att man är sedd i sin reaktion. Om man känner att man fullt ut har rätt till sina känslor och att den andre kan se att och erkänna att man blev ledsen eller upprörd. Ja, så är det. Att mötas av tom icke-förståelse är det värsta. Att det jag tänker och känner inte räknas eller "finns", att det inte är ett sätt som man "kan" reagera på.
Vi ska prata mer, han och jag, och det känns tryggt. Jag tänker saker om hans sätt att vara pappa, i vid mening, och han tänker saker om mig som mamma. Jag vill veta och jag vill att han ska veta. Om vi ska vara ett vi (och det ska vi ju!) så tror jag på att samtala om barnen och föräldraskapet som något gemensamt. För även om alla våra barn utom ett är vuxna så försvinner de ju inte ur våra liv. De kommer att vara med oss alltid, som vuxna med egna liv, bostäder, partners och kanske barn så småningom. Om tio år behöver vi kanske förhålla oss till barnbarns-frågor: kan vi vara barnvakt? hur ofta då? på vilka premisser? Till exempel. För att kunna ta i den typen av frågor då måste man grunda nu. Våra barn är gemensamma eftersom vi är ett par.
2 kommentarer:
Jag funderar lite på hur det var med ditt ex när det gällde dina barn från tidigare? Hur gick det att vara "ett par" i den frågan? Kunde ni komma överens om vad som gällde dina stora barn, och vad som gällde för ert gemensamma barn?
Bestämde du ensma allt om dem, eller hade han något att säga till om?
Svårt det där. Jag är i samma situation och tycker det är komplicerat ibland.
Mitt ex och jag träffade när mina barn gick på dagis, så det är ju lite annorlunda. Han blev en extrapappa åt dem på ett helt annat sätt än man kan blir när man kommer in i nästan vuxna barns liv. Vi försökte vara föräldrar till dem tillsammans, helt och hållet och det tror jag var en god idé. Men vi lyckades inte riktigt. Jag insåg att det är såhär: kärleken måste komma först. Först när man känner att man verkligen älskar den andres barn kan man kliva in och vara en förälder vad gäller uppfostran. Då kan man med, med kärlekskapitalet i ryggen, säga åt dem på samma premisser som bioföräldern. Inte förr. Vårt misstag var att mitt ex blev säga-till-pappa utan att känna tillräcklig kärlek till dem. Och då slog mitt äldsta barn (som var sex år då) bakåt.
Skicka en kommentar