Du kan inte älska, jag tycker synd om dig!
Så sa min exman till mig någon gång där på slutet, när allt var riktigt trasigt och det mesta vi gjorde mot varandra gjordes i syfte att såra. Nej, det var vi förstås inte medvetna om då, men såhär i efterhand kan jag se att det var så.
Han hade rätt. I alla fall i den meningen att jag inte kunde älska honom. Jag tror att det ligger en del sanning i den gamla klichén att man inte kan älska någon annan om man inte tycker om sig själv och under den tiden tyckte jag verkligen inte om mig själv. Jag var en spillra av självförakt som kämpade för att upprätthålla någon slags värdighet och integritet. Han hade på något sätt kommit till insikt om vad han hade gjort mot mig och försökte desperat få mig att förstå detta. Allt skulle kunna bli bra om jag bara kunde se att han var förändrad och att allt det onda var över. Jag kunde inte det. Jag ville bara bort, jag ville rädda mig själv från allt som hade med honom att göra. Jag avskydde honom och jag avskydde mig själv. Hans bild av mig satt fast på min inre näthinna och jag kämpade förtvivlat för att bli av med den.
Allt är så klart och tydligt nu. Vad som gick fel, redan från början och hur det fortsatte. Allt i stort sett. Jag förstår den unga jag som träffade honom, då för en herrans massa år sen. Vad det var jag föll för och hoppades på. Jag förstår vad som hände sen, hur jag bröts ner och byggdes upp samtidigt. Hur han var med om att skapa den person som sedan sårade honom så grundläggande att han knappt kunde resa sig igen. Och hur jag var med om skapa honom till den lilla person han blev, som var tvungen att hävda sig genom att kliva över precis varenda en av mina gränser.
Då. Nu.
Mitt liv nu är rent, är som en nystädad sommarstuga: enkelt och med dörren öppen ut mot en sommaräng. Fullt av löften men inga måsten. Värme och svalka på samma gång. En trygghet som gör mig modig. Jag är så otroligt tacksam för att jag orkade resa mig ur skiten och börja om. Och jag är tacksam för att han också kunde skaka av sig oss och börja om, så att han kan ge vår dotter ett så fint andra hem. Och för att vi faktiskt, lite trevande, kan börja umgås igen. Det skapar en varm ram runt hennes tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar