Ibland är det bra att inte skriva. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, jag är ju en skrivande människa som alltid har ett behov av att få ur mig ord, text. Men det finns faktiskt en poäng med att släppa en del känslor, inte ge dem utrymme.
Jag blir ibland vemodig och lite ledsen över att min pojkvän är oromantisk och fjär. Eller: att jag upplever att han är det. Inget är i en relation. Jag längtar efter ord och uppmärksamhet som inte kommer. Och om jag skulle skriva om det just när känslan lägger sig över mig som en kall, blöt filt skulle den finnas kvar längre, kännas mer.
Istället försöker jag tänka bort, skaka av mig. Resa mig. Se det som finns och inte det som inte finns. Sluta jämföra. Det går inte alltid, men det känns i alla fall bra efteråt. Att jag faktiskt inte hällde ur mig något ledsen. Att jag inte anklagade.
Andra sidan av det myntet är givetvis att jag kanske blundar för saker som jag inte borde blunda för. Att jag på lite sikt målar in mig själv i ett hörn, som den som inte säger ifrån, som är lika nöjd oavsett. Och det vill jag ju inte! Men jag har verkligen lärt mig en del av allt trasigt som hänt de senaste fem-sex åren: Man kan aldrig ändra på någon annan, bara på sig själv. Och man kan aldrig ta för givet att någon ska fortsätta älska en hur man än bär sig åt. Kärlek av det slaget känner människor bara för sina barn. Alla andra måste i någon mening förtjäna den kärlek andra känner för dem. Det är viktiga insikter som styr mitt liv. Som jag upprepar för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar