Jag har tänkt en hel del mer på det där med att vara introvert de senaste dagarna. Det är ju så vi introverta fungerar - vi tänker gärna länge och mycket på en sak, fokuserat. Vänder och vrider.
En sak som jag märker när jag pratar med andra om detta är den tydliga koppling som många gör: mellan att vara introvert och att vara trög, långsam i tanken. Och omvänt: att den som är utåtriktad och snabbt kastar sig från det ena till det andra också tänker mer, snabbare, bättre. Jag blir förstås måttlöst provocerad av detta! Jag är en övervägande introvert person (visar de tester jag gjort) men är inte det minsta trög eller loj! Jag har bara svårt att hantera för mycket yttre stimuli på en gång eller under för lång tid utan att få möjlighet att landa och smälta. Min hjärna arbetar konstant med allt den får in och det gör att det blir information overload. Jag har behov av att få tänka klart på en sak, jag tröttnar inte lika snabbt som jag märker att extroverta ofta gör. De behöver ett konstant flöde av nya intryck för att gå igång, medan det för mig är störande och hämmar mig.
En annan sak som jag tror hänger samman med detta är att ett av de bästa sätten jag kan ladda batterierna på är att utföra kroppsarbete av något slag. Gärna monotont. En ge mig ut på en lång löprunda, spackla en vägg eller diska en jättedisk försättter mig i ett slags mediatativt tillstånd som är den absolut bästa grogrunden för kreativitet och pigga tankar. Jag tänker så bra när jag diskar sa en svärmor från för länge sen. Jag med! Och efteråt har jag lust och energi till massor av saker och kan få ur mig massor av text eller läsa något snabbt och med stor behållning. Efter en dag full av möten däremot, vill jag bara sitta och sova på bussen hem, helst med nån välbekant musik i lurarna.
Jag har en ganska lång bussresa till mitt jobb och den tiden är värd guld. Både på väg dit och hem. Tid för att förskjunka i mig själv och hinna tänka klart. Jobba i lugn och ro. Vara i min egen bubbla. Om någon kliver innanför den där gränsen - det finns dagar när jag inte vill eller orkar prata med någon - blir jag jättetrött. Jag är för snäll och väluppfostrad för att säga till, så jag pratar, men jag märker hur det sliter på mig. Den paus som busseresan ger, mellan jobbets alla möten och krav och barn och matlagning därhemma, den är livsviktig för mig. Får jag inte min lugna stund då, så kan jag säkert uppfattas som trög - men det är ren utmattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar