Semestern är snart slut. Uppbrutna veckor och ovardag byts mot struktur och förutsägbarhet. Diskdagar, fredagsmys och storhandling. Läggdags och morgonkaffe i ottan. Jag gillar det! Jag tycker om rutiner och kan ha lite svårt att hitta min plats när allt är för mycket upp-o-ner och nytt hela tiden. Vardagslunk passar mig, det ger mig utrymme för att lägga min energi på annat än att försöka landa hela tiden. Jag hade, tidigt i somras, en önskan om att skriva i sommar. Helst varje dag men i alla fall tillräckligt frekvent för att mitt liggande bokmanus skulle bli lite tjockare. Det har inte blivit så. Jag har inte hittat ron. Men! Jag skyller inte på någon eller något, det är bara så att det inte har funkat och jag har inte sett till att ta mig plats till det heller. Jag vet vad som skulle krävas och jag har inte varit beredd att se till att få det. Tid för mig själv men inte i total ensamhet. Det är svårt att beställa fram och det skulle ställa krav på min omgivning på ett sätt som jag inte vill. Och just där finns nog kärnan i vad som har stört mig de senaste dagarna, känslan av rastlöshet som jag bär på bottnar där: i detta att inte kunna göra saker som jag vill och mår bra av eftersom kontexten inte ger möjlighet. Ett snävt urval av saker att göra, ro som saknas. Jag längtar efter en känsla av att allt är möjligt, att tillvaron är min. Inte efter att vara fri och ensam utan efter att vara tillsammans men hel.
Jag är inte en särskilt social människa. Ofta tycker jag att det är bättre att vara ensam eller med få människor omkring mig. Mitt behov av att föra ytliga och glättiga samtal är minimalt och jag blir ofta illa till mods på kalas och andra tillställningar då jag förväntas kallprata om jobb, om folks hästar, båtar, semester eller vad det kan vara, om filmer man sett och böcker man läst fast på fel sätt. Det vill säga: inte mitt sätt. Det ytliga sättet. Miljöer där jag känner mig som en mental krympling. När det blir för mycket sånt, såna krav, stannar min hjärna upp och jag får inte ur mig något vettigt - vare sig genom munnen eller genom fingrarna ner på tangenterna.
Om några dagar ska jag ta mina barn med mig hem till min mamma. Jag kan inte säga att jag längtar. Det vore en lögn. Jag är inte sugen alls men jag måste. Barnen har rätt till sin mormor och hon väntar på oss med alla den gästfrihet hon kan uppbåda. Vi är mer än välkomna. Jag ska försöka låta bli att ta ut känslan av tristess och uttråkning i förväg. Ta det för vad det är och sluta ta ansvar för andra än mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar